Nytt år, nya möjligheter! Ja så brukar man väl säga såhär i början på året då alla förhoppningar om ett bättre/hälsosammare/roligare/mer spännande liv fortarande ligger framför oss. Vanligt är dock att man redan i februari/mars inser att de förhoppningarna börjat grusas och troligtvis inte kommer att införlivas just detta året heller.

Men såhär i skuggan av uttalade och outtalade nyårslöften (ja, jag ska verkligen ta tag i träningen, bli bättre på att höra av mig till folk, vara lite snällare och allt det där gamla vanliga) inser man nånstans att livet går vidare oavsett om man tar tag i löftena om ett bättre liv och det är vad som fascinerar mig med mig själv och många andra människor. Vad är det egentligen som gör att man hela tiden befinner sig i ett "inte-helt-nöjd-läge". Ni vet när man börjar de flesta tankar och meningar med "bara vi har fått..." (renoverat färdigt huset), "om jag bara..." (hade lite högre lön), "när jag väl..." (har rensat ur min garderob ordentligt ska jag alltid ha bra ordning där framöver), eller min absoluta favorit "tänk när jag..." (vinner 25 000:-/mån i 25 år på triss, då skulle jag varit sjukt nöjd! Nu lär detta inte hända inom en snar framtid med tanke på att jag i princip aldrig köper lotter, vilket minskar vinstchanserna en aning, men ändå!). Ja ni fattar grejen med "inte-helt-nöjd-läget".

Man kan då undra vad sensmoralen i detta är. Man skulle lätt kunna tro att min högsta önskan kort och gott är att ha en bättre likviditet i balansräkningen (och det är klart att det inte gjort något), men det är inte riktigt fallet. Vad jag snarare tänker på är att man kanske under 2012 skulle ta och ta tag i det gamla klassiska nyårslöftet att leva för stunden. Själv är jag expert på att planera för framtiden och allt som ska hända då, medan jag kanske glömmer bort det som skulle kunna hända nu och här. Ett typexempel är den klassiska väntan på helger och semestrar (jag ser redan nu fram emot nästa julledighet som är perfekt med tanke på att julafton infaller på en måndag!) precis som att allt som händer däremellan inte räknas. Och samma dag man landar på svensk mark efter semestern börjar längta efter nästa resa.

För de flesta av oss är dock vardagen oundviklig så varför inte göra det bästa av den? Och i ärlighetens namn, hur många gånger hade man velat stanna kvar på all-inclusive-hotellet till sina dödsdagar? Det finns trots allt en gräns för hur många chokladfyllda croissanter och dignande bufféer du vill äta i ditt liv. Men som ni vet säger ju herr Mikkelsen att livet inte är dagarna som passerar, utan dagarna man minns. Fast om de två veckorna om året som man åker på charterresa är de enda som räknas är det inte mycket till liv man har (och jag som inte ens reser med Fritidsresor!). Nej istället är ju livet till 99% vardag och vanliga dagar som passerar, så kanske är det dags att göra även dessa dagar till dagar man minns...

(Yes, jag vet att jag i detta i lägg förbrukat varenda klyscha i världen och fyllt min kvot för ett antal år framöver och förbinder mig att i framtiden inte leka livscoach, vara äckligt klämkäck och framförallt inte referera mer till Mads Mikkelsen!)