Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och det är precis som om Mange Schmidt har brutit sig in i mitt huvud och kör sin låt "ledig" konstant på repeat för mina duktighetsplaner slutar hela tiden i att jag "inte gör nånting, nånting alls". 

Ett väldigt tydligt exempel är de dagliga planerna på att gå upp i god tid på morgonen för att hinna fixa med grejer innan jobbet. Det kan alltså röra sig om planer gällande alltifrån städning till en joggingtur på morgonen. Konstigt nog är tanken på och viljan till dylika aktiviteter ungefär tusen gånger starkare på kvällen precis innan man ska sova än på morgonen när man vaknar. I torsdags kväll var jag exempelvis helt fast och fullt övertygad om att jag  skulle springa en liten runda innan jobbet på fredagsmorgonen och var till och med riktigt taggad för detta (allt snack om Göteborgsvarvet från olika håll ger en ju faktiskt lite "man vill ju inte vara sämre än dem-känsla"). Nånting hände däremot med denna vilja hos unga fröken under de åtta timmar som tillbringades i drömmarnas land, för när mobilen ringde igår morse var jag allt annat än taggad för nånting överhuvudtaget. Jag sneglade snabbt ut genom fönstret och jag gillade inte det jag såg, nämligen ösregn och trädtoppar som vajade lite oroväckande mycket i vinden. Så, de där planerna med att jogga lite för att "piggna till" ordentligt innan jobbet resulterade istället i 55 minuters snoozande och en förmiddag på jobbet i något slags halvdvala.

Sen vet jag ju att jag är en människa som överromatiserar saker och ting. I mina tankar tänker jag på morgonlöprundan som någonting oerhört sympatiskt, där jag utan ansträngning springer mina kilometer genom ett sovande samhälle (för det får mig att känna mig extra duktig att kreti och pleti inte ens vaknat medan jag är ute och springer) med solen i ögonen och därefter kommer hem för att i lugn och ro äta en hejdundrande god frukost. Låter inte detta underbart så säg. Problemet är bara att verkligheten ser lite annorlunda ut. Om jag ens skulle ta mig ut  morningtime (senast det hände var väl förra sommaren skulle jag tro) skulle det antagligen inte likna mina tankar någonstans. Nej vad som händer är att man plågar sig igenom en motionsrunda i ösregn för att komma hem och inse att någon (troligtvis man själv) ställt in ett i princip tomt mjölkpaket i kylen och att den där extremt goda (=extremt söta) müslin man längtat efter under rundan i regnet istället får ätas torr eftersom de cirka 5 cl mjölk som fanns kvar inte räcker till en normalportion. 

Jag kan ibland känna överlag att saker och ting oftast verkar bättre i tanken än vad de gör när de ska genomföras. Förra veckan var jag till exempel i blomsteraffären för att köpa nånting snyggt att ställa på yttertrappan. Jag hade en storslagen idé om hur jag skulle skapa ett litet konstverk att pryda utemiljön med. Det är ungefär vad jag kan bidra med i trädgårdsväg då mina fingrar är allt annat än gröna. Ett bevis på detta är skillnaden på min sida av trädgården och mannens sida av trädgården. För att göra hushållsjobbet lite mer rättvist beslöt vi förra året (tror dock inte att den dealen kommer vara särskilt intressant i år med tanke på vad jag kommer berätta) att ansvara för varsin trädgårdssida om huset. Man skulle väl kunna säga att uttrycket om hur "det som göms i snö kommer upp i tö" stämde väldigt bra på min sida av trädgården nu när våren slog till och det syntes vem som skötte sitt jobb förra säsongen. Medan mannens sida av trädgården hade ungefär 2 maskrosblad och inte en tillstymmelse till annat ogräs hade min sida av trädgården istället 102 000 maskrosblad och då var övrigt smått och gott ogräs inte medräknat. Därför har jag så smått förbrukat förtorendet för trädgårdsarbete och håller mig till att "piffa" lite på yttertrappan. För att återgå dit jag startade med besöket i blomsteraffären där "piffet" till trappen skulle inhandlas var det alltså med stor iver jag gick fram till närmsta personal i butiken för att blotta min okunskap om blommor och bad om hjälp att hitta plantor som är såväl lättskötta som tåliga (med tanke på att de kanske inte alltid får den omvårdnad de behöver). Damen i butiken var helt med på noterna och plockade ihop ett antal växter som passade in på min beskrivning och frågade därefter lite försynt och med en viss oro i blicken om jag verkligen skulle plantera detta hemma på egen hand och förklarade även med huvudet lite lätt på sned att jag isåfall även behöver köpa plantjord. Där och då gjorde jag därför som jag brukar och gjorde en snabb fundering huruvida min storslagna idé om att stå hemma i trädgården i ett par fina blommiga trädgårdshandskar och ett par lika fina trätofflor och pyssla och plantera blommor till mitt lilla trappkonstverk verkligen skulle bli så storslaget som jag trott. Rätt så snabbt kom jag fram till att så säkerligen inte var fallet, för det första saknar jag både fina blommiga trädgårdshandskar och fina träskor. För det andra kändes själva tanken på att släpa hem en 20-liters säck med plantjord allt annat än lockande. För det tredje slog lilla latheten till precis som den brukar när ett projekt innehåller mer än tre moment (ungefär som när jag ska laga mat) och man inser hur andra människor gör vissa saker så mycket bättre än man själv att det inte är värt besväret. Således kan jag alltså inte ta åt mig särskilt mycket av äran vad gäller "min"  lilla trapputsmyckning som hälsar välkommen, för jag var nämligen inte sen att nappa på butikspersonalens erbjudande om att "för en mindre kostnad av 25:-" få hjälp med planteringen på plats. Det kändes inte som att det beslutet var särskilt svårt att fatta med tanke på att jag inte ens fått ena halvan av det där fina paret trädgårdshandskar jag skulle behövt för att göra hemmaplanteringsupplevelsen så fantastisk som jag föreställt mig. 

Ja, den där lilla latheten gör sig allt påmind ibland trots mina ansträngningar att alltid ha en välfylld kalender för att hålla ångan uppe och inte fastna i de där lata perioderna där startsträckan för de flesta aktiviteterna blir så lång (typ som när man kommer tillbaka till jobbet efter semestern och bara tittar på högarna med det som ska göras de första två dagarna efter återkomsten). Men, i ärlighetens namn är ju den där lilla latheten rätt så välkommen ibland och det är faktiskt inte helt fel att "inte göra nånting, nånting alls"...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringarna under ögonen som man nu i mogen ålder (ja, numer tycks jag behöva gå upp ett par timmar innan jag börjar jobba för att påsarna under ögonen ska lägga sig, så all yttre hjälp i form av ögoncremer och diverse make up behövs användas flitigt...) möts av i spegeln på morgonen. Och då är jag ändå inte småbarnsförälder med bristfällig nattsömn utan istället en väldigt "lättsomnad" och djupt sovande halva i ett (som det så fiffigt heter) DINK-par och borde därför utan problem kunna motverka de flesta tecken på trötthet genom minst 8 timmars oavbruten skönhetssömn... Ja, såna här dagar är man också extra glad att man förutseende nog har en reservburk med nödkaffe gömd i köket så att man inte ska stå utan om man (som dessvärre hände igår) glömt plocka på sig sitt vanliga India Malabar i butiken. Med nödkaffe menas pressokaffe och att det enbart används i nödfall beror egentligen mest på pressobryggarens format (och det faktum att den är löjligt jobbig att diska) som i bästa fall bara räcker till två koppar och tro mig, morningtime är det alldeles för lite. Därför är man såna här dagar också extra nöjd över att det på jobbet tycks finnas en aldrig trytande tillgång till godis, kakor och bullar som (förvisso bara för en väldigt begränsad tid) lyckas höja blodsockret en aning.

Den här extrema tröttheten i kroppen har lyckligtvis en väldigt naturlig och bra förklaring och den heter SH'BAM! Jag hade världens roligaste helg fylld av massa dans, musik och nya underbara människor. Helgens instruktörsutbildning var verkligen toppklass, men med tanke på att träningsdosen var något högre än under en vanlig helg har muskel efter muskel i kroppen rätt så markant låtit meddela att "här är vi och du har inte använt oss på ett bra tag nu". Så nu ger jag mig själv ytterligare någon dags träningsvila innan det blir dags för koreografiinlärning inför kommande premiär! För det märkliga är att jag trots ömmande muskler just nu inte vill göra nånting annat än att köra SH'BAM och det borde ju vara ett väldigt bra betyg på passet...

Det här med ork och förmågan att trotsa trötthet är egentligen ganska stort. Jag menar, hur många gånger har man inte tänkt att man inte orkar mer? För så kan det ju verkligen kännas ibland, oavsett om det gäller något så banalt som att orka sista femton minutrarna på ett hårt träningspass eller om det gäller att orka med jobbiga händelser i livet. Ändå gör man faktiskt just det, orkar gång på gång fast man inte tror det är möjligt och i de allra flesta fallen tack vare någon annan. Om det så är en förälder, respektive, vän, kollega eller tränare så har nog de flesta iallafall någon sådan person i sin närhet som får vara den där som delar med sig av sin ork, för vissa dagar behöver man lite hjälp på traven.

Extrem träningsvärk till trots rullar mitt lilla liv på i ett klassiskt lagom tempo. Även om min tillvaro är välvadderad och stabil (jag menar här sitter jag i soffan och dricker kaffe och käkar kakor som mannen bakat, visserligen kanske som en muta för att få se hockymatchen på husets enda tv, men ändå...) så vet jag att det finns en hel del turbulens i alldeles för många av mina nära och käras liv just för tillfället och då gör det allt lite ont i hjärtat även hos mig. Mina nära och kära vet ju att jag är en sucker för att hitta lämpliga soundtracks till tillvaron för att kunna säga nånting med en låt och i det här läget frälser min "husgud" Gavin de Graw (det finns en Gavin-låt för alla tillfällen i livet har jag noterat, funkar bland annat fint på bröllop...) med låten Soldier.

http://open.spotify.com/track/0MhCb3iakymVqQIOeYPSUf

Så låt just er lilla "soldier", vem det än är, få finnas tillhands. Man måste inte alltid orka själv, för vissa dagar behöver man faktiskt lite hjälp på traven...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "uteljuden" av fåglar, klockan på golfbanan och andra gemytliga ljud (visserligen hör vi också ett visst brus från 41:an om man lyssnar riktigt noga, men det faller inte in under kategorin "andra gemytliga ljud" så jag väljer att inte låtsas om det) så gjorde våren det den alltid gör, nämligen kom tillbaka och tog oss alla med storm. För det är nåt som händer när solen tittar fram igen och värmen börjar smyga sig på. Det är som att alla dåliga samveten och måsten som blivit liggande i "att-göra-högen" under hösten och vintern på grund av bristande motivation helt plötsligt känns som "a piece of cake" att genomföra (jag vet, egentligen är det kanske inte helt ok att använda sig av engelska uttryck sådär, men hur ok låter å andra sidan "lätt som en plätt"?).

Hos mig blir iallafall startsträckan för de olika projekten man tänkt åta sig inte alls så lång på våren, som under vinterhalvåret, då jag oftast inte ens kommer till startsträckan. Som ett exempel kan jag nämna min löpträning som tagit en (enligt mig) rivstart. Jag har fler mil i benen efter den senaste veckan än vad jag haft det senaste året. Jag som under vinterhalvåret nöjt mig med att tänka på mina gamla meriter och min formtopp (som av en händelse inföll för ganska exakt fyra år sedan och precis under den perioden jag blev kär i en viss skenebo...) då jag med lätthet kunde springa milen i både ur och skur. Däremot hyser jag nu alla förhoppningar om att tiden då jag inte lyssnar på mina ursäkter om hur "det ju inte går att springa om det regnar" eller att "blåst gör det 100 gånger jobbigare att springa, så jag tar det imorrn istället" (nu är det i och för sig sant att blåst gör det jobbigare att springa, framförallt motvind, men alla vet att det väldigt sällan blir något "imorrn") är kommen.

Imorse blev jag väckt av ovan nämnda skenebo, som informerade att han "drar nu". Extremt yrvaken som jag var och totalt omedveten om tiden (min känsla var att klockan inte kunde vara mer än 06:00) undrade jag om jag fattat fel och på något sätt "tappat bort" första maj och den lediga dagen och att det helt plötsligt var dags för jobb igen. Ganska snabbt insåg jag dock vad det var frågan om. Nu är det nämligen inte bara vårtid, utan också golfänketid. Turligt nog  är maken av det lite mer morgonpigga slaget än jag, så i de flesta fall har han hunnit med golfrundan innan jag ens hunnit tänka tanken på att gå upp. Men om allt har sin tid är den stora frågeställningen om det är i år som det är golftid för mig? Senaste gången jag var medlem i golfklubben spelade jag nog de två dyraste golfrundorna i världshistorien och frågan är om jag ännu är mentalt redo för den mest tålamod- och tidskrävande sporten någonsin? Jag har visserligen visat löjligt stora framsteg i mitt golfande på Wii, men frågan är om det hjälper när man ska slå ut på golfbanan. Nej, kanske är det inte rätt tid för mig att återuppta golfandet i år heller, men eftersom det låter rätt schysst att kunna åka på golfresor till Florida, Sydafrika, Skottland och andra ganska trevliga platser i världen får jag väl ta tag i golfandet i god tid innan pensionen så vi har något att pyssla med då...

Eftersom allt har sin tid var april visst tiden då det var dags att byta arbetsplats. När jag jobbade med bankens utlandsboende kunder som knappt satt sin fot i Sverige på flera år, var den outstanding viktigaste komponenten i snicksnacket att redogöra för skillnaden i väder och något förenklat hur det alltid var bättre väder hos kunden i utlandet än hos oss i Sverige. På det lokala bankkontoret där jag nu jobbar är däremot det viktigaste snicksnacket det där man redogör för följande:

a) släkttillhörighet

b) var man bor

c) vem man känner och om man har gemensamma nämnare

Vilket låter ungefär såhär: "Jaså du är Anita och Lasses tös? (kan också följas av: "det ser jag ju nu när du säger det...") Bor de kvar där på Boråsvägen? Och ni har hus uppe i RIsäng säger du, då vet du säkert vem ... är?"

Hela den här grejen är ändå väldigt charmig, men jag känner att jag själv har en del att lära vad gäller lokalkännedom. Det är också ganska lustigt hur jag fick höra att "jaja, då är det därför du pratar så roligt" när jag på min förra arbetsplats berättade att jag var från Kinna då jag hade en dragning för Telefonbankskollegorna. Första dagen på nya jobbet här hemma får jag istället höra "men du kan inte vara härifrån från början". Det visar sig alltså att jag inte är riktigt den goda kameleont jag trodde jag var, men en sak är säker och det är att jag för var dag som går lägger mig till med än mer marbodalekt...

Allt har sin tid och nu är för min del lite av tid för längtan till juni månad och det som skall komma. Däremot vet jag att "min tid är nu" och att bästa möjliga ska göras av den, vilket också gjorts på sista tiden. De senaste tre helgerna har tillbringats tillsammans med underbara människor på olika platser och verkligen haft "ta dagen som den kommer" som motto, men är jag helt övertygad om att juni kommer bli månaden med stort M. Summerburst Stockholm, Midsommar i Dalarna och min allra första Atlantflygning kommer att äga rum i juni och hade man haft en "analog kalender" hade jag satt nedräkningsstreck i den precis som fångar i väntan på att bli frisläppta altid gör på film.

Hur som helst är det nu tid att göra nånting vettigt av den här dagen och idag tror jag minsann att nånting vettigt för min del innebär altanhäng i solen. För allt har sin tid och nu får vara hög tid för mig att forcera fram lite fräknar i sällskap av en bra bok och bra musik i lurarna...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell person som beskrivs bäst med adjektiv som sentimental och känslosam. Jag har väldigt nära till skratt, men i vissa lägen även ganska nära till tårar och det kan framkallas av allt ifrån film (märk väl att det gäller oavsett om den handlar om något väldigt fint eller om något väldigt sorgligt), tanken på fina människor i min närhet (de är ändå väldigt många och jag är så väldigt dåligt på att förmedla det...), fina episoder i livet och lite sorgligare händelser som avsked.

Trots detta har jag ändå utsatt mig för självvalda avsked ett antal gånger i livet och det värsta av dem när jag sa hejdå till min aupairfamilj. Den gången var det jag som valde att stanna kvar på egen hand då aupairfamiljen började sin hemresa och tog en del av mitt hjärta med sig hem till Frankrike och där finns det kvar fortfarande. Sedan dess trodde jag mig ha lärt mig att det i avskedssituationer åtminstone torde vara något lättare att lämna än att bli lämnad och så sent som i förra veckan lämnade jag mina kära kollegor för att byta arbetsplats. Redan här har jag bevisat hur dramatisk med tanke på att det inte är världens ände jag börjat jobba i (även om jag själv hade bestämda åsikter om detta under min uppväxt) och de gamla kollegorna inte är längre än en timma bort. Dessvärre vet man ju hur livet rullar på och hur orden "jag lovar att hälsa på" oftast är någonting man säger, men som sällan övergår i handling. Jag insåg också att det inte alls var så särskilt mycket lättare att vara den som lämnar och för en lättrörd person som jag var fredagens avsked allt annat än enkelt.

Hur som helst är inte avsked enbart något negativt. För ett jobbigt avsked beror ju på att man haft förmånen att lära känna någon som fått betyda något för en. Oavsett om det är tjejligan från Frankriketiden, aupairbarnen, örebrotrion eller närmaste skrivbordsgrannarna på jobbet så inser man oftast först när det är dags att säga hejdå hur mycket man tycker om dem och hur mycket man kommer sakna dem. Som tur är tycks aldrig "tycka-om-känslorna" kunna ta slut utan får räcka livet ut. För även om man har delar av sitt hjärta utspritt på olika platser i världen hos olika människor man mött verkar det alltid finnas en bit kvar till nya vänner, nya kollegor och nya sammanhang.

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag i på vardagarna efter jobbet. Man kan på söndagen, i de flesta fall, se tillbaka på helgen och de roliga saker man gjort som man alltför sällan hinner eller orkar med på vardagarna efter jobbet. Ja, söndagar är närapå mina favvodagar (efter fredagarna då såklart, även om man oftast är löjligt trött på fredagar) och jag har därför svårt att förstå hela den där ångestbiten.

Nej, söndagar är inte ångest någonstans (eller jo förresten, ni vet visselpipsljudet och det där halvdämpade sorlet som ackompanjerar Champions League-matcherna på teven och även bjällrorna och sorlet från vinterstudions sändningar, det kan ge mig en viss ångestliknande känsla) och inte heller gårdagen som fick avsluta en livsnjutarhelg av rang. I princip alla mina favoritsysslor fanns med på schemat under min korta, men intensiva Linköpingshelg hos fröken Svensson (som man dessutom snart kan titulera Dr. Svensson, hur imponerande är inte det?!). Shopping, mat, dryck och sol är onekligen en kombo som funkar väldigt fint och som åtminstone gör mig väldigt nöjd med tillvaron. Ja shoppats har det verkligen gjort och jag måste ha bidragit starkt till såväl Sveriges BNP, som i att höja värdet på samtliga större svenska modejättars aktier i helgen. Dessvärre har kanske detta lilla konsumtionsutspel en smula negativ påverkan på min egen privatekonomi, men jag var ju bara "tvungen" med tanke på mitt stundande jobbyte (så länge det finns en logisk förklaring till att spendera är det alltid försvarbart!). Fördelen med kundmöten över telefon är onekligen att man emellanåt får lov att vara lite casual och även om min känsla är att klädkoden i banken är något uppluckrad numer kanske ihoplappade jeans inte uppskattas helt ändå. Därför nödgades jag att införskaffa lite nya och representabla byxor. Konstigt nog var jag bara tvungen att köpa ett par kavajer och ett par blusar också (den berömda diderot-effekten ni minns...) för att kunna bära upp de nya byxorna på rätt sätt.

Helgen har verkligen bjudit på höjdarväder och egentligen borde man ju inte haka upp sig på saker som man inte kan påverka, typ väder, men livet blir minst sagt än mer sympatiskt när solen skiner och det känns som om ingenting skulle kunna oroa eller störa tillvaron. Dessvärre är det ju motsatt effekt då det bjuds på regn och rusk och man inte har lust till så mycket överhuvudtaget. Men, med solen och våren kommer också uteserveringar och jag känner mig nöjd att ha kunnat riva av "utomhusmiddagspremiären" redan i mars.

En gemensam nämnare fröken Svensson och jag har är vår förkärlek till klassiska tjejfilmer och jag tror att vi sett de flesta minst två till tre gånger och det hanns självklart med ett par stycken även i helgen. Det finns verkligen något högst tillfredsställande med förutsägbara filmer där man alltid vet hur saker och ting ska sluta och där folk lever "happily ever after". Jag menar, draman och tragedier ser man emellanåt i verkliga livet. Till och med så det räcker och blir över, så ska man kolla på uppdiktade historier kan de lika gärna få en att bli lite varm i hjärtat. Vad gäller det där med filmer vet jag ju dessutom mycket väl att jag bör undvika vissa typer av filmer och jag delar delar främst in dem i två kategorier:

Typ 1 är ju skräckfilmer. Med tanke på min mörkrädsla bör skräckfilmer alltid väljas bort. Jag kommer som tur är aldrig ihåg vad jag drömmer så ur mardrömssynpunkt är det inte så farligt med skräckfilmer. Däremot vet jag att varje skräckis jag ser resulterar i perioder med noggrant låsta bildörrar (ifall man skulle bli ståendes på en mörk landsväg såklart) och manisk kontroll om ytterdörren är låst samt koll under sängen och i garderoberna för att säkerställa att ingen tagit sig in i huset under tiden man varit hemifrån. Kanske överdriver jag något (jag har faktiskt slutat kolla under sängen och i garderoberna...) men det där med bildörrarna är dessvärre fortfarande sant.

Typ 2 är filmer som berör någon form av sjukdom. Jag är och har under en ganska bra period av mitt liv varit väldigt nojig för sjukdomar av alla de slag. Jag är rädd för sjukhus och alla former av vårdinrättningar. (Helt sant är inte det, för tandläkaren har jag inte ont av överhuvudtaget, vilket påminner mig om att jag verkligen borde ta mig i kragen och förära folktandvården med ett besök med tanke på att det var ett antal år sedan sist.) Jag har under mitt 25-åriga liv varit väldigt frisk av mig. Är sällan krasslig och har varit förskonad från de flesta sjukdomar och krämpor annat än dubbelsidig lunginflammation som barn och en stukad fot för några år sedan. Ändå är jag livrädd för att bli sjuk och då pratar vi inte om förkylningar eller magsjukor (som kan vara nog så jobbigt), utan sjuk på riktigt. Det finns de i min närhet som har varit sjuka på riktigt, med sjukhusvistelse och operation och konvalescens och allt vad det kan innebära. Kanske är det därför sjukdom skrämmer mig så mycket. När jag befinner mig i sjukhusmiljö stiger pulsen automatiskt och jag tror alltid, verkligen alltid, att någon ur personalen ska hitta något fel på mig. Detta oavsett om jag själv uppsökt läkare eller besöker någon annan på sjukhuset. Det har självklart aldrig hänt hittills att någon vårdpersonal kommit fram till mig och påtalat att min blekhet säkert beror på någon farlig sjukdom, att jag är lite osunt smal eller att födelsemärket jag har på kinden är malignt. Nej, det har aldrig hänt och kommer troligtvis inte hända heller, men rädslor är inte rationella och därför undviker jag således filmer av typ 2 som liksom spär på min sjukdomsnoja. Har jag sett en film om sjukdom (som förra helgen då vi såg Contagion om en obarmhärtig pandemi, mycket dålig idé som ni förstår) bär jag min bästa vän handspriten extra nära och vidrör helst så få ytor som möjligt under bussresan till jobbet.

För någon vecka sedan fick jag däremot bekräftelse på att den här överdramatiseringen av sjukdomar verkar vara genetiskt betingad. Min pappa ringde mig och passade på att nämna att han och mamma minsann var "dösjuka". Till och med i min värld är dödssjuk ett väldigt starkt begrepp som kanske till och med skulle innebära en sjukhusvistelse så jag blev såklart väldigt orolig och frågade vad det var som stod på. Jag får då svaret att "nej, vi är dödåliga (pappa använder ofta prefixet "dö"- framför ord för att markera att det är något rejält eller stort, precis som de flesta andra använder prefixet "jätte"), förkylning och så du vet". Jag kunde då pusta ut och inse att det tack och lov inte var sista gången jag pratade med föräldrarna på telefon och att de med allra största sannolikhet skulle klara även denna vårförkylning.

Mina sjukdomsnojor har tyvärr inte mattats av, snarare eskalerat med tiden och jag googlar symptom som kan indikera på något farligt så fort näsan börjar rinna eller halsen börjar klia eftersom det säkerligen beror på någonting betydligt allvarligare än förkylningsvirus. Till min stora glädje har jag dock en snart nyutexaminerad läkare till vän och personlig sjukvårdsupplysare, vilket är oerhört praktiskt om än kanske en smula tålamodsprövande för fröken Svensson som får stå ut med sms med symptomförfrågningar med lite jämna mellanrum. Hoppas bara hon ännu inte förstår vilken plåga en sån som jag skulle kunna bli den dagen hon får förskrivingsrätt  ;)

Fredag igen. Ännu en fredag då jag väntar på bussen hem och tänker att jag minsann också ska börja köpa med mig snittblommor hem till helgen, precis som den isländska damen på bussen som varje fredag har med sig en bukett. För det finns något kontinentalt romantiskt över att köpa med sig blommor hem. Jag gör det i princip aldrig, men själva tanken på det får mig att tänka på Frankrike, Aix och onsdagsmarknaderna och den tanken tilltalar mig. Samtidigt vet jag att de små fyrbenta vännerna därhemma också gillar snittblommor vilket gör att varken tulpaner eller rosor blir särskilt långlivade därhemma.

Ja, fredag igen! Ibland är det helt osannolikt hur fort tiden går. Det känns inte precis som om det var fem år sedan jag satt vid ett köksbord i Valencia (ja, jag ska erkänna att jag har vandrat på memory lane och kikat på min resedagbok från då vilket kanske hjälpte till att fräscha upp minnet något) och diskuterade livets stora fråga kärleken med mina små au-pairbarn (som dessutom redan vid tre och fyra års ålder hade långt fler kloka resonemang än jag själv i ämnet). Inte heller känns det som det var särskilt längesen jag flyttade till Örebro, men det börjar ju faktiskt vara ett bra tag sedan. Att det i år dessutom är tio år sedan man slutade högstadiet känns ju helt tokigt och än värre är att man såhär när man närmar sig 25 knappt ens kommer ihåg namnen på vissa klasskompisar från då. Fast till mitt försvar får jag säga att jag är en ansiktsmänniska, har jag sett någon, om så bara för ett kort ögonblick minns jag det väldigt bra (jag har faktiskt fortfarande problem med detta sen jag jobbade i kassan på Hemköp och tänker att jag "känner" folk och ska hälsa tills jag inser att jag känner igen dem på grund av den Rapé portion de köpte i juni -04...). Däremot har jag generna emot mig vad gäller det där med namn. Mormor (och ursäkta mamma, du med ibland) brukar rabbla upp de flesta namn i släkten innan de prickar rätt och man kan vara nöjd med att det åtminstone mest tjejnamn som det chansas mellan.

Tiden går fort och det lär inte bli bättre med åren heller har jag förstått. De som levt lite längre än jag själv vittnar ju ofta om hur tiden bara går fortare och fortare (hur nu det går ihop?!). Fast till viss del kanske man får vara benägen att hålla med. Jag minns exempelvis hur extremt långt man tyckte man åkte till morföräldrarnas stuga när man var liten. Det tar ungefär tio minuter att åka dit och tio minuter känns ju idag helt obefintliga. Jag är troligvis inte ensam om att tycka tio minuter går löjligt fort på morgonen när man stressar runt och ska stryka kläder, borsta tänder och helst trycka i sig en macka samtidigt.

Det där med tid är ganska intressant och ett ämne som är mig ganska kärt. Idag till exempel önskar jag att tiden kunde sudda bort alla spår av den monstruösa träningsvärk jag har sedan onsdagens premiärlöptur för året. Man skulle helt enkelt kunna säga att tiden hade suddat bort hela mitt muskelminne vad gäller löpning och det där med att det inte går att leva på gamla meriter blev väldigt tydligt. Jag som tyckte det gick så extremt lätt att springa med tanke på att jag inte bort det på ett väldigt bra tag har blivit väldigt väl medveten om att 7,5 km på asfalt kanske inte var det bästa sättet att chocka kroppen med efter ett antal månaders "icke-löpning".

Ja, tiden får gärna gå lite fortare än vanligt idag. Vi får besök till helgen och det av min vapendragare, kusin och bästa vän med tillhörande familj. Vi har följts åt sen vi var små och tänker man på tid i sammanhanget känns det  inte så längesen som man sov i indiantält på farmor och farfars trädgård på somrarna och nu har hon sedan några år tillbaka en egen liten kotte som snart sover i indiantält i trädgården. Vi har alltså en lång historia ihop och förutom min syster är hon den som står mig närmast hjärtat. Är det nånting som tiden lärt mig att uppskatta så är det just familjen. Det finns något härligt otvunget i att umgås med familjen och vad gäller min vapendragare, kusin och bästs vän är det att man vet det mesta om varann och i princip kan fylla i varandras meningar. Det där med att man inte alltid behöver styra upp tusen och en grejer att göra, eller att man kan skratta så att man gråter för nånting utan att man sagt mer än ett ord eller växlat en blick med varandra. Den typen av umgänge är underbart och är något man bör värna och värdesätta. Därför är det nu hög tid att fira in helgen och det i de bästa av sällskap.

Ingen har väl undgått att vi just tagit oss igenom melodifestivalshelgen med stort "M". Det var finalhelg och jag tror merparten av oss vanliga dödliga satt bänkade framför tv'n (och de som hävdar att de inte tittade ljuger säkert ändå...) i lördagskväll. Man kan ju tycka och tänka väldigt mycket om just melodifestivalen och dess tävlande, men vad jag funderat på ett bra tag är när melodifestivalen övergick från att vara just melodifestival till att bli "mello"? Helt plötsligt fanns det där lilla mello-ordet överallt precis som mellanmål tydligen inte heter mellanmål längre, utan "mellis". Nog för att det underlättar att spara på stavelserna och förkorta ord, men det skulle bli grymt osmidigt om man började kapa av alla ord efter de två första stavelserna.

Hur som helst var jag en av dem som kikade på "mellofinalen", dock inte hundra procent fokuserat. Vi skrapade nämligen ihop hela tre "Svensson-poäng" i helgen. Tacos på fredagen och IKEA och "mello" på lördagen. Det kallar jag hattrick det! Som bekant är det i princip omöjligt att komma från IKEA tomhänt och utan att minska det disponibla beloppet på kontot och så var även fallet denna gången. Ett nytt matbord rikare gjordes därför en liten ommöblering i köksregionen vilket blev (kanske en smula partiskt av mig att säga) en förbättring utan dess like! Därför satt jag i soffan och sneglade bort mot matplatsen (ljust och fräscht med öppen planlösning mellan kök och vardagsrum ni vet) med jämna femminutersintervaller för att utbrista "vad bra det blev!". Kanske tyckte maken det var något tjatigt efter den tjugonde gången jag uttryckt min belåtenhet, men det är sjukt tillfredsställande när saker blir bra!

Det enda dilemmat som uppstår i tider av ommöblering och homestyling är det där med att man ändå aldrig blir helt, helt nöjd. Precis som när man köper en ny snygg blus och inser att man behöver uppdatera garderoben med nya byxor, skor och gärna en och annan accessoar för att den nya snygga blusen skall bli just sådär ny och snygg som man vill. Det finns ett ord för det här sociala fenomenet som kallas för Diderot-effekten. Den gamle filosofen Diderot beskrev i ett av sina verk hur han fick en ny och väldigt stilig morgonrock som gåva. Problemet var bara att den inte alls passade in i hans i övrigt inte så "nya och stiliga" hem. Det hela slutar med att han byter ut det mesta i hemmet för att kunna matcha morgonrocken.

Sen vi flyttade in i huset har hemmet ändå genomgått en Diderot-effekt utan motsvarighet. En efter en har samtliga valnötsmöbler rensats bort och ersatts av betydligt trevligare ljusa möbler och den enorma dubbla divansoffan (som till dess försvar var extremt sovvänlig) har ersatts av en (tyvärr inte så sovvänlig) howardsoffa istället. På samma sätt blev effekten av det nya matbordet följaktligen att jag "bara var tvungen" att köpa en ny lampa att hänga över bordet. Precis på samma sätt som jag i butiken där jag köpte lampan var tvungen att köpa en ny liten kuvertväska från Lisbeth Dahl och då såklart en matchande nyckelring från dito. För att motivera mina impulsköp behövde jag verkligen en ny nyckelring med tanke på att jag till bilnyckeln hittills haft en uråldig nyckelring från Föreningssparbanken och det kan omöjligt vara acceptabelt med tanke på vart jag jobbar. Så, med lampan på plats är den "nya" matplatsen nu i princip färdig. Nu behöver vi egentligen bara en ny matta, ny duk, nya tabletter, ny tallrikshylla, nya blommiga muggar, nya bestick, nya tallrikar och nya husgeråd. Ja, bara vi har det, då är allt välmatchat och klart!

Somliga dagar borde man få medalj för att man ens masat sig upp ur sängen. Idag är en sån dag. Utan någon större anledning (men två mindre, nämligen mina fyrbenta små kompisar som levde high life ett par timmar kring midnatt) låg jag sömnlös fram till tvåsnåret. Nu hör insomnia inte till de största problemen jag har, för det mesta sover jag i samma stund som jag krupit ner under duntäcket, men de få gånger det trots allt händer är desto jobbigare. Alla som legat sömnlösa känner till paniken som börjar infinna sig ju närmre morgonkvisten man kommer och man räknar ner minutrarna tills det att alarmet på mobilen ska ringa.

Ja som sagt idag är en sån dag då man förtjänar tapperhetsmedalj för sina hjältemodiga insatser och jag tror jag dör lilla martyrdöden så självuppoffrande och storslagen jag är som tagit mig samman och installerat mig på bussen ;) Tyvärr har jag ännu inte mötts av vare sig guldregn eller segerkrans, men belöningen att träffa mina fantastiska kollegor får räcka en dag som denna. Gårdagen bjöd på ett utmärkt exempel på gärningar som kan resultera i pallplats i "veckans medarbetare". Det var mitt nya charmtroll till kollega som för att pigga upp och peppa en alldeles för trött medarbetare (det vill säga jag) langar fram en säck med djungelvrål samt (att bjuda på godis är egentligen för mig mer än nog för att bli veckans medarbetare) börjar spela Kentas "just idag är jag stark" på iPhonen. Kanske inte helt 'comme il faut' med mobilmusikspelning på arbetstid på kontoret, men det gör ju saken desto roligare!

Somliga dagar tar man sig också en titt i kylskåpet och hittar till sin stora glädje en öppnad förpackning kexchoklad. Somliga dagar lyssnar man på det sunda förnuftet som säger att man inte borde äta godis innan klockan 7 på morgonen på grund av de kraftiga svängningar i blodsockerkurvan chokladintag kan orsaka. Andra dagar, som idag, struntar man i allt vad sunt förnuft heter och smaskar gladeligen i sig återstående bit av kexchokladen. Man ska verkligen inte förringa små glädjeämnen i vardagen...

Ja, somliga dagar behöver man lite hjälp på traven och oavsett om tar till choklad eller om det är kollegor eller nära och kära som är där och peppar är det så värdefullt med uppmuntran och glada tillrop. Kanske skulle man själv bli bättre på att "vardagscoacha" folk i ens närhet. Man vet ju själv hur man växer lite grann varje gång man får höra om sina bättre sidor (hör och häpna, det finns några sådana hos mig med), så varför ska det då vara så svårt att klämma ur sig de där komplimangerna eller lovorden man ändå tänker på ganska ofta? Tyvärr hänger man ofta upp sig på småsaker som är helt meningslösa i det stora hela och att påpeka dem i tid och otid hjälper föga. Personligen har jag svårt att se hur någon lockas till förbättring genom att få höra om sina mindre smickrande sidor, istället borde man uppmuntra de befintliga goda sidorna. Alla är vi ändå olika (tack gode Gud för det!) och jag hoppas att jag alltid ska fortsätta försöka uppskatta folks olikheter, för det är ändå vad som gör tillvaron roligare.

Så vad är då dagens sensmoral? Det kanske är dags att se det stora i det lilla och glöm för allt i världen inte bort att uppskatta de du har omkring dig, alla är vi värda lite beröm emellanåt.

Kanske passar på att bjdua på ett litet klassiskt soundtrack för dagen på det också:

http://open.spotify.com/track/30pczSSKyM...pczSSKyMldFhqnCdB7LE