Dagen var i sanning en dag för avsked. Man insåg att det var sista gången på ett bra tag som jag vandrade omkring uppe på Humanisten. En byggnad som jag trivts i, även om den på ett sätt påmint om min gamla högstadieskola. Vad som länkar dessa två byggnader samman är de röda tegelstenarna, med vilka de är byggda. Till skillnad från mitt högstadium är Humanistens tegelstenar inte håliga, vilket var fallet på Lyckeskolan. Vad detta skulle tjäna till vet jag inte, men troligtvis skulle det vara lite spexigt och snyggt. Problemet var bara att högstadieelever i flera generationer roat sig med att stoppa in tuggummin och andra geggiga grejer i dessa håligheter, vilket snarare gjorde dem smaklösa och äckliga.
Hur som helst kommer jag faktiskt sakna denna vinröda tegelbyggnad, med dess långa köer till mikron där folk trängs med sina matlådor. Matlådor som allt som oftast bestod av groddar, linser och mungbönor, eftersom många av de studenter som rör sig i denna byggnad tycks tillhöra släktet vegetarianer. Dock inte jag, men många andra. Dock är det inte byggnaden i sig som jag kommer att sakna mest. Det är så klart mina underbara kursare. Lyckligtvis sa vi "hejdå" på det allra franskaste sätt man kan göra i Göteborg. Med fransk frukost på "Le Pain Français".

Jag är en obotlig plugghäst. Det går inte att förneka och det går inte att bota. Jag försökte mitt bästa att inte vara pluggig genom att svara nekande till antagningen till distanskursen i C-nivåfranskan. Allt tycktes lyckligt och väl ända tills idag. Jag steg så att säga upp med tuppen för att en sista gång hoppa på 300-bussen till Göteborg. Väl på bussen satt redan min kompis som jag lovat ledsaga, då det var dags för hennes första dag uppe på Humanisten, där jag nu tillbringat två terminer. Stolt över att för en gångs skull vara den med koll, var jag i mitt esse då jag vant visade runt den nya studenten i dessa lokaler. Inte heller kunde jag undgå att drabbas av "storasyskonskänslor", fastän att jag till och med är ett år och fyra månader yngre än min kompis. Vad jag menar är att till och med jag å hennes vägnar vart lite nervös över denna "första" skoldag. Särskilt som jag så varmt talat om Humanisten och den uppsluppna stämning som där råder =) Jobbigt vore ju då om inte denna uppfattning skulle delas. Då hade det blivit lite som när man tipsar någon om en bra film man sett och det sedan visar sig att de man gett rådet att se filmen tyckte att den var allt annat än bra. Då står man helt plötsligt där, skyldig till att någon pungat ut med 90 spänn för ett biobesök helt i onödan. Därför brukar jag hålla mig undan att ge folk goda råd om filmer som bör ses, åtminstone på bio. Rör det sig däremot enbart om hyrfilm delar jag gärna med mig av mina cineastiska utlåtanden eftersom det då inte handlar om mer än en 50-lapp som eventuellt kastas i sjön =)

Hur som helst ska jag knyta an till min pluggighet, som jag började berätta om. Som synes hamnade jag på ett sidospår, vilket är hyfsat vanligt förekommande då jag ska berätta någonting. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag är prinsessan av sidospår, som aldrig fort nog kan komma till saken. Nåväl, min "nya" opluggiga approach till våren -07 gick som sagt väldigt bra ända tills idag. Så fort jag vandrade in genom dörrarna på Humanisten slog min kunskapstörst in och jag var inte sen med att ännu en gång anmäla mig till C-kursen i franska. Att läsa denna kurs på distans samtidigt som jag au-pairjobbar kan ju tyckas aningen överambitiöst, men jag kan försvara mig med att informera om att det bara är på halvfart. Hela denna händelse visar inte bara på hur lönlöst det för mig är att försöka hålla mig borta från universitetsvärlden, utan även på min obotliga velighet. Att först tacka nej till denna C-kurs efter att ha blivit antagen och sedan ångra sig och krångla till det med efterregistreringar är just likt mig. Varför göra saker och till på det lätta sättet när man kan göra dem på ett betydligt mer omständligt sätt?

Dagens undring: Tillhör man en förlorad generation om man helt glömt bort att berätta för sina 7-åriga barn att man företrädelsevis håller en låg ljudnivå då mna befinner sig på ett bibliotek?

Biblioteksbesök. Jag måste erkänna att biblioteket inte är den inrättning som jag frekventerar allt för ofta, men nu var det dags att skaffa sig en bok till vår sista inlämningsuppgift till skolan. Jag trotsade således både väder och vind för att vandra in genom dörrarna till biblioteket, denna böckernas borg som bara andas läsro och stillhet och lockar till förkovring i böcker rörande de mest spännande ämnen. Eller nej, så var det inte alls. Istället möttes jag av ett barn, som var allt annat än tyst. Helt ogenerat ropade denne gosse högt och ljudligt och konverserade med sin mamma tvärs över bokhyllorna. För min del var det kanske ingen större fara eftersom jag enbart skulle hämta min bok och gå därifrån, något som inte krävde någon större koncentration från min sida. Dessutom vet jag med mig att jag ofta och på många sätt har syndat på sätt likvärdiga med detta brott att prata högt på bibliotek. Just det där med att prata är ju inte direkt något jag har svårt för. Men jag kände dock den undertryckta irritation som växte sig stark hos de stackars människor som faktiskt begett sig till detta bibliotek för att få sig lugn och ro. Just tidpunkten för detta som inträffade var även ganska komisk. För någon dag sedan läste jag i en tidning att något bland det som provocerar oss svenskar allra mest är just störande ljudnivåer och andra distraktioner. Kanske beror det mycket just på vårt svenska lynne som gör att vi kokar över av frustration när sånt här inträffar, men ändå ALDRIG skulle våga säga till. Istället håller vi tyst och ler lite krystat åt den person som begår detta oerhört allvarliga snedsteg att störa vår läsro, samtidigt som vi inombords gör allt annat än ler...

Just i detta nu skiner solen samtidigt som det ösregnar. Följden av detta märkliga vädertillstånd är som bekant att ett antal färger visar sig på himlen i form av en regnbåge. Om det är sant som det är sagt, att det vid regnbågens ände finns en skatt, bör denna skatt enligt mitt ögonmått befinna sig cirka 50 meter från den plats jag nu befinner mig... Kanske borde man ge sig ut för att leta =)

Förra inlägget kan tyckas vara lite av ett hån mot den yrkeskår jag faktiskt tillhör, nämligen snabbköpskassörskekåren. Nu var det inte alls så det var menat. Det var mer ett slags uttryck för att just den sysselsättningen inte är det jag kommer sakna mest när jag är iväg =) Sen ska det allt erkännas att jag vid ett antal tillfällen igår på jobbet tänkte tanken att det kunde vara sista gången som jag satt där bakom kassan och då var det allt med en smula vemod ändå. Trots allt är det där jag gjorde min entré i arbetslivet för snart två år sedan. Det är på denna arbetsplats som man lär sig vem som brukar handla vad. Det är där som man ställer frågan "var det bra så?" ett oräkneligt antal gånger om dagen. Det är där och ingen annanstans som man lär sig EAN-koden för 6-pack ägg utantill (om nån skulle vilja veta 7392765063998) eftersom streckkoden är så dåligt tryckt att den inte går att läsa av elektroniskt. Det är även denna plats där man dagligen hör skämt om "jackpott varje gång", då käcka kunder får växel tillbaka i cashguarden. Och det är på denna plats som leende halvdanskar tar en i hand och önskar en all lycka i livet. Så såhär i efterhand när jag räknat upp en hel del saker som händer på denna arbetsplats inser jag att det kanske inte är så enformigt ändå. Det är trots allt ett jobb där man dagligen är i kontakt med människor och som vi all vet är ingen människa den andra lik.
På tal om likhet känner jag ett starkt behov av att pränta ner min förundran över någonting som hände i lördags på en viss examensfest. Just som syrran och jag går runt och presenterar oss då vi kommit dit får vi (just efter att vi sagt att vi är systrar) höra "hur det inte kan skilja många år på oss, eftersom vi praktiskt taget måste vara jämgamla". Man börjar då lite oroligt undra om det är jag, som redan nu börjat åldras på ett mindre smickrande sätt, eller om det är syrran som ser onaturligt ung ut. Jag gissar på det senare alternativet. Det är det trevligaste alternativet för oss båda och det gynnar ju min kära syster som snart kommit till en viss ålder som ofta för med sig kriser av diverse slag. Får man däremot höra att man vid denna krisålder ser lika ung ut som sin 19-åriga syster kan man nog skjuta upp eventuella åldersnojor ännu ett antal år. Men visst, tio år är ju ändå ingen åldersskillnad att tala om =) Jag menar jag var nio år när syrran flyttade hemifrån och vissa av hennes vänner har fortfarande svårt att förlika sig med tanken att jag inte längre är den överenergiska lilla tjejen som praktiskt taget klättrade på väggarna. (Överenergisk är jag visserligen fortfarande, men jag klättrar inte på möblerna längre iallafall.) Visserligen finns det nog fortfarande spår hos mig av den där lilla tjejen jag var då. För någon vecka sedan kände jag mig allmänt iakttagen på jobbet av en person, då jag stod och plockade ner cigaretterna. Plötsligt kommer den här killen fram till mig och frågar om det är jag. Hmm, låt mig tänka, svarade jag. Det beror väl på vem du syftar på när du undrar om jag är jag. Men mycket riktigt så var jag det jag han undrade fall jag var. Det visade sig vara en av min systers gamla kompisar, som jag inte sett på de senaste tio eller elva åren. Det hela är alltså mycket märkligt. Man skulle kunna säga att tiden är ur led. Ena veckan liknar man fortfarande den man var när man var tio och veckan därpå får man frågan vem av mig o syrran som är storasystern :)

Nåja...om en vecka exakt är jag i Frankrike =)

Det är nu det vänder... Förra gången jag började jobbet tidigt var det mörkt och regnigt ute då jag gick de dryga trehundra meter som skiljer bostaden från stämpelklockan. Det var då inte så värst lockande att traska till jobbet. Detta var för en vecka sedan. Idag däremot var det strålande sol och ljust ute. Det var med lätta steg som jag trippade ner till jobbet och kände mig extremt taggad att tillbringa de nästföljande nio timmarna bakom kassan =) Det är alltså nu det vänder och går mot ljusare tider. Kalla mig extrem optimist, som endast ett par veckor efter nyår hoppas på våren, men det var till och med "varmt" ute. Jag som på bästa sätt pälsat på mig med fleecetröja under jackan insåg hur onödigt det var när jag väl framme vid jobbet var allt annat än frusen. Så jag håller fast vid min ståndpunkt i att det är nu det vänder...
Det är även nu det händer. Stora saker är på gång. En vän tar polisexamen och firar detta med kalasoch en annan gifter sig. Det finns de som byter Svea Rike mot ett år i USA eller de som flyttar på sig för studiernas skull. Sen finns det såna som jobbar på Hemköp, såna som jag. Men såna som jag vill (med risk för att verka pretentiös) nåt mer än att leva småstadsliv. Såna som jag vill också ha fina anekdoter att berätta för barnbarnen. Såna som jag tycker inte alltid att det är kul att bo i småstad. Såna som jag kan tycka att det är tröttsamt att vara "hon på Hemköp", eller om man då har tur "hon den söta på Hemköp". Såna som jag har nämligen fler goda egenskaper än välkammad yta och att kunna 500 PLU-koder som ett rinnande vatten, men om detta vet få av dem för vilka jag är och förblir "hon på Hemköp". Såna som jag är fåniga då de mer än gärna vill visa vad de går för och känner sig frustrerade då de inte alltid kan göra det. Såna som jag tycker egentligen inte om att beklaga sig och försöker därför göra någonting konstruktivt. Såna som jag ordnar ett jobb som au-pair och tar "semester" från sin småstad. Såna som jag lämnar således familj, släkt och goda vänner för en temporär tillvaro någon annanstans. Egentligen kan man fråga sig varför. Varför lämna det trygga och välbekanta mot något nytt och främmande? Troligtvis för att sådana människor som jag har gjort det förut och på så vis upplevt den bästa tiden i sitt liv med både goda minnen och underbara vänner som följd. Sedan kan det också ha att göra med (men jag säger inte att det är så) det faktum att såna som jag mer än gärna skjuter upp språnget in i vuxenvärlden ytterligare en termin.
Samtidigt känner sådana som jag att det är hög tid att lämna boet, framförallt med tanke på de diskreta hintar som varje födelsedag och jul läggs fram i form av inslagna husgeråd, kastruller och bordsdukar från parenteserna =) Sådana som jag vill ju så gärna bli något och längtar efter en examen från universitetet. Såna som jag tror uppriktigt att de har hittat rätt utbildning, som ska påbörjas i höst, men tycker det är jobbigt när de just för tillfället inte kan ge konkreta svar på frågan "vad de ska bli" efter sin studietid. Istället svarar vi att det vi läser gör vi för att det intresserar oss och inte för att vi vill bli stöpta i "fransklärarformen" som är den brukliga efter ett antal högskolepoäng i detta romanska språk. Vi låtsas därför inte om "du-måste-vara-galen-som-läser-ett-språk-för-skojs-skull-blicken" som oftast brukar följa ens kanonisering av franskan. För nog kan det tyckas onödigt att skrapa ihop poäng i ett ämne som rent krasst "inte ger någonting" konkret, men drömmare som jag är tror jag ändå att jag kommer få mitt drömjobb när jag blir stor. Sen att mitt drömjobb kanske inte ens finns i verkligheten kan man strunta i. Jag tror inte att alla drömmar bör förverkligas. Jag menar, vad skulle man då haft kvar att sträva för? Så jag siktar högt och säger helt enkelt: ad astra

Morgonkaffet dracks idag framför tv'n där Amélie Poulains fantastiska öde rullade förbi. Denna underbara film bäddar verkligen för dagdrömmerier, men frågan är bara om Kinna någonsin kommer att kunna mäta sig med ett vårlikt Paris? Visserligen utstrålar min kära storasyster ordentliga "Amélie-vibbar" med sin nya frisyr. Men trots detta och även om solen skiner och vår lilla småstad ändå visar sig från sin bästa sida kan nog ingenting jämföras med min romantiserade bild av Frankrike. Ingen annanstans i världen skulle det vara trevligare att jobba på ett inrökt café, eller att inleda varje dag med torra baguetter till frukost. Inte heller någon annanstans skulle man tycka det var acceptabelt att vänta på en flera minuter försenad buss på grund av att busschauffören stannat för att springa till närmsta tidningsstånd för att köpa ett exemplar av Le Monde. Men jag lovar, min romantiserade bild av trikolorens land kommer sträcka sig längre än enbart intryck från tv-rutan. Snart är jag där igen, men till dess får jag nöja mig med mina dagdrömmar. För visst är det vad som får en att stå ut med den sönderregnade vardagen. Problemet är bara att det kan vara "tuffa tider för en drömmare", som jag skulle uttryckt mig om jag varit blonderad 40-åring bosatt i Halmstad. Men det är jag inte. Frankofil som jag däremot är säger jag således att "les temps sont durs pour les rêveurs", men längtar ändå hoppfullt efter våren som ska tillbringas på betydligt sydligare latitud än Kinna =)

Efter vissa reaktioner på mitt förra inlägg kan jag säga att jag redan vet... det hade verkligen varit föredömligt att ladda upp bilder efter att jag så noga berättat hur många foton som tagits under vår Örebrovistelse. Men, till saken hör att unga fröken kanske inte alltid är den mest tekniskt lagda, åtminstone inte när det handlar om problem som ska lösas via datorn. Sen vill jag dock poängtera att jag i mångt och mycket annat kan vara teknisk så det förslår. Exempelvis vad gäller att skruva isär cd-spelare för så leta upp den felande länk som orsakat stor irritation genom att inte läsa av cd-skivorna som den skulle. Därmed inte sagt att jag kunde åtgärda problemet, men jag har sällan känt mig så teknisk som när jag fick svara "jag har monterat ihop stereon efter att ha plockat isär den" då min kompis frågade vad jag haft för mig under dagen. Sen att man kanske utelämnade vissa detaljer såsom det faktum att cd-spelaren fortfarande inte fungerar kan man ju strunta i =) Nejdå, helt värdelös på tekniska fenomen är jag faktiskt inte och jag känner här att det är på sin plats med ett försvarstal efter att ha avslöjat ovanstående detaljer som troligtvis får mig att framstå som en teknisk dummie. Så därför ska jag helt förbehållslöst strunta i den svenska jantelagen och berätta om alla tekniska under jag faktiskt åstadkommit under mina knappa tjugo år.
Redan som treåring lärde mig pappa att trycka igång videon, så att jag helt självständigt skulle kunna se på fantastiska barnprogram som Doctor Snuggles och Trolltyg i Tomteskog. Jag måste säga att det nog till stor del var taktiskt av föräldraskapet att lära sin dotter att själv sköta videon eftersom de då kunde hålla sig på behörigt avstånd då vinjettmusiken till Doktor Snuggles för sådär hundratjugotredje gången ljöd från den vita teven (japp...väldigt 80-tal med vit tv). Doktor Snuggles car nämligen en av de få filmer jag hade inspelade vid tre års ålder, då detta begav sig innan det att man varje jul fick en disney-klassiker i julklapp.
Åren förflöt väl där ett tag utan några nya framsteg inom tekniken för min del och detta kan ha berott på att jag egentligen var lite liten för att själv kanske intressera mig för sådana saker. Men det kan även ha att göra med att slutet av 80-talet var något av en gråzon där det nog inte hände så mycket på den tekniska himlen. När sedan det nya och hippa 90-talet tog sin början fick ju pappa dock reda på den nya grejen med cd-skivor. Då var det återigen dags att dela med sig av sitt tekniska intresse till dottern som snart var lika haj på att byta cd-skivor som de vuxna medlemmarna av familjen. Att jag sedan råkade spilla såpbubblor i cd-spelaren kanske fick föräldrarna att så smått försöka hålla mig på behörigt avstånd från hemelektronikprylar ett tag.
Snart växte dock det egna intresset för prylar som var hi-tech och mitt första minne av enorm fascination för något elektroniskt var den lycka det gav att få spela 8-bits nintendo hemma hos kusinerna. Tilläggas bör också att denna fascination inte riktigt lagt sig än. För ett tag sedan när jag var på inflyttningsfest stod där så ett 8-bits nintendo på tv-bänken. Det föll sig alltså så att grabbarna och jag blev sittande framför tv-spelet för att än en gång tas tillbaka till barndomen genom att följa Super Marios öden och äventyr. Sedan att intresset för Mario, Prinsessan Toadstool och Luigi kanske var aningen mer avsvalnat hos dessa grabbar än hos mig kan så vara, men ändå... Nintendo 8-bits är ändå något speciellt =)
När man så efter det första mötet med nintendo kommit upp i den åldern att man samlat på sig tillräckligt med pengar för att köpa ett eget nintendo (företrädelsevis genom att ihärdigt sälja jultidningar) var 8-bits för längesedan omodernt och det var nu uppföljaren Super Nintendo som gällde. I rask takt förnyades tv-spelslagret, men då ännu en upphottad variant av nintendo kom var jag som den lojala konsument jag var tvungen att införskaffa även detta. Det är därför min tv-bänk även pryds av ett Nintendo 64.
Jag måste även erkänna att det inte enbart varit inom tv-spelsvärlden jag följt med i trenderna. Jag var också (kanske man bör tillägga otaktiskt nog) en av de första i min bekantskapskrets som skyndade för att skaffa en minidisc. Ja...alla kanske inte känner till minidiscen och just det faktum talar ju för att den kankse inte hade någon större genomslagskraft. den ersattes väldigt snart av mp3-spelaren. Men jag var min minidisc trogen och det skulle ta ett tag innan jag gick omkring med en mp3-spelare runt halsen som ett annat smycke. När jag väl gjorde det gjordes det åtminstone rejält. Först i form av en liten silvrig spelare som i somras byttes ut mot det rosa mp3-vidundret =) Och ja...det var hörlurarna till denna som blev söndertuggade av katten, som jag inte riktigt förlåtit än =P
Såhär när jag plitat ner mina upplevelser av teknikens små mästerverk inser jag dock att jag kanske inte alls är så teknisk som jag vill påskina. Det verkar snarare som att jag är en prylgalen tekniktönt som bara gillar att ha de nyaste sakerna, men det kanske inte betyder att man är teknisk?

Teknisk eller inte så har hela dagen ändå tillbringats framför datorn. Jag har ägnat hela dagen åt att i ordbehandlingsprogrammet på laptopen renskriva anteckningar inför min franska litteraturhistorietenta som kommer att äga rum imorgon. Jag lider nämligen av något underligt symptom som innebär att jag inför tentor känner ett trängande behov av att skriva ner det jag ska lära mig. På något underligt sätt har jag känslan av att jag bara kan lära mig något som jag skrivit. Därför har 26 A4-sidor printats ut för att jag nu ska kunna plugga på det riktigt ordentligt.
En annan bedrift jag lyckats med idag var att på ett helt omedvetet sätt demonstrera att julen trots allt är slut nu. Med yviga rörelser, eller jag vet egentligen inte hur det hela gick till, lyckades jag välta ner en av mammas otaliga julprydnader som följaktligen gick sönder. Sen om det var någon slags freudiansk gest som vittnar om min undermedvetna längtan efter att julen kan ta slut nu vet jag inte. Men kanske är det så att när någonting ska sluta är det bäst att det sker ordentligt. Som i helgen till exempel. Trettonhelgen är väl den helg då man passar på att suga ut det sista av julen, för man inser att det kommer att dröja ett helt år innan den kommer tilbaka. Efter att ha sjungit och spelat julsånger i kyrkan på lördagen tillbringades söndagkvällen hemma hos kompisen, där julgodiset prompt skulle ätas upp. Så jag känner nu att jag har fått en tillräcklig dos av jul även denna gången och önskar nu bjuda såväl porslinstomtar, granar och annat julpynt trevliga månader i ide i lådor och skåp fram tills dess att de ska plockas fram i december igen =)

Nåja... dags att återgå till den härliga inlärningen av franska litterära strömningar och författare!

Ja, ungefär så skulle man kunna sammanfatta veckan som gått. Sedan i söndags har jag med hjälp av Statens Järnvägar färdats fram genom vad som borde vara ett snötäckt vintersverige, men som vi alla vet är snö inget det funnits särskilt gott om denna vinter. Det var snarare ett vindpinat, nedregnat och grått landskap som väntade en då man steg av tåget i Tibro där den första anhalten var. Det var i denna metropol som det nya året skulle firas in och det med besked. en riktig nyårsfest med trerätters middag och trevligt sällskap gjorde att det nya året firades in på ett av de trevligare sätten jag upplevt.
Efter en sådär fyra timmars sömn bar det redan på nyårsdagen av till Skövde, där en lika trött kusin väntade. Då vi båda var ungefär lika pigga spenderades dagen helt lämpligt framför Play Station2 med nya singstar, detta helt galet roliga tv-spel där man genom att sjunga för full hals blir poängsatt efter sina sångtalanger. Aningen för självsäker hade jag nog trott att ett sånt spel skulle lämpa sig perfekt för mig, men jag såg mig bli utklassad av min kära kusin mer än en gång =)
Dagen därpå var det så dags för den sedvanliga shoppingturen, som ju alltid måste göras då man kommer till en ny stad. Utan att skämmas för mig inhandlades diverse kläder, som ju säkerligen hade gått att klara sig utan, men är man på semester så är man. Även om många säkerligen inte skulle räkna en vistelse i Skövde som någon semesterresa, anser jag att alla platser som inte är hemma är legitima att kalla för semesterorter om det leder till ett rättfärdigande av att spendera onödigt mycket pengar och ha roligt. Är man på semester är det alltid mer accepterat att slösa pengar med ursäkten att "man faktiskt är på semester och aldrig skulle göra så hemma". Sen hade jag visserligen varit glad om jag kunde leva efter detta motto och enbart slösa pengar när jag är på så kallad semester, men det är nog helt enkelt så att jag bör erkänna att det inte finns minsta tillstymmelse till sparsamma och ekonomiska tankegångar i mitt huvud och att det även på hemmaplan finnas utgifter som kan verka oförklarligt onödiga :)
I sann semesteranda var det dags för filmtittande och eftermiddagstupplur när Skövde city var avklarat och det var enligt tradition samma sorts film som hyrts, det vill säga en romantisk komedi, sådär lagom intelligensbefriad att man utan minsta ansträngning följer handlingen. På så sätt kan man strunta i de egna vardagliga grubblerierna och istället förundras över smidigheten i hur saker och ting förflyter i amerikanska filmer, där man efter ett antal år av kärlekstorka helt otippat träffar på nån gammal kompis från skolan och inser att det ju var mannen i ens liv och sedan lever lyckliga i alla sina dagar tillsammans. Saken är bara den att jag själv vid närmare eftertanke har lite svårt att se någon av grabbarna från min skoltid som acceptabla pretendenter till mina känslor. Sen finns det ju även höjdarfilmer i stil med den där den snygge skådespelaren helt sonika faller för kassörskan i snabbköpet. Kanske är det just osannolikheten i amerikanska "chic flicks" som gör att man gillar att förkovra sig i dem. Jag menar, det är ju inte så ofta som Johnny Depp med diverse skådespelarkollegor traskar in på Hemköp och deklarerar sin kärlek till oss kassörskor =)
Hur som helst var det inte bara filmtittande som gällde, utan spel som Geni och Värsta Språket hann spelas så lite fick man gnugga geniknölarna, dåliga filmer till trots...
Efter ett antal missförstånd, vilket jag ju kan vara en mästare på bar det i alla fall av till Örebro på onsdagsmorgonen. Tanken var att min rara vän Kia från Linde skulle möta upp i Örebro på förmiddagen, men då jag inte lyssnat ordentligt på saker som bestämts visade det sig att hon var upptagen med att hjälpa en annan kompis att flyttpacka. Vårt möte flyttades därför fram till kvällen som tillbringades i Lindesberg med en massa frankrikenostalgi.
Det var efter beskedet om att Kia inte kunde komma in till Örebro på morgonen som den lilla lantisen man är, började undra hur man skulle fördriva tiden av väntan som var innan mitt lilla resesällskap skulle anlända till Närkes största stad. Till en början våndas så den rastlösa unga fröken över hur hon alldeles själv ska sysselsätta sig i den stad hon aldrig besökt annat än för att äta på en Mc Donalds-restaurang som inte ens ligger inne i stan utan utmed motorvägen. Men efter tågresan hade jag mentalt laddat upp för hur jag skulle gripa mig an denna för mig främmande stad. Med resonemang som att jag faktiskt helt själv ska bege mig till sydligare breddgrader (och då menar jag utrikisika sydliga breddgrader och inte Skåne eller nåt i den stilen) i slutet av denna månad för att vara iväg tills maj, övertygade jag mig själv om att en och en halv timme själv i Örebro kanske inte var så farligt ändå. Istället begav jag mig så till stan och Örebro visade sannerligen upp sig från sin bästa sida då solen sken och det för en gångs skull inte var regntunga skyar som mötte en då man blickade upp mot högre höjder.
Min oro visade sig också vara helt obefogad och det borde jag ha kunnat räkna ut redan innan jag hoppade av tåget. Att spendera en dryg timme i en stad där det erbjuds ett antal butiker av olika slag är ju ingen större svårighet. Dessutom så kan det vara väldigt skönt att för en gångs skull sköta sig själv och gå i sina egna tankar när man kollar runt efter nya saker att fylla garderoben med =)
Vid lunchtid kom så Daniela och Rebecka med sitt tåg hemifrån Markbygden och det var då hög tid att utforska staden på riktigt. Då syftet med vår resa var att utvärdera Örebro vad gäller eventuell framtida flytt för studier dit. Jag var visserligen tämligen övertygad redan innan vi åkte att det är där jag kommer att tillbringa mina studieår eftersom det jag vill läsa inte finns någon annanstans, men vårt lilla studiebesök gjorde mig än mer välvilligt inställd till staden. Under det dygn som vi ändå tillbringade i staden ägnade vi oss åt noggranna poängsättningar där intrycken från Örebro jämfördes med lilla Kinna. I denna undersökning där poängen kan delas ut lite hur som helst indelades ändå upplevelserna under en rad rubriker med olika underkategorier. Jag som då inte kan säga att jag har någon extrem lojalitet gentemot min hembygd var kanske aningen frikostig med poängutdelningen till Örebro, men jag skulle ändå tro att vår lilla trio skulle kunna enas om följande poängställning:

Sevärdheter:Örebro slott - Mor Kerstin statyn 3-0

(japp... många poäng på samma gång, men vadå det är ett slott!)

Cafén:
Bara Vara - Café Träffpunkten 1-0

Vattendrag:
Svartån - Viskan 1-0

Köpcentrum:
Krämaren - Affärshuset Punkten 0-1

(aldrig trodde jag att det skulle vara möjligt att vår lilla galleria i Kinna skulle vinna i en liknande undersökning, men Punkten ger åtminstone inte öststatsvibbar på samma sätt som Krämaren)

Dialekt:
Örebrognäll - Marbodialekt 0-0

(Ja, det där med dialekten är man allt lite besviken på! Inte en enda person jag mött har vittnat om att Örebro är beläget i gnällbältet)

Nåväl... Denna poängsättning är endast en liten sammanfattning av allt som tycktes om staden under den lilla tid vi var där, men man skulle väl kunna säga att intrycket man fick var positivt. Dessutom har en hel del ordentliga turistfoton tagits framför slottet och andra trevliga ställen i staden.
Och som om inte de klyschiga turistkorten var töntiga nog gjordes även en revival av den så kallade högstadiehanden. Jag vet inte om detta kanske är ett begrepp som endast känns till av oss 80-talister, så låtom mig därför förklara. Den så kallade högstadiehanden är en term som används för att förklara det fenomen som allt som oftast syns i skolkataloger från högstadiet och i vissa sällsynta fall även i gymnasiekataloger. Det är alltså när en person (gärna en av de "coola") lägger sin hand på den framförvarande personens axel. Vad detta tjänar till vet man inte riktigt, men kanske är det för att det är viktigt att på nåt sätt visa någon slags samhörighet och att man är väldigt mycket "bundis" med denna person vars axel pryds av ens högstadiehand. Till denna högstadiehand krävs även en speciell mimik, eftersom man om man ville vara cool på högstadiet inte fick se glad ut. Att man inte ville le kunde ju ha att göra med att många tandrader på högstadiet täcktes av järn i form av tandställning och enda sättet att dölja detta då var att inte le. Hur som helst har vi kommit på att vi ändå diggar denna högstadiefetisch, trots att den är extremt töntig, men med glimten i ögat blir den för oss galet rolig eftersom den påminner oss om en svunnen tid =)