ja, orutinerat är precis vad det är att försova sig en dag som denna. Det finns vissa gånger då det är helt underbart att krypa ihop under täcket och i x antal timmar snooza bort en halv dag. Det finns också vissa gånger då detta är helt och hållet olämpligt. Som exempelvis idag. Fröken Magnusson sitter som bekant och författar en hemtenta som är långt ifrån färdig och borde alltså inte ens sitta här och blogga, utan helt viga sin kreativitet åt att knåpa på intelligenta formuleringar och resonemang kring rättsstatsproblematiken.

Nåväl. Jag antar att min lilla försovning har att göra med den ypperligt trevliga grillkväll som gick av stapeln igår på Sveavägen. I goda vänners lag (jag vet, den formuleringen är och kommer alltid vara medelålders, men jag använder den ändå) avnjöts god mat (helt otroligt vad mycket "riktig" mat jag äter nuförtiden! Tur är väl det, gröt börjar bli tråkigt och kan troligtvis inte fylla upp alltför många områden i kostcirkeln...) och en ny bekantskap stiftades. Ja, just som man trodde att ens bekantskapskrets var perfekt och egentligen inte var i något större behov av förändring kom då en ny individ in i våra liv såhär i slutspurten på terminen. Sen att denna bekantskap skulle vara en igelkott var ju onekligen aningen otippat. Men då man aldrig som barn fått "leka av sig" med denna typ av djur (ni vet, såna där "kul" grejer som att peta på den med pinnar och mata den med 70 %-ig apelsinchoklad) var det igår dags för den lilla trion att gå i barndom igen. Igelkotten verkade uppenbarligen älska oss också då den vägrade lämna vårt sällskap och bokstavligen kysste marken krig våra fötter (kanske berodde det på att vi däromkring lagt ut choklad, men det låter så oerhört mycket mer sympatiskt om vi säger att det var för att han älskade oss...).

På tal om "orutt" var det antagligen en smula orutinerat att berätta hela den här igelkottsincidenten, då jag förmodligen kommer att uppfattas som oerhört tramsig. Jag har dessutom under en längre tid kämpat med att sudda bort det aningen naiva och infantila skimmer som tycks omge mig. Uppenbarligen har det fungerat sådär och barnasinnet sitter  fastetsat rätt ordentligt. Nej, istället får jag nog välja att acceptera att det är sådan jag är. Naiv, metaforiskt blåögd och infantilt skimrande...

redan häromdagen uttryckte jag min tacksamhet över mina vänner och idag är det absolut nödvändigt att göra samma sak. Just som man sitter och tror att energi och inspiration till att författa en bra hemtenta enligt direktivet "skriv något intressant om något intressant" skall komma från ovan om man bara begraver sig i papper, föreläsningsanteckningar och böcker på golvet på studentgatan 20 ringer det på dörren. Vem står då där om inte fröken folkesson i egen hög person med en påse maltesers i handen. Därför kan jag nu boosta mig själv med någonting annat än C-vitamin i brustablettform. Därför blev jag också än en gång påmind om att jag har de finaste vännerna. Därför blev jag också ännu en gång påmind om att det kommer vara lite jobbigt att lämna Örebro för sommaren eftersom det är föga troligt att de fina örebrovännerna spontanknackar på dörren med maltesers i handen hemma på Boråsvägen. Fast å andra sidan ser jag själv oerhört mycket fram emot att spontanknacka på dörrarna hos min fina kinnavänner som jag har så mycket att ta igen med.

dagens låt måste bli Kamrater med Timbuktu ft. Magnus Tingsek.

"mina vänner ställer upp"

                                       "rusa runt i lycka"

                                                  
                 "mina vänner tänker fritt"

"vi är där med varann kamrater" 

                                                  
                    "mina vänner ställer upp..."

Ja, man kan säga att vemod tycks ha präglat min blogg på senaste tiden. Man kan onekligen undra varför, då det är oerhört sällan som mitt sinne karaktäriseras av just vemodskänslor. Idag stod det dock klart för mig vad det varit som tyngt min själ. Jag borde ha förstått det redan tidigare, för det är inte något nytt fenomen som nu äger rum. Nej, det är min vid varje vårtermins slut återkommande separationsångest som gör sig påmind.

Detta är nämligen ett sedan 2006 upprepat beteende som kryper fram till ytan när det är dags för avsked och "hejdåsägande". Det började efter min termin i Aix-en-Provence där en mängd avsked ägde rum och ledde till dystra miner. Cirka ett år senare var det så dags igen och då för att säga hejdå till au-pairfamiljen i Valencia. Jag minns alltför väl hur jag stod ensam kvar vid basen i America's Cup Port och vinkade av "min familj och mina barn"  med gråten i halsen och en känsla av att hjärtat på riktigt skulle gå sönder.

Det var under vår sista föreläsning som jag helt sonika insåg hur det givetvis var den gamla bekanta separationsångesten som gett sig till känna igen. Just när orden "det här är vår sista föreläsning tillsammans" utallades kände jag hur klumpen i magen växte och hur hjärtsnörpet inte var långt bort. Dessa små indikationer fick mig att förstå vad det var frågan om. Den nära förestående separationen från mina fina vänner och bekanta tycks nämligen förvandla mig till en slags jojo som endera stunden är i sitt sociala esse för att tio minuter senare vara som förbytt och istället fyllas av en sentimentalitet utan like som renderar hjärtsnörp och vemod.

Vad denna rent galna separationsångest beror på har jag länge försökt att analysera likt en lekmannapsykolog, men knappast kommit fram till något vettigt svar. Det enda jag såhär på kvällskvisten kan tänka ut är att jag antagligen är en person som är i ett stort behov av konstanter i mitt liv och inte variabler. När man själv är en enda stor variabel som mer än gärna lämnar familj och vänner i landet för äventyr på egen hand utomrikes vill man inte annat än omge sig av konstanter som man vet alltid finns kvar och är på samma plats som de alltid varit. Jag kan dock utläsa en viss ambiguitet i detta resonemang med tanke på att det är just konstanter och förutsebarhet som gör mig galet rastlös och får mig att lämna familj och vänner i landet för äventyr på egen hand utomrikes. Så, återigen har jag fatalt misslyckats med att leka psykolog och analysera mig själv. Fastställt kan ändå sägas vara att unga fröken magnusson kanske borde jobba på sin separationsångest och se till så att denna tredje vår skall bli den sista då jorden tycks rämna för att vissa konstanter i tillvaron förvandlas till variabler...

nog för att jag ibland kan drabbas av megalomani utan jämförelse och detta företrädesvis då jag presterar bra. Som exempelvis då jag fick full pott på senaste tentan (ni ser, storhetsvansinnet och självgodheten kommer fram genast då det talas om prestationer...) och inte kunde tänka på någonting annat hela den dagen. Märkligt egentligen hur en människa kan hänga upp den lilla tillvaron på intellektuella prestationer (om nu pluggistendenserna verkligen vittnar om intellekt kan man fråga sig), men det verkar vara vad jag gör bäst. Därför är det ett säkert kort att skaffa sig glädjeyra i tillvaron med hjälp av goda studieresultat. Där kan nämligen ingen annan än jag själv styra hur utgången skall bli. Vad som dock haltar i detta resonemang om goda studieresultat som en glädjekälla i tillvaron är trots allt den bittra sanning att man heller aldrig kan skylla på någon annan än sig själv om man någon gång skulle lyckas mindre bra med någonting (och här behövs väl knappast en förtydling av att en sådan som jag inte tar motgångar överdrivet väl...)

Hur som helst var det inte min eviga strävan efter perfektion som skulle behandlas här. Nej, istället är det världens bästa vänner som jag ville dedikera mitt skrivande till en dag som denna. På sin plats är väl i och för sig en liten snabb tanke till mor min eftersom det är mors dag, men hon vet redan att tankarna går till henne.

 Ja, det finns tack och lov för det andra glädjeämnen i mitt liv än mina egna prestationer. Jag vågar nämligen inte ens fundera på hur tråkigt mitt liv skulle vara om det ena jag hade att se fram emot vore mina tentaresultat. Turligt nog kan jag skatta mig lycklig som omgivits av underbara vänner.  Det är sådana glädjeämnen som gör att det inte spelar någon roll om solen inte alltid skiner eller om fåglarna inte alltid kvittrar. Det är sådana vänner man mer än gärna delar ut pärlor åt, för man vet att de aldrig skulle trampa på de pärlor man lägger ut för att sedan vända sig om och sarga en. Nej, mina vänner är alltid, alltid där och tycks aldrig, aldrig tröttna på mig...

Vänner som likt unga fröken frenander bakar hallongrottor till mig när jag är nere, eller fröken folkesson som tänker på mig och köper messmör enbart för min skull när det är dags för tekväll med scones.

Eller som idag till exempel. En stackars lantis från Västergötland som jag som sitter långt hemifrån på en så typisk familjedag som mors dag får helt utan vidare vara med när Joy bjuder till grillning för familjen på mors dag. Ja, frågan är vad jag gjort utan mina rara vänner? Antagligen inte särskilt mycket, vilket gör att denna dags (och alla andra dagars också för den delen) tacksägelseämne är just mina älskade vänner som alla är likt diamanter för mig som gnistrar och blänker i min vardag!

Svaret är nej. Jag refererar ingalunda till den i mitt tycke vedervärdiga låten av Magnus Uggla. Snarare är det så att en liten tanke av någon underlig anledning gror hos mig och det att jag ibland borde låta bli att kasta pärlor åt svin. Med reservation för att just ordet svin låter oerhört antipatiskt vill jag dock hävda att detta lilla ordspråk ändå bör hållas i åtanke av mig lite oftare.

Oräkneliga är nämligen det antal gånger då jag grämt mig över det faktum att jag kanske inte kunnat vara alla till lags och eventuellt gjort någon besviken. Det är då man uppskattar sina äldre och klokare vänner som vänligt informerar om hur man inte kan vara alla till lags och att det spelar föga roll. De människor som skulle kategoriseras som "svin" kanske inte alltid är värda den negativa energi de generar även om det i vanliga fall ligger mer i fröken magnussons natur att in i det längsta försöka omvandla dylik negativ energi till betydligt mer positiv sådan. Oftast funkar det sådär och den som blir besviken är jag själv.

Nej, tacka vet jag äldre och klokare vänner som inte gör annat än överöser mig med goda råd och som ideligen påminner mig om att man inte alltid behöver vara "svinen" till lags...

"kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder"

Helt spontant och tämligen oplanerat förärades jag av ett besök av pappa igår. Det var ju onekligen oerhört sympatiskt med tanke på att jag den sista tiden saknat just den parentala omvårdnaden och omtanken som man ibland är i behov av. Därför var det extra trevligt att dinera med min käre far igår kväll. Inte bara för att jag på första gången på en alldeles för lång tid fick i mig lite riktig mat (jag antar nämligen att gröt av de flesta inte skulle klassas som riktig mat...) utan kanske främst för att man med föräldraskapet inte alltid behöver vara den proffstrevliga jeanette som ska vara alla till lags. Nej, istället kan jag strunta i att vara prestationsfixerad, tävlingslysten och i jakt på perfektion "à la Bree" och bara vara den gamla vanliga fnylis ...

Vissa dagar vaknar man med en dålig föraning. Just exakt en sådan dag var det idag. Liksom att vänta på att någonting mindre bra skall hända vrider man om nyckeln i låset och ger sig ut i vårsolen (som naturligtvis snabbt förbyts till regn). Man kan ibland ställa sig frågan vad det är som gör att man vissa dagar "anar ugglor i mossen" (eller varför inte "ugglor som får kläder"?) men min personliga teori är att det har med i många låtar återkommande enkel popfilosofi att "what goes up, must come down". Det verkar nämligen som om det finns någonting som gör att det efter en tids absolut vardagsgemytlighet där fåglar kvittrat och solen skinit måste komma lite regn. Den som är lite mer djupsinnig kan kanske snabbt räkna ut att det inte enbart var till det meteorologiska planet jag syftade utan tillika det metaforiska.

Vad som då föranleder mig att tycka att sol bytts till regn skall alldeles strax framgå och förhoppningsvis lugna de flesta som vid det här laget oroar sig över huruvida mademoiselle magnusson helt gått under isen. Tro mig, det har jag inte. På sin höjd kan man säga att jag liksom andra vanliga dödliga haft en dålig dag. Problemet är bara att sådana som jag inte har dåliga dagar. Sådana som jag beskrivs som bäst som "den trevligaste människan folk vet" (och detta säger jag helt utan megalomanisk stolthet vill jag poängtera) och som en mästarinna på minglande. Nog kan jag hålla med om att jag allt besitter en förmåga att ständigt hitta nya människor att bekanta mig med (någonting som också hände helt otippat idag bland lagböcker och anteckningsblock på biblioteket då två oerhört sympatiska nya bekantskaper gjordes, vilket åtminstone förvandlade den dåliga dagen till en lite mindre dålig dag) och att jag är hyfsat duktig på att vara amerikanskt proffstrevlig. Därför känns det alltid lika fel att ha dåliga dagar.  Man är nämligen alltför medveten om vikten av att "odla sitt varumärke" i en tid som denna och givet är att mitt varumärke som "proffstrevlig minglare" knappast stärks genom dåliga dagar likt denna då de små skrattrynkorna kring ögonen kanske inte kommer till sin rätt riktigt lika mycket som vanligt.

Glädjande såhär vid summeringen av dagen torde ändå vara att mina dåliga föraningar inte var helt och fullt befogade. Åtminstone inte så till den milda grad att jag behövt ägna ett helt blogginlägg åt självömkan, men det har jag ändå gjort. Saken är nämligen den att jag när jag snabbt som ögat sprungit hem under föreläsningspausen för att hämta cykel och byta kläder då dubbelbokning skett ännu en gång och ett nollbyte mellan aktiviteterna skulle ske möts av den mindre glada nyheten att mikrovågsugnen gått sönder. Detta föranleder mig att erinra mig om hur havregrynen lyser med sin frånvaro vilket gör att morgondagens frukost skulle kunna bli en katastrof. Turligt nog har man fina vänner som förser en med nödhavregryn och jag tackar dessutom Gud att det ännu återstår en hel påse kanel att nyttja till morgongröten. Sist men inte minst insåg jag hur cykelkorgen helt sonika rostat isär, vilket gör att en ny sådan bör införskaffas.

Ja, ni hör ju själva. Man skulle kunna säga att det finns värre öden och att jag med allra största säkerhet kommer att överleva dessa tre små bekymmer. Och som den i grund och botten positiva människa borde jag kankse göra som jag alltid brukar göra, le och vara glad. Därför blir dagens låt Smile med Nat King Cole 

Just som jag varit extremt nöjd med tillvaron togs jag idag ned på jorden. När jag vid tolvtiden glad i hågen traskade in i korridoren möts jag nämligen av den glada nyheten att det är dags för vårstädning. För alla som bor i korridor kan ju räknas ut att detta är allt annat än roligt och för alla er som inte bor i korridor kommer ni snart förstå att det är allt annat än roligt.

Med Örebrobostäders (nedan kallat ÖBO) stränga förhållningsorder klingande i öronen griper man sig under vårstädningen an ett års smuts som lagrats, grott in och riktigt satt sig i bänkytor, på spishällar, i ugnar och andra diverse ställen som man aldrig tänkt på att städa, men som ÖBO anser livsviktiga att rengöra under vårstädningen.

Själv åtog jag mig det ärofyllda uppdraget att städa ugnarna och även skåpen under diskhon. Man skulle kunna säga att det antagligen enbart är en människa som inte tidigare deltagit i vårstädning som frivilligt åtar sig dessa stvå städområden. Egentligen säger det sig självt att ugnar som under ett år nyttjats av studenter utan att nämnvärt städas ur är tämligen smutsiga, men vad jag inte trodde skulle vara lika fasansfullt som det visade sig vara var tros allt skåpen under diskhon. Som lite kuriosa kan ju nämnas att studenter uppenbarligen inte slänger skräp i sophinkarna utan utanför, att studenter uppenbarligen inte torkar upp äckliga saker som rinner nedför skåpsdörrar och att studenter lämnar tuggade tuggummin på insidan av skåpsdörrarna. Nu skall jag inte säga att jag själv är oskyldig till dessa svinerier, för nog har jag själv antagligen missat sophinken och "glömt" att plocka upp efter mig, men lika äckligt är det ändå. För den som inte själv listat ut det kan också nämnas att dessa utanför sophinken kvarglömda matrester knappast utsöndrar en angenäm doft, utan snarare en odör som uppstigen från ett mycket oangenämt ställe.  

Dock är jag ju i grund och botten en oerhört positiv människa vilket ändå såhär med facit på hand gör mig oerhört tacksam över att jag såhär i vårstädningstider ändå har en riktigt god vän och han heter Mr. Muscle och "älskar jobbet jag hatar" det vill säga ugnsrengöring och "tuff smuts". Två andra rikigt goda vänner i dessa maniska städtider blev även de två gula plasthandskar som skyddade mina pianofingrar från att behöva utsättas för direktkontakt med alla vidriga matrester.

Ännu en positiv sak är att en ommöblering skett i allrummet, som vi numer visserligen aldrig hänger i eftersom Melinda inte styr upp söndagstekvällar (detta är ett försynt sätt att säga att jag saknar min kära granne...). Dessutom har det mest underbara av allt skett och det är en bortrationalisering av de abnormt fula gardinerna som hängt i köket. Jag hoppas bara att den ömma moder som för en sådär 20 år sedan antagligen sydde dessa gardiner med stor kärlek och tänkte att hon antagligen skulle korridorens populäraste mamma som fixat gardiner till allrummet kommer att förlåta mig för att jag en gång för alla sett till att dessa textilier nu eliminerats från studentgatan 20 för all framtid.