Ett fenomen vi i vår familj väldigt ofta pratar om är mat-och sovklockan. Nu säger jag inte att det är ett begrepp patenterat för familjen Magnusson-Westerberg, för alla är vi medvetna om att Skalman är den ende i detta avlånga land som sitter på upphovsrätten till denna fantastiska uppfinning.

Hur som helst har min vardag kommit att omkullkastas på ett alldeles extra krångligt sätt de senaste veckorna. Ända sedan den nya kursstarten har jag varit ur fas. Detta för att något ljushuvud kommit på den fantastiska idén att lägga föreläsningarna mellan 12 och 14, vilket vill säga mitt i maten. Nog kan jag i mångt och mycket uppfattas som konservativ, men det är något jag försöker slipa bort, men vad gäller mattider har jag ingen som helst lust i världen att ändra på ett vinnande koncept, nämligen det att äta lunch klockan tolv. Möjligtvis skulle jag kunna sträcka mig till att vara flexibel och avvakta en halvtimme eller så efter tolvslaget innan mat intas, men när det handlar om två timmar är det inte okej.

Detta var vad som hände igår. Klockan två då föreläsningen var slut var det även dags för möte med en lärare, vilket gjorde att lunch inte kunde intas förrän halv tre (halv tre!!) och fröken Magnusson var som ett vrak. Det var på vacklande ben som man orkade sig bort till Prismahuset som ju är vår sedvanliga matplats. Nu kan man då tro att allt var frid och fröjd när maten var uppäten och magen var mätt, men icke. Jag drabbas nämligen väldigt ofta av vad som kallas paltkoma, det vill säga en oerhörd trötthet och en oemotståndlig längtan att "vila middag". Mina igår helt skruvade mattider ledde alltså följaktligen till att jag 18:36 då jag kommer hem från skolan går och lägger mig, vaknar till vid 21-tiden och tassar upp till datorn och betalar en räkning som jag i mitt yrvakna tillstånd kommer på att jag borde betala, för att sedan gå och lägga mig igen och vakna först kl 07:15 idag. Ja, skruvade tider är vad det är och det är inte okej. Men jag kanske inte bör lägga all skuld på skeva mattider, utan även på den annalkande förkylning som jag känner av. Många (däribland jag själv) skulle nog tillskriva mig vissa hypokondriska drag och det innebär följaktligen att jag känner efter alldeles för mycket. Men nu talar förkylningstecknen för sig själva. Halsont, morgonsnuva, extrem trötthet och ryggont kan bara betyda en sak och det är förkylning.

Hur som helst kan man väl knappast sitta hemma och vänta ut en eventuell förkylning, dagen skall istället tillbringas i ett bibliotek nära mig, där ett antal böcker bör plöjas igenom...

När Internetuppkopplingens vara eller icke vara på min dator enbart handlar om ren tur är det ganska irriterande. När det enda sättet på vilket man kan få en fungerande internetanslutning är att be till Gud och hålla tummarna varje gång man startar datorn. Jag vet att detta är ett I-landsproblem utan dess like, precis på samma sätt som det dilemma jag beskrev igår med min vansinnesshopping, MEN ändå tär det här Internetuppkopplingsproblemet på krafterna. Jag menar tid är dyrbar och att varje gång man startar datorn behöva vänta i 15, jag säger det igen 15 minuter innan man med lite tur kan komma ut på nätet gör mig lite smått vansinnig.

Hur som helst ska jag här bryta av min klagovisa med något oerhört angenämare, nämligen lite rapporter från korridorslivet. Tidigare skulle jag nog definiera mina korridorsgrannar som " trevliga när man träffar på dem i köket, men vi umgås inte direkt med varann”. Detta har det blivit en ändring på. Söndagskvällarna (och även andra kvällar) är numer reserverade åt tekvällar med filmtittande här på Studentgatan 20. Varför denna tradition inleddes vet jag inte och undrar än i dag vart vändpunkten kom. Kanske var det höstens ankomst som drev oss ut från våra 18, 8 m2 stora rum för att tillsammans möta regnet som slog mot rutorna, som ju kan få vem som helst att bli deprimerad för mindre. Igår försökte vi exempelvis glömma bort hösten utanför med ett antal timmars " Situation Magnusson”. Oerhört roande om man gillar skruvad humor, vilket vi gör och jag vet inte hur många gånger orden “ jag dör” kom ur min mun. Det verkar visst vara min standardfras när jag håller på att kikna av skratt vilket jag ändå gjorde ett flertal gånger igår kväll.

Däremot bör man inte klaga över hösten här i Närke egentligen. Till skillnad från mina hemtrakter där vädret från oktober månad fram till låt mig säga mars kan definieras som “ slush puppy”. Ja, ni vet den där vidriga isdrickan man kan köpa när man är utomlands på semester som har allsköns spännande färger och vars enda komponent torde vara en hel del E219, E563 och andra trevliga konserverings- och färgmedel. Den enda skillnaden är väl dock att den gigantiska sörja av slush puppy man traskar omkring i hemma i Kinna om vintrarna är grå och helt färglös till skillnad från isdrickan som åtminstone har spexiga färger.

Hur som helst närmar sig julen med stormsteg och efterfrågan om en liten önskelista från Fnylis har kastats ut av min mor. Därför kommer inom kort en önskelista att anlända per mail (om Internetuppkopplingen vill tillåta deta förstås) till er parenteser som kanske kan ha vänligheten att vidarebefordra denna till Jultomten. Eftersom man inte verkar kunna nå honom via den för mig enda fungerande kommunikationsformen Facebook vet jag inget annat sätt än att överlåta ansvaret på er för att föra fram min gedigna önskelista till honom. Ni har ju klarat det så bra tidigare år menar jag. Frågan är dock om släden funkar på “ slush-puppy-underlaget” hemma i Kinna  :)

Ja, då sitter man här och ska avge en lägesrapport medan vuxenpoängen flyger åt alla håll och kanter. Med ett nytt favoritfenomen nämligen dideroteffekt (återkommer till detta senare) sitter man så i skrivande stund i ett välinrett och välstädat rum där inget är mismatch och till och med vattenflaskan vid sängkanten passar ihop med den övriga inredningen. Rummet fick igårkväll husera några kompisar och jag var värdinna och dukade upp till lördagsmiddag med både bordstabletter, underlägg till glasen och riktiga serveringsfat. Jag undrar nästan om det är början till slutet, om det är nu man kan räkna sig som vuxen på riktigt. Jag har nämligen alltid ansett att man verkligen är "gammal" när man ser det som viktigt att använda underlägg till dricksglasen för att undvika märken i bordet. Om denna åsikt är rätt och riktig är jag i sådana fall gammal nu. Att jag dessutom bjuder in till lördagsmiddag och verkligen uppskattar att duka fint och pyssla till det i rummet är väl också värt ett och annat vuxenpoäng kan jag tycka. Till råga på allt strömmar Vivaldis fyra årstider ur högtalarna i skrivande stund. Så, frågan är om detta är säkra tecken på att man håller på att bli gammal eller om det helt enkelt är bevis på att man trots allt skulle passa som hemmafru. Nåväl, för att lugna oroliga famlijemedlemmar som antagligen undrar vem som har slagit mig hårt i huvudet och på så vis orsakat en drastisk personlighetsförändring med tanke på att varken matlagning eller städning varit mina huvudintressen kan jag säga att jag fortfarande lyser upp när ett Nintendo 8-bits dyker upp i min närhet. Jag anser fortfarande att NIlecity, Hipp Hipp, Simpsons och Family Guy är de mest raffinerade formerna av tv-underhållning och jag kan inte låta bli att då och då bläddra i de gamla Mad-tidningarna som trängs med lagboken i bokhyllan. Så, varen icke förskräckta, den akademiska hybrisen har inte helt slagit ut den gamla vanliga Fnylis :)

 Som jag tidigare nämnde har vuxenpoängen flugit åt alla håll och kanter och sanningen att säga är det så at de otaliga vuxenpoäng som samlades ihop igår under middagsbjudningen fallit bort lika snabbt. Sveriges minst privatekonomiskt begåvade person (jag alltså) har nämligen gjort det igen. Det vill säga gått "loco" i stans affärer. Detta tillsamans med Frida som trogen vapendragare. Kanske är det onödigt att tillägga att det inte var stans mataffärer som inventerades. Nej, istället är det helt onödiga saker som införskaffats. Exempelvis en feststass (visserligen oerhört tjusig) som jag inte har någon som helst aning om när den ska användas, ett par skor (kan kanske vara det sjunde paret skor sedan jag flyttade till Örebro), ännu en klänning, en klänning till och slutligen ett skärp. Ja, vem som helst kan ju se att det inte finns några som helst vuxenpoäng att skrapa ihop när man tycker det är viktigare att fylla sin garderob än sitt kylskåp.

För att nu knyta ihop min lilla redogörelse ska jag således återkomma till mitt nya favorituttryck. Det finns inget som tydligare skulle kunna beskriva de situationer jag ideligen försätter mig i. Dideroteffekten har fått sitt namn efter "Avis à ceux qui ont plus de goût que d'argent" (typ "tankar till de som har mer smak än pengar"). Detta är en anekdot om hur Diderot då han bytt ut sin gamla morgonrock mot en ny, mer exklusiv sådan tvingas byta ut allt han hade i sitt rum efetrsom de gamla prylarna inte längre passade till den nya, galanta morgonrocken. Man skulle helt enketl kunna säga att det är så det nu kommer bli för mig. Kanske krävs ingen renovering av mitt rum, men till festklänningen jag köpt krävs

1. En tillställning att bära den på

2. Nya tjusiga skor (för det har jag ju inga sen innan, eller hur?)

3. En matchande väska (för det har jag ju heller ingen sen innan, eller hur?)

4. Ett snyggt halsband till, som pricken över i:et. Detta halsband i sin tur kommer ju så klart kräva matchande örhängen...

Ja, såhär skulle det kunna hålla på i all oändlighet och smarta köp verkar uppenbarligen inte vara min starka sida. Hur som helst lovar jag bot och bätttring och skall hädanefter enbart göra "osmarta"" köp till andra och det i form av julklappar. Jag menar, man får ju inte förta sig innan mellandagsrean ;)

Ja, alla som känner mig vet ju att ett av mina större intressen i livet är just fotboll. Frida till exempel vet ju att fotboll är den sport som ligger mig allra mest varmt om hjärtat :) Nej, skämt åsido kunde intresset för denna ädla motionsform (ja, bara definitionen av fotboll som motionsfrom får väl de flesta att ana den sarkastiska ton som låg bakom den första meningen) vara större. Jag menar,det var kanske bara ett drygt år sedan jag kom till den chockartade insikten att "Lars-Tommy" inte var en enda person utan faktiskt två levande varelser varav den ene heter Lars och den andre Tommy. Kanske förklarar denna allvarliga okunskap lite av graden av mitt intresse för just fotboll. Ändå är det en sport som ständigt gör sig påmind i mitt liv. Den tycks ju liksom inte gå att undvika på något som helst sätt i världen. Är det inte i Markbladet där helsidor om materialaren Christer eller Kinnahults IF möter mig varje vecka så kan man ge sig den på att varje gång man slå på tv'n behöva glo på en gräsplan med blågula gubbar omkringspringandes efter en boll. Varför är det så mycket sport på tv? Den frågan ställer jag mig rätt ofta, men man undrar ju dock om det är nödvändigt att som här på Örebro Universitet ha en hel kurs om detta spörsmål.

Hur som helst. Låt mig berätta om lördagen. Jag som trodde att denna kväll skulle bli en trevlig tacoskväll med kompisar helt utan inblandning av fotboll, jag menar min alldeles för gammalmodiga syn på könsroller sade mig att man gick säker från fotbollslördag om man umgicks med tjejer. Ack, vad fel jag hade får jag ju säga. Fotbollstittande blev det, men inte dog jag för det, för det var till och med ganska så roligt. Dessutom fick jag bygga på min kunskapsbank och kunde faktiskt i lördags kväll förklara vad offside egentligen är, någonting som för mig ditintills enbart varit ett begrepp omgivet av mystik.

Hur som helst verkar det som om fotbollen är här för att stanna (folk som tror på Darwins utvecklingslära kan ju här fråga sig varför inte fotboll "evolueras" bort och blir nåt mer raffinerat som ja, balett till exempel...) men så länge den bidrar till sympatiska samkväm (jag bara älskar det ordet) med goda vänner så kommer jag nog ändå att stå ut med denna sport ett litet tag till :) 

Min blogg har legat i koma i över en månad. Detta inser jag när jag knappt längre kommer ihåg lösenordet för att logga in och nu återuppta bloggskrivandets trevligheter. Hur som helst har nu ett återupplivande skett och förhoppningsvis ska här vara lite mer aktivitet än den senaste månaden.

Jag skulle kunna ägna mig åt en resumé åt mina senaste veckor som i och med min oföretagsamhet i skrivandet blivit en ellips i historien, för visst är det så att det som inte satts på pränt inte riktigt inträffat? (detta uttalande torde kunna anses vara en analogisk tolkning av mina kära amerikanska vänners tanke om att "det som inte finns på foto har inte hänt"). Dock vet vi allesammans att en resumé i mitt fall kommer att resultera i en sådär 20 sidor lång avhandling om i detalj allt som hänt sen sist. Därför tänker jag låta bli och istället bara nämna de två riktigt stora händelserna som ägt rum.

I det som vanligt fullspäckade schemat trycktes en liten tripp till Frankrike in i slutet av oktober. Det var dags att återförenas med min underbara franska familj och kosan styrdes till Marseille. Vad som stod på schemat var otippat nog en hel del friluftsliv såsom vandring i berg och något som kan liknas med "cross-countrycykling". Otippat av den anledningen att jag helt enkelt varken är fjällräv eller scout som "alltid är redo" och vanligtvis håller mig undan det mesta som har med friluftsbetonade aktiviteter att göra. Dock blir det svårare och svårare för varje gång att upprätthålla denna image om att "inte gilla friluftsliv" eftersom den franska "vildmarken" inte går att tycka illa om. Jag menar, att  i slutet av oktober vandra omkring i varmt och soligt klimat i en natur vars färgskala sträcker sig från gult till eldrött och i fjärran se snötäckta berg kan få den mest inbitna stadsbo att ändra åsikt om "friluftsliv". Dessutom är azurblått Medelhav även det en bidragande orsak till min positiva inställning till fransk natur. Sen måste jag ju visserligen erkänna att shoppingturen som också hanns med var en liten höjdpunkt i sig den också :)

        Den senaste tidens andra stora happening var den lilla nätta 15-poängstenta vi hade nu i november. Därför har i princip alla andra aktiviteter förutom pluggande och träning satts åt sidan och det enda som fyllt huvudet har varit Sveriges lagar och EG-fördrag och den tillvaro man levt har haft som enda mening och mål att lyckas på tentan. Ja, det låter ju rätt tragiskt och det var ungefär det jag kom fram till förra veckan som ledde till en liten posttentadepression, som visserligen gick över rätt snabbt, närmare bestämt en dag senare. De ligger ju inte riktigt i min natur att helt tappa hoppet så nu är jag tillbaka till mitt vanliga "upptempo" jag, där schemat fullspäckas med andra saker än enbart pluggande =)