Jag vet inte när jag utvecklade min mörkrädsla, men jag vet att den hängt med ett ganska bra tag. Kanske är det inte mörkrädsla i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ett resultat av att jag alldeles för lätt kan haka upp mig på skräckfilmer jag sett. Exempelvis låser jag alltid bildörrarna om jag kör landsvägskörning när det är mörkt. Detta för att jag vill förebygga att någon slags galen hillbilly skulle komma och erbjuda sin hjälp om bilen beslutar sig för att sluta fungera mitt i natten och jag skulle bli stående på en mörk skogsväg. På samma sätt går jag i princip alltid ett varv i huset när jag kommer hem själv om kvällarna för att spana under sängen och i garderober så att inga objudna gäster hittat dit under tiden jag inte varit hemma. Dessutom är det fullkomligt beckmörkt utanför vårt hus vilket inte gör saken bättre. Hur det ens är möjligt att ha "för mörkt" hemma när man är gift med en före detta lampförsäljare kan man ju visserligen undra, men så är det. Detta gör att jag är väldigt ovillig att gå utanför dörren kvällstid. Denna egenskap jag har (och som jag visserligen överdriver en smula i skrivande stund) är tämligen opraktisk när man som jag är gräsänka med ganska så jämna mellanrum. 

Till råga på allt har det även varit Halloweenhelg denna helg och då hör det ju till att kika på film av rysarkaraktär.  Vem som helst kan ju räkna ut att det är ett "big no-no" på att kolla på läskiga filmer för mig (ungefär lika dålig idé som när jag kan få för mig att börja googla på olika symptom som jag kan tänkas ha, ni minns kanske episoden om hundbettet och stelkrampsrädslan). När dessutom filmen vi kikade på handlade om just objudna gäster i hemmet förstår ni ju själva hur orolig jag var när jag kom hem från jobbet idag. Risken är ju även överhängande att i tider som dessa mötas av skräckinjagande monsterutklädda barn när man öppnar dörren, vilket kan göra vem som helst nervig för mindre. I helgen kunde jag ju låta maken eller helggästerna hantera de små liven som kom och knackade på och tiggde godis, men idag när ingen annan finns tillstädes fick jag göra som vem som helst skulle göra i min situation: ringa och bjuda in mamma och pappa på lite kvällsfika. 

Just det här med folk som klär ut sig, då framförallt i mask, är väl ändå lite obehagligt? Så när halloweenbarnen kommer och knackar på känner jag mig lite som Isabelle Adrian i Svenska Hollywoodfruar när hon på grund av fobi vägrade att släppa in clownen till dotterns barnkalas. Sen har jag i och för sig inte någon stenmur kring huset och inte heller någon porttelefon med kamerafunktion, som gör att jag kan vägra att släppa in folk jag inte vill ska komma in (kanske borde ta upp denna fråga med maken, skulle nog passa mig ypperligt att ha sådana finesser!) vilket gör att jag utan någon föraning om vad som skall möta mig måste öppna dörren. Turligt nog för mig kan de flesta små halloweenmostrena mutas med sötsaker och till min stora glädje har vi ett till synes aldrig sinande godisförråd (japp, rester från bröllopet!) som gör att jag skulle kunna mota bort de flesta häxor och troll från mitt ljuva hem...

 

Sara Hohlfält

1 november 2011 09:02

men Jeanette!!! inte kan du vara rädd för alla små söta barn!! :)

http://supersara1.wordpress.com

 

Jenny Nilsson

2 november 2011 11:33

Jag håller med dig Jeanette. Man kan undra vad vi varit utsatta för under vår barndom. Jag tycker också att det är läskit att öppna dörren för detta maskbeklädda småfolk som ringer på.
Vi har inte turen att ha godis liggande på lager. Här var soprent när de små liven kom och knackade på. Det är inga bra odds. Men de var snälla, det blev inget bus, än i alla fall....

http://Jennysson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag...