Oftast är väl måndagar maniska så till den grad att man helst vill ligga kvar under täcket, men icke idag. Eller visserligen snoozades en dryg timme bort imorse, men det var ändock med lätta steg som jag traskade till skolan. Kanske har det att göra med det sagolikt sympatiska veckoslut jag haft. En helg med mängder av sällskapsspel, shoppingrundor, lunchningar och middagar har gjort de senaste två dagarna till de mest trevliga på länge!

En annan bidragande faktor till mitt sprudlande glada humör skulle kunna vara den sakta, men säkert annalkande våren. För det första har snön i det närmaste helt försvunnit och för första gången på vad som känns extremt länge behövs bägge händernas fingrar för att beräkna gradantalet i luften. Kanske är det bara fånigt av mig att så till den milda grad glädja mig över lite fint väder, särskilt med tanke på att de svenska vädergudarna är allt annat än pålitliga och att det sedan jag började skriva redan har börjat slå regndroppar mot rutan. Men jag lovar, det är inte vilket vanligt tråkigt regn som helst. Jag är nämligen helt säker på att det är vårregn. För nu är det vår. Första glassen har idag inhandlats och ätits utomhus. Kanske kan man kalla det idioti att den 31 mars sitta utomhus och äta glass, men som bekant är min klimatteori den att man kan tvinga fram årstiderna genom både beteende och klädval. Därför var det blåjeans, vit skjorta och marinblå trenchcoat som var klädkoden idag (jag menar alla vet ju att vitt och blått är en extremt vår/sommarfräsch färgkombination!). Således är kontentan att jag genom mitt extremt svennesomriga beteende med glassätandet utomhus och den sailorchica klädkombinationen idag dragit ett stort lass gällande att påkalla våren!

Det hade onekligen passat bra att göra It may be winter outside (but in my heart it's spring) till dagens låt, men eftersom denna låt är en av de sämsta genom tiderna (och dessutom står att finna på mitt hatalbum Absolute Christmas) tänker jag inte sänka mig till denna oerhört låga nivå. Nej istället får dagens låt helt sonika bli Good way of life med Tingsek...

ja, man kan ju innerligt hoppas att det inte är sant för white trash är knappast snyggt. Likväl var det denna "stylee" som gällde idag för både mig och mina kära vänner. Kanske är det vad som är bäst med tentaskrivning, att helt legitimt få tassa omkring i mjukisbrallor och se ut som sju svåra år och kunna skylla det på just tentan. Jag menar, att jag skulle gå till skolan i mjukisbrallor är ju egentligen totalt otänkbart med tanke på min alldeles för fåfänga sida av mig själv och det skall erkännas att jag lite smått genomick en inre kris innan jag slutligen tog mig till sans och lämnade min boning iklädd gråa mysbrallor imorse.

Tentaskrivning är väl knappast det roligaste man kan ägna sig åt, men eftersom jag är av en positiv natur väljer jag att se de många fördelarna med det. Inte nog med att man helt sonika får se ut som white trash när man skriver tenta, man fårr dessutom äta godis i mängder och ha med sig termos i bästa skogsmullestil (inte för att jag egentligen vet någonting om detta fenomen som kallas skogsmulle eftersom jag, trots min lantishärkomst, av princip håller mig ifrån skog och mark). Turligt nog har min ömma moder även investerat i en pressobryggare vilket gjorde att kaffet som medbringades i termosen var extremt gott. Vad som däremot är mindre angenämt med tentor är den tre veckors långa väntan på resultatet, men alla vet vi ju att tiden går fort när man har roligt och någonting säger mig att de kommande veckorna kommer att rusa förbi...

Jag ställer mig i nuläget frågan vad jag (och visserligen större delen av svenska befolkningen) gjort för att förtjäna denna bittra vinter? Jag hade helt enkelt glömt av hur det var med svensk vinter, som lömskt ligger i bakhåll för helt oförskämt dyka upp just när folk tror att våren är på väg och är oerhört upptagna med att räkna vårtecken. Det är först idag som jag inser hur lyckligt lottad jag varit som fått tillbringa de två senaste vårarna i Sydeuropa och på så vis undkommit den vidriga vintern.

Jag har med alla medel försökt att bekämpa vintern och den medföljande snön. Jag bojkottade kylan genom att vägra ta på mig vinterjackan och istället dra på mig vad som skulle visa sig vara Sveriges kallaste vårjacka. Jag har blängt på snön och kastat arga blickar för att den ska smälta. Jag har lyssnat på "somrig musik". Jag har solat solarium för att försöka tvinga fram en skenbar, vårfräsch bränna (det fungerade ju inget vidare om man betänker att jag har ungefär lika mycket pigment som en albino...). Jag har till och med försökt lalla omkring och låtsas vara småförälskad i gossarna runt omkring mig, för alla vet ju att man per se blir kär på våren. Inga av ovan nämnda försök till att tvinga fram våren har hjälpt och snölagret som täcker marken är nu decimetertjockt. Istället har vintern idag, en gång för alla förvandlats till min allra bittraste fiende.

På väg hem från skolan efter en lång och hård dag (ja, så farligt var det inte, men historien blir så mycket bättre om man kryddar lite...) tänkte jag att jag, som ju som lever i förnekelse över att vintern är tillbaka, lätt och smidigt kan hålla mitt vanligen så raska tempo. Man skulle kunna säga att det gick sådär bra och resulterade i att jag handlöst föll bakåt. Jag skulle kunna tro att det var en tämligen underhållande syn och svensk som jag är tyckte jag det hela var oerhört genant och skyndade mig raskt därifrån. Dock är jag nu en smula lättad. Jag tror att mina personliga repressalier gentemot vintern ändå fått lite genomslag. Vintern lyckades nämligen inte ens orsaka ett litet blåmärke på min stackars rygg som tog emot fallet, vilket innebär att vintern inte är så stark som jag trodde. Men en sak är säker. Nu är det personligt mellan mig och vintern och jag skall ägna den närmsta tiden åt att komma underfund med en lämplig vendetta...

Ibland ställer jag mig frågan var jag egentligen hör hemma. Jag kan ju ganska så snart dra slutsatsen att jag inte hör hemma i Kinna. Fast och visst är ju att det är min barndoms hembygd, men lika fast och visst är att jag aldrig någonsin kommer att göra detta ställe till min hembygd i framtiden. Kinna är den plats där jag har min familj och mina icke-utflyttade vänner, vilket turligt nog ändå gör en kortare vistelse i småstad oerhört trevlig. Dessvärre är det så att jag under den lilla vecka jag befunnit mig i Markbygden lidit av svår "bortlängtan". Enbart en gång i mitt liv har jag lidit av svår hemlängtan och det var efter min halvårsvistelse i Valencia då jag faktiskt inte ville annat än att träffa parenteserna och de andra där hemma. Dock tog det inte lång tid efter hemkomsten innan rastlösheten smög sig på och fick mig att kvickt längta bort från småstad.

Nåväl, den påsklovsvecka som tillbringats i Kinna har varit sympatisk, detta skall inte förnekas. Däremot kan jag inte hjälpa den tillfredsställelse jag nu upplever över att sitta i Örebro i mitt hem. Efter en vecka hemma i föräldrahemmet uppskattar man exempelvis att kunna sova en hel natt utan att slå knäna i väggen (ja, sängen jag får nöja mig med där är enbart av det omänskligt lilla måttet 90 cm...) och att slippa samsas med två personer till om att använda datorn. I vilket fall som helst har veckan som gått renderat i ett och annat nyförvärv i garderoben vilket märktes då jag idag skulle packa ihop mina pinaler. De två knappt fulla väskorna jag medförde på nedresan fick nu bli tre väskor som var fulla till bristningsgränsen. Ännu en gång skulle det visa sig att jag har ett aningen anormalt förhållande till förvärv av kläder, väskor och skor. Dessutom inser jag nu i uppackandets stund att jag egentligen skulle behöva hyra två rum här i korridoren, varav ett skulle kunna få tjäna som "walk-in closet". Som läget nu är får man snabbt som ögat rycka fram ett plagg ur garderoben för att inte riskera att resterande kläder rasar ut, ty skåpen är så välfyllda. Vidare svämmar skoskåpet i det närmaste över det också och att till och med handväskshyllan börjar bli full tyder kanske på att en liten vårrensning bör göras och det snarast...

Att vara i föräldrahemmet medför en hel del ändringar i levernet. Ett enormt större matintag än vanligt är inte den enda skillnaden, utan även dygnsrytmen. Jag som i Örebro lever ett extremt inrutat liv (usch vad tragiskt det låter...) har under den senaste veckan helt förlorat mina rutiner. Ingen träning, då vädret inte på några som helst vis tillåtit vistelser ute. De tidiga uppstigningarna har inte heller de fungerat särskilt bra, någonting som skulle visa sig idag.

Såhär i påsktid hinner ju en annan med ett och annat kyrkobesök och liksom i fredags var det idag dags för en aktiv medverkan med musicerande. Fredagens aktiva medverkan blev något av ett otippat inslag med tanke på att min kära vän Daniela och jag började öva cirka 10 minuter innan gudstjänstens start och detta utan vare sig noter eller text. Det är vid sådana tillfällen man ändå förundras över hur avsaknaden av ett piano i min Örebrotillvaro inte hämmat den musikaliska ådran alltför mycket ändå och att både röster och pianospel blev samtämda till slut.

Vidare kan det tyckas att det inte är onormalt svårt att masa sig upp till repetition klockan nio på en söndagsmorgon och vanligtvis är det inte heller det för mig. Dock måste jag imorse drabbats av en sådan sinnesrubbning att de bägge alarm som ställts med en halvtimmes mellanrum helt ignorerats av mig. Min dag började nämligen med att min ömma moder ropade och undrade om jag inte skulle befinna mig i kyrkan lite tidigare. Hon hade ju såklart helt rätt och när denna väl befogade fråga ställdes stod klockan på 08.45 och jag själv låg ihopkrupen i någon form av fosterställning med mobiltelefonen tätt intill mig, vilket vittnade om att jag raskt tagit den till mig då alarmet ringt för att lugnt och skönt snooza vidare. Man skulle kunna säga att jag aldrig i mitt liv gjort mig i ordning så snabbt som imorse och jag kunde helt (eller nästan helt) bekymmersfritt installera mig vid pianot cirka 09.05, vilket är en försening som är väldigt acceptabel med tanke på att vi talar om mig...

Otaliga är de gånger som jag ägnat spaltmetrar åt att driva gäck med min aningen osunda förkärlek för spenderande av pengar. Det är visserligen inte helt otänkbart att jag i själva verket inte på några vis är värre än någon annan vad gäller okunnighet rörande förvaltningen av de ekonomiska medlen, men tänk vad tråkig min blogg skulle vara om jag inte kunnat raljera över mina onödiga inköp.

Att prioritera en välfylld garderob i stället för ett välfyllt kylskåp är ju lite av mitt personliga mantra och detta kan i ärlighetens namn te sig lite osunt. Men om jag någon gång känt att mitt shoppingbeteende gränsar till destruktivt var det i morse då väckarklockan stod på 06.55 Detta för att så tidigt som möjligt bege sig till handelns mecka, nämligen Ge-kås. Detta ställe är oerhört hatat av alla personer med vettet i behåll därför att det där på ett och samma ställe finns mer prylar än vad som är rimligt och detta till priser som är mer än rimligt låga. Man kan utav denna lilla beskrivning ana att det på Ge-kås råder en köphysteri utan dess like och att en sådan som jag inte bör vistas i sådana miljöer. Men vilken slags vän skulle jag vara om jag nekat min bundis Frida att följa med henne till Ullared? Antagligen en vän som idag hade suttit med lite mer pengar på fickan för att hon inte spenderat de sista slantarna, men argumentet "man sparar ju en massa pengar om man åker till Ge-kås och handlar" fick mig att raskt tacka ja till förfrågan om att följa med. Dock kan man ifrågasätta hur man kan spara pengar när man spenderar, men allt är ju relativt och hade jag köpt samma kvantitet av grejer på något annat ställe hade jag så klart gjort av med mer pengar (hade jag inte åkt med hade jag inte spenderat någonting, men denna lilla detalj väljer jag att bortse från...). Hur som helst visade det sig att en liten shoppingtur var en perfekt undanflykt för att slippa plugga och dämpa den tentaångest som alltmer för sig påmind...

Ja, jag är oerhört dumdristig. När jag i måndags åkte från Örebro stod jag framför mina jackor och funderade och gjorde ett aktivt val. Aktiva val brukar jag annars uppskatta. Aktiva val brukar vittna om eftertanke och göra att det val man faktiskt företar sig är genomtänkt. Mitt aktiva val att ta på mig vårjackan för att lämna den varma dunjackan och de bägge ullkapporna hemma skulle nog kunna vara det sämsta genom tiderna. När resonemanget kring detta val var att "man ju ser dummare ut i en tjock och varm dunjacka om våren skulle anlända än att ha en tunn, men oerhört tilltalande vårjacka även om det är kallt" kan man inte annat än förtjäna både lunginflammation och förkylning på grund av nedkyldhet. Att lida pin för att vara fin har denna gång spårat ur rejält och jag ångrar bittert mitt aktiva val att cedera bort vinterklädseln. Som vi alla vet har ju vintern slagit tillbaka och det utan nåd. Därför går jag här och fryser och huttrar och grämer mig över min dumdristighet som kombinerat med min fåfänga sida inte slog särskilt väl ut den här gången heller...

Ibland kan jag hysa en viss aversion för SJ och då särskilt deras bokningssystem där man behöver betala extra för att överhuvudtaget få boka en sittplats. Detta upprörde mig så till den grad att jag till och med skickade iväg ett argt mail. Såna aggressiva aktioner händer väldigt sällan då min konservatism inte låter mig klaga alltför mycket över så "bärande samhällsfunktioner" som SJ.

Därför tillbringades tågresan till Göteborg med fröken Frenander i Bistrovagnen, vilket ju var oerhört sympatisk. Till skillnad från de andra gångerna jag åkt med SJ till mina hemtrakter stod inte den lättretlige parante mannen i BIstrot utan en trevlig lagom tjock man. Alla vet vid detta laget antagligen att jag ju älskar trevliga människor. Det finns ingenting som gör mig så glad som käcka, jovialiska, skojfriska, fryntliga och trevliga människor. Även fröken Frenander delar denna min förkärlek för käcka personer vilket gjorde att vi trivdes som fiskar i vatten under tågresan. Att vi dessutom gavs tillfälle att glassa lite på ett sådär kontinentalt vis med vin till maten bidrog även det till att göra situationen än mer älskvärd.

Vad som var mindre älskvärt var dagens "minst privatekonomiskt begåvade gärning". Som vanligt var jag inte kapabel att anpassa mig till busstiderna. Att detta berodde på dålig planering från min sida som innebar att jag började min packning cirka tio minuter innan bussen skulle gå är ju självklart. Därför ber jag till Gud att jag inte skall ha glömt någonting viktigt i Örebro. Hur som helst ledde min oförmögenhet att passa busstiderna till att jag fick ta taxi till centralen. Kanske har det framgått att min ekonomi efter stockholmsresan är aningen ansträngd vilket gjorde att en taxiresa inte riktigt uppskattades. Hur som helst var det bara att spela med och glatt räcka fram visakortet till taxichaufören när vi stannade till vid centralen. Jag fick helt enkelt intala mig själv att taxiresan var en del av det "kontinentala levernet" som sedan fortsatte på bistron...