Ja, nästan obligatoriskt är väl någon slags summering av året som varit. Nostalgin kommer att flöda under denna kavalkad av minnen från 2007!

År 2007 var året då...

...fröken Magnusson började det nya året i Tibro

...januari månad bar med sig stora händelser som bröllop (inte för mig bör väl poängteras kanske...) och avfärd till det stora äventyret

...hela våren tillbringades i Valencia, med allt vad det innebar. 6 månaders au-pairjobbande vid Medelhavet med sin nya franska familj. Det innebar även att smått bli kastad in i America's Cup och ett av de största seglingssammanhangen. Detta tedde sig ändå en aning märkligt för en äkta landkrabba som jag själv. Dock gjorde denna "glassiga" vår att det stora äventyret kan betraktas som lyckat!

...unga fröken otippat nog åkte på familjesemester med såväl parenteserna, som syrran. Italien och franska rivieran är allt bra trevlig också i familjens sällskap

...det mest oväntade någonsin händer, nämligen augusti månads sysselsättning som innebar köksarbete på konfirmandläger. Sammanhanget var visserligen  väldigt välbekant, men just arbetsuppgiften att ansvara för matlagning och andra kulinariska bestyr gjorde väl att många, däribland jag själv ansåg att denna händelse var den mest revolutionerande i hela mitt liv!

...fröken magnusson för första gången tar ett beslut om ett projekt som ska sträcka sig över en längre period än ett halvår och börja "studera på riktigt"

...flyttlasset går till gnällbältets trevligaste stad och jag förvandlas till Örebroare

...jag för första gången i mitt liv (kanske på grund av det nyföretagna projektets längd, dvs mer än 6 månader) faktiskt ifrågasätter om det jag gör verkligen är det jag ska göra, men någonstans ändå kommer fram till att jag är på rätt plats och är tillfreds med tillvaron

...jag blir mer glad än vanligt över ett tentaresultat

...jag gör ett avstamp i vardagen för att åka till Frankrike och leva friluftsliv

...jag varit på så extremt många glöggfikan att jag tappat räkningen

...fröken Magnusson i december månad drabbas av en extrem ålderskris. Ja, det är sant. När i princip 90 % av bekantskapskretsen stadgat sig, skaffat hus och ja, vissa även barn undras det lite försynt om det ska vara så. Dock resulterar denna kris i ett medvetande om varför jag alltid längtar bort varenda gång jag sätter fötterna på perrongen i Kinna. Jag är helt enkelt inte i fas med Markborna och kommer antagligen inte att "catch up" med dem inom den närmsta framtiden heller. Men det gör mig egentligen inte särskilt mycket att jag inte kan stoltsera med husköp just för tillfället eftersom jag inte är permanent bofast i Marks centralort. Hade jag varit det hade kanske känslan av att vara en eskapistisk singelalien plågat mig aningen, men nu har jag sällat mig till den stora mötesplats för alla eskapister, arrivister och megalomaner som kallas universitetet.

Hur som helst är det med glada miner som man ser tillbaka på det gångna året och blickar med förväntan in i det som ska bli 2008!

Som i varenda småstad i hela Sverige innebar juldagen utgång även i lilla Kinna. Tilläggas bör att juldagsutgången är den mest upphaussade på hela året. Det tycks som om alla bara gått och samlat föväntningar till denna kväll ett helt år sedan de sist begav sig till småstadens "stadshotell". Även jag föll i år för att haka på denna tradition, vilket visserligen var ganska roligt. Till saken hör dock att denna kväll bringade två insikter till fröken Magnusson. Den första är att jag längtar tillbaka till Örebro. Efter att ha minglat omkring med ett strålande leende en hel kväll och hälsat på gamla mellanstadiekompisar som man inte pratat med sedan just lågstadiet, men som nu är din bästa vän för att de går omkring med någon promille alkohol i kroppen gör att kvoten av småstadsliv så att säga är fylld.  Den andra insikten jag kommit till är att jag under alla omständigheter verkligen måste byta jobb till sommaren. Under en kväll tror jag att jag sprang på cirka 25 personer som slängde ur sig kommentaren om att jag ju är "hon från Hemköp", eller hur jag "var så trevlig när jag hjälpte till att leta upp ett paket tidigare idag". Att det per se innebär att man förvandlas till en "lokalkändis" för att man sitter i kassan hade jag knappast räknat med och jag uppskattar det knappast heller. Fröken Magnusson är nämligen av den naturen att hon gärna vill hävda sig. Ja, kanske är det en dålig egenskap, men det faktum att folk inte känner till några andra bra egenskaper hos henne än att hon kan 500 PLU-koder stressar henne någonting fruktansvärt. Väldigt få som handlar av henne är medvetna om att hon faktiskt är bra på andra saker och inte bara figurerar i röd-svart hemköpsuniform. Hur som helst har mitt jullovsjobbande på Hemköp bidragit till en trevlig sak och det är möjliggörandet av min räd i Göteborg igår.

Det har framgått ganska tydligt att julen går mig tämligen obemärkt förbi och medan andra i min omgivning räknat ner till dopparedagen har jag räknat ner till den 27  december som min dopparedag. En tripp till Göteborg där shopping var prio ett har sedan länge varit inbokad och igår var det alltså dags. Om utgången på juldagen var upphaussad var även gårdagens shopingtur oerhört upphaussad, men till skillnad från juldagen levde shoppingturen upp till förväntningarna. Därför sitter fröken Magnusson nu här glad i hågen med en hel hög sympatiska nytillskott till garderoben...

Dagen är kommen, kärlek triumferar och ett barn är fött på denna dag. Ja, julen är allt bra förunderlig ändå. Även om jag ofta tröttnar på den innan den börjat, märkte jag igår att jag gick omkring och myste hela dagen ändå, vilket kanske innebär att jag inte är en sån Grinch som jag utgett mig för att vara.

Det var inte alltför många timmar som tillbringades i hemmets härd på Boråsvägen i det välpyntade radhuset. Närmare bestämt inte mer än tre sammanlagda timmar utspridda mellan jobb och kyrkosjungningar. Men det är vad julen är för mig. Jobb (ja, kapitalisten inom mig tycker att det är alldeles för mycket OB-tillägg på lönen i juletid för att vara ledig...) och musicerande och att någonstans däremellan hinna trycka in de Magnusson-Westerbergska traditionerna. I många andra sammanhang då saker och ting är alldeles för förutsägbara kan jag få lite lätt klaustrofobi, eftersom tillvaron då lätt blir som en redan färdigskriven bok där inget utrymme ges för revidering och förnyelse. Men det finns ett sammanhang där jag faktiskt uppskattar tingens oföränderlighet och det är på jul.

Exempelvis förväntar jag mig att min mor ska ha färgmatchat julgardinerna och julgranen (i år var temat blått och silver, nästa år blir temat oerhört julbombastiskt i rött och guld) eftersom det alltid varit så. Jag förväntar mig vidare att julens trätoämne nummer ett skall behandlas, nämligen huruvida man ska elda i den öppna spisen eller inte efter julklapps utdelningen. På ja-sidan har vi min far som är förste eldare och i princip den delen av släkten. På nej-sidan står mamma och mormor med argument om att " 'et blir så märkeligt varmt". Desutom har mormor en slags fobi mot att saker och ting ska ta eld vilket resulterar i en ständig oro från hennes sida att vad/vem som helst närmare än 2 meter från den öppna spisen riskerar att slukas av lågorna.  Oftast vinner dock ja-sidan eftersom vi som mysfascister är i majoritet och med argumentet om hur gemytligt det är med brasa övertalar vi lätt de två nej-sägarna. Dock slutar inte diskussionerna där eftersom brasansvarig gärna slänger in allt presentpapper och även kartonger och dylikt i elden vilket kan innebära mycket rök och mycket sot, vilket bara spär på nej-sägarnas negativa inställning till den öppna spisen.

 Som  en annan tradition hos familjen Magnusson-Westerberg är djuren lika mycket värda som de egna barnen, vilket gör att även katterna och också syrrans hund föräras julklappar. Detta var någonting jag slutade med vid 10-års ålder, men parenteserna vidhåller att detta är mycket viktigt. Syrrans hund tassar omkring i halksockor för att inte repa den nyslipade parketten (ja, jag trodde också att det enbart var båtfolk som satte på hundarna saker på tassarna för att inte repa segelbåten, men icke...) då hon yr omkring efter katterna. Katternas julkapp var för övrigt i år något så hi-tech som en laserlampa. Ja, ni trodde kanske som jag att laserlampor försvann från marknaden någon gång i samband med ens mellanstadietid och sedan dess endast finns i Hobbexkatalogen. Detta är tydligen fel för nu finns även en laserlampa i vårt hem, efetrsom de uppmärksamma parenteserna lagt märke till hur roligt Norpan och Micro (katterna alltså) tycker det är att jaga den lilla röda pricken lasern åstadkommer.

 Det enda som fattades julen 2007 var faster, kusinerna och deras respektive, som uteblev på grund av julfirande på annat håll. Ända sedan barnsben har julfirandet ihop med hela "tjocka släkten" varit årets höjdpunkt (kanske inte våra föräldrar tyckte det, då vi småkottar hade en tendens att trissa upp varandra till olidlighet) men nu när vi är "vuxna" och respektive har kommit in i bilden blir det många olika familjer som ska tas hänsyn till. Tilläggas bör dock att jag fortfarande är "den enda av töserna som inte hittat sig en sympatisk ung man" och därför endast har en familj att ta hänsyn till och det är min egen. Att jag nu sidospårar in på respektive och äkta hälfter har sin orsak och det är det glada budskap jag delgavs igår. Nu talar jag inte om evangelium, även om det visserligen är ett budskap gladare än något annat, utan om det faktum att kusin Lottis gått och förlovat sig. Därför sägs ett jättegrattis från lilla kusin till dem :)

Ja, nu är julen äntligen fullkomlig här i det gula radhuset. Inte en tomte saknas och det var i sanning ett kärt återseende att välkomnas av ett oräkneligt antal porslinstomtar när jag kom hem efter jobbet. För nog är det ändå så att jag, oavsett mitt aningen infekterade förhållande till porslinstomtar, uppskattar min mors fetisch för juldekorationer.  Jag menar, mina 18 kvadratmeter i Örebro vittnar knappast om den annalkande julen vilket gör att det är ganska trevligt med ett julbonat hem här i Kinna.

För att riktigt ladda upp inför morgondagen hanns det mitt i julstöket (inte för att jag varit delaktig i något sådant, men ändå) med ett litet besök till farföräldrarna några meter längre ner på gatan. Där bjöds på glögg och pepparkakor. Och som vanligt avslutades detta lilla besök av min fars standardfras "ja, om man skulle ta och lyfta kanske?". Som ett brev på posten kan man vänta sig dessa ord då man stannat längre än "en liten stund" hos någon. Så, även om jag numer inte träffar parenteserna särskilt ofta verkar det som att de inte ändrat sig så värst mycket.

Juletid alltså. Kunde inte folk alltid vara på samma goda humör som de är inför julen. Jag tror aldrig jag råkat på så många extremt trevliga människor som i juletid. Det är precis som om hela befolkningen går in i någon slags kollektiv eufori där inget kan rubba det gemytliga leende vi ständigt har på läpparna. Detta gillar jag med juletiden. Mer kollektiv eufori åt folket helt enkelt och inte bara i december månad. Tänk om alla kunde vara lika förnöjda i november månad (som ju faktiskt ändå måste vara den tråkigaste månaden på hela året, förlåt alla novemberbarn, men det är ju så...)

I morgon är det alltså julafton och vad som gör mig mest ledsen är att jag kommer missa min absoluta julfavorit Karl Bertil Jonsson på grund av jobb, sjungningar och annat som håller mig långt borta från tv'n. Ja, Karl Bertil är som sagt en favorit och jag önskar ibland att jag vore mer som han.

 Därför skall jag imorgon bitti när jag går upp i ottan (och antagligen inte alls är särskilt pigg) för att jobba intala mig att jag också ska sprida lite julglädje till folk. Även om det så innebär att jag får sätta fåfängan åt sidan och förstöra frisyren genom att dra på mig en av de "fantastiskt käcka tomteluvorna" som ligger och väntar på oss i personalrummet. Men om det är vad som krävs för att göra julglädjen riktigt stor, så visst. Som sagt, kanske borde jag börja tänka mer som Karl Bertil, eftersom jag då inte ens hade bemödat mig med att fundera över huruvida mitt julglädjespridande riskerar att "sabba den välkammade fasaden".

Nåväl with love from me to you, en fröjdefullt, fantastiskt, fridfullt, fabulöst och förunderligt fin jul!

Först av allt måste jag dela med mig av ett I-landsproblem jag konfronterades med för en liten stund sedan (den här är speciellt tänkt till dig Melinda, jag vet att du verkar uppskatta I-landsproblem) då jag skulle styra upp lite kvällsmat. Vad jobbigt det är när man inte hittar just det smörgåspålägg man vill ha eftersom kylskåpet är så galet välfyllt att man knappt kan öppna det utan att sillburkar, julskinkor och rödbetssallad ramlar över en! Som sagt, dagens I-landsproblem...

Jag tycker om människor. Jag tycker om att vara trevlig mot människor och jag tycker om människor som är trevliga mot mig. Dessutom älskar jag att vara käck, ja ni vet sådär snabbköpskassörskekäck. Nu talar jag alltså inte om medelålders kassörskor som är bittra över det mesta och som kan vara allt annat än käcka och trevliga. Nej nu talar jag om kassörskor som ännu är lyckligt ovetande om belastningsskador i axlar och rygg orsakat av oräkneliga år av slit bakom kassan. Ja, jag älskar att säga "var det bra så?", "då får du vända magnetremsan åt andra hållet", "mynten får du gärna lägga i maskinen" och att dessutom få säga alla dessa aningen repetitiva fraser såhär i juletid med tillägg av ett käckt "god jul" gör mig till en glad människa. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag inte på några vis i världen känner att jag vill tillbringa resten av mitt liv på Hemköp i Kinna, men som ett avbrott från förvaltningsrätt och handlingsoffentlighet passar detta mig utmärkt. Därför vandrade jag med lätta steg till Stationsgatan 4 igår för att inta min plats i kassan. Nämnde jag förresten att jag innan det "bara var tvungen" att handla en dunjacka? Jag menar, jag har faktiskt ingen sådan och det är trots allt vinter. När jackan dessutom är från WESC blev jag ännu mer "tvungen" att ha den. Så, kanske var det även tillfredsställelsen av detta inköp som bidrog till "lättheten" i mina steg. (Lustigt förresten, jag läste en artikel igår om "compulsive shopping behaviour". Där stod det att man bör se över sina shoppingvanor om man aldrig kan komma hem utan att ha handlat någonting och när man alltid hittar onödiga ursäkter för att köpa nya helt onödiga grejer. Någonstans kände jag mig lite träffad och som en liten förklaring till varför jag kände mig träffad kan jag tillägga att denna artikel lästes cirka 2 timmar innan "jag var tvungen" att köpa jackan...)

Hur som helst förväntade jag mig att, precis som sist jag jobbade på Hemköp (hela ett år sedan) ha alla rutiner i ryggmärgen. Saken är den att jag som en liten glad överraskning när jag kom fick reda på att hela PLU-kodssystemet var utbytt. Man skulle kunna säga som så att den 21 december inte är rätt tid att lära sig ett antal hundra PLU-koder. Att vi dessutom börjat med filmuthyrning och andra hi-tech tjänster kom även det lite oväntat. Men, för att uttrycka sig i Facebook-språk är jag tydligen den som är "most likely to get out of trouble by smiling" vilket faktiskt tog mig igenom vissa aningen röriga julrushsituationer.

Om jag älskar att vara käck och trevlig i "vanliga" fall, finns det en vardagssituation då jag nog kan uppfattas som allt annat än "gohärlig" (ja, vi använder det extremt fula uttrycket här). Det är nämligen så att jag, när jag kör bil förvandlas till en helt annan människa. Eller riktigt så illa är det inte, men jag kan delge att jag efter min Spanienvistelse i våras lagt mig till med en mer sydeuropeisk körstil. Detta innebär att frekvensen av skällsord är ganska hög. Att de dessutom är på franska kan te sig märkligt, men mina "riktiga parenteser" har aldrig varit hetsiga i trafiken, men min franska mamma, som jag ändå åkte bil med dagligen kan ha ett ganska hett temperament vid bilkörning. Därför hör man ganska ofta mig slänga ur mig "c'est quoi ce délire?", "mince" och "pousse toi espèce de con" när jag kör. Mycket beror det på att jag i många fall kan vara en ganska stressig människa som gillar tempo, vilket gör att jag inte uppskattar Gösta, 85 år som puttrar i 60 km på en 90-väg.

Att jag berättar detta beror på att jag erfarit en hel del "Gösta, 85 år" idag på min väg in till Borås, vilket i sig kanske skulle tolkas som ett dåligt omen för det jag var på väg att göra, nämligen julshoppa den 22 december. Vem som helst (utom jag och de miljarder andra som befann sig på Knalleland) borde ju förstå att detta är ett projekt som inte kan bli annat än jobbigt, men jag var fast besluten om att fullfölja mina julklappsplaner. Och jobbigt var vad det var med allt folk och framförallt alla bilar på parkeringen vilket gjorde det i princip omöjligt att parkera favoritsaaben. Dock sitter jag här nu nöjd och glad med julklappar färdighandlade och känner hur julfriden äntligen kan infinna sig...

Ja, idag fick jag nämligen erfara denna lilla personlighetsförändring när jag begav mig in till Borås för att julhandla.

Efter vad som framgått av tidigare inlägg innebar den rättsutredning vi arbetat med även en hel del sidospår. Ett av sidospåren var bland annat grubblerier om betydelsen av den lilla symbol som står att finna på diverse hudvårdsprodukter, tandkrämstuber och läppcerat. Kanske är det inte så många som tänker på symbolen som ser ut som en burk med avskruvat lock och där det på den lilla burken står en siffra (efter en väldigt oakademisk undersökning har vi kommit fram till att den siffran oftast är 12) följt av ett stort M. Vi kunde inte för någonting i världen få frid i vår själ förrän denna fråga fått ett svar, vilket gjorde att vi nyfikna som små barn knåpade ihop en välformulerad fråga till Beiersdorf och deras ansvarige för konsumentfrågor. Vad det verkade som ansåg denna konsumentansvarige också att frågan var oerhört angelägen eftersom vi redan 40 minuter senare har ett svar i inkorgen. Den lilla symbolen anger tydligen hållbarheten i månader på öppnad produkt, någonting som man med lite eftertänksamhet kanske kunnat räkna ut. Hur som helst är vi nu aningen mer fridfulla och återigen har det visat sig att den som söker skall finna.

Vad jag egentligen ville berätta var inte alls detta sidospår utan ett annat sidospår som vi ofta halkade in på under arbetets gång. Jag som i alla lägen får bära titeln som gruppens absoluta språkfascist känner mig dock aningen förvånad över min medverkan i detta sidospår. Men man skulle kunna säga att vi tagit ett första stapplande steg mot en stavningsreform. Nämligen den att byta ut ord som i vanliga fall stavas med "t" genom att "spaca" till det med "th". Det hela började som en ringa felstavning, men resulterade i ett otal ord som stavades fel på "pint tjiv" (this one goes out to you Alexandra...jag var bara tvungen att använda det uttrycket för att utöka ditt "töntiga, men ack så roliga uttrycksförråd"). Vårt stavningsalternativ kan med fördel användas då man skriver Condolätha Raith (Condoleeza Rice) eller thänstetillsäthning (tjänstetillsättning). Döm därför av min förvåning när jag idag under min lilla motionsrunda traskar förbi affären Theds frukt. Det verkar som vår lilla stavningsreform vinner terräng även söderut :)

Det här kan vara en av de bättre dagarna i mitt liv! Nu bör man dock tillägga att jag är av en positiv natur vïlket gör att jag ofta kan känna att en dag är den bästa som hittills hänt mig. Exempelvis var studenten en sådan dag. Efter det har nog uttalandet om hur "denna dag är den bästa" sluppit ur mig ett otal gånger. Exempelvis när man fått tillbaka en tenta och insett att man fått VG (ja, jag vet att jag är en riktig elitist som på fullaste allvar kan glädja mig så åt ett bra betyg...). Ett annat exempel på en av de bättre dagarna kan vara den som tillbringades på Alinghis family boat under finalmatchen i America's Cup. I övrigt var hela våren 2006 full av "de bästa dagarna i mitt liv" eftersom de tillbringades i Frankrike. Så ni ser att det kryllar av "bästa dagar" i min tillvaro. Men idag kan jag åtminstone säga att det varit en av de bättre shoppingdagarna. Alla som känner mig vet att jag har ett shoppingbehov som dessvärre är alldeles för svårt att stilla, men idag tror jag att jag lyckats med att lugna shoppingnerven tills vidare och den kommer nog att kunna hållas i skick åtminstone ända fram tills mellandagsrean.

Tillsammans med min ständiga vapendragare Frida begav jag mig in till västkustens trevligaste stad Göteborg för att julhandla. Jag måste dock tillåta mig själv att litegrann ifrågasätta trevligheten hos denna stads juldekorationer. Förlåt mig, Göteborgs stad, men vem tyckte att det var en bra idé att slänga upp blå ljusslingor i träden som kantar Avenyn? Det är en fråga som jag de senaste åren har ställt mig och som kanske är väldigt onödig att lägga energi på att fundera över, men jag känner ändå att jag vill lägga in mitt veto vad gäller färgade ljusslingor som ett "stämningsfullt och fint" julpynt. Kanske är det bara jag som mer och mer känner mig som en riktig Grinch som reagerar över sådana petitesser i julrushen, men jag har i tidigare episoder i mitt liv haft lite svårt för just färgen blå i dekorationssammanhang (för den som vill veta mer om fröken magnusson kamp mot "blå som dekorationsfärg" kan tillbakablickar göras till blogginlägg under september eller augusti månad, då ljusblå väggar som med ett trollslag förvandlades till betydligt behagligare beige väggar...).

Hur som helst förvandlades denna dag till en väldigt bra sådan även om jag i mitt stilla sinne har en tämligen avog inställning till just blåa juldekorationer. Denna dag har nämligen resulterat i en investering utan dess like. Vanligtvis när jag "investerar" brukar det vara i ting som kan anses ha låg reell substans, nämligen kläder, skor eller övriga "accessoires" som bara inhandlas av ren fåfänglighet. Men idag var investeringen av mindre fåfäng karaktär och en "riktig" gitarr inhandlades. Inte för att den jag tidigare haft varit "oriktig", men den har inte levt upp till mina krav, nämligen kravet på ett ljud som får mig att nöja mig med en gitarr och inte sörja över avsaknaden av piano i min omedelbara närhet i Örebro.  Därför har jag nu en oerhört tjusig svart stålsträngad halvakustisk gitarr i min besittning. Därför är jag nu ett antal tusenlappar fattigare. Därför ömmar nu vänsterhandens fingrar efter ett par timmars musicerande, men därför är jag nu också mer nöjd och belåten med tillvaron än vanligt!

Känslan av att "komma hem" och ändå känna sig som gäst är lite speciell. Förändringens vindar har blåst in genom det gula radhuset och vardagsrummet har nu en "ernstig" touch med fondvägg och hypad taklampa och andra små attiraljer som skulle få Martin Timell och kollegorna i Äntligen hemma att fälla en tår. Ja, parenteserna är ganska duktiga på sånt där innovativt tänkande vad gäller tapeter och möbler och dylikt. Sen att startsträckan för sådana homestylingprojekt brukar vara ganska lång och utan någon större acceleration kan man ju strunta i att nämna (förlåt mor och far, men det är ju sant...och jag tycker om er ändå, för jag är ju själv likadan...). Det omgjorda vardagsrummet var det första som mötte mig när jag med en för mig oerhört blygsam packning entrade föräldrahemmet igårkväll. När det sedan var dags att trippa ner till mitt gamla rum insåg jag att det (hur nu det gått till) förvandlats till ett riktigt flickrum, vilket jag inte kan minnas att det var senast jag bodde hemma. Mycket hade nog att göra med att min säng som nu står på Studentgatan ersatts med den säng jag sov i när jag var 12, nämligen en liten nätt 90-säng. Jag förbehåller mig härmed rätten att beklaga mig lite över detta, men ärligt talat skulle faktiskt en 90-sängs komfort till och med ifrågasättas av vilken härdad fakir som helst. Och för mig som definitivt inte är någon fakir och verkligen inte härdad står det därför klart att de kommande veckorna kommer att utmynna i ett och annat blåmärke på knän pch armbågar. Ja, om man som jag vänder och vrider på sig när man sover går det i en säng smalare än en luftmadrass inte att undvika att ett oräkneligt antal gånger slå i såväl knän, som armbågar i väggen.

Ja, inte ens ett dygn har tillbringats i föräldrahemmet, men det dröjer inte länge förrän man faller in i gamla invanda småstadsmönster. Snart sitter jag i kassan på Hemköp igen och gör det jag är bäst på, nämligen att vara professionellt käck. Snart promenererar Frida och jag den vanliga rundan kring golfbanan och är hurtiga på Hälsostudion. Snart dricks det många koppar kaffe med Sivan på Skrädderiet och snart pysslas det ordentligt med systeryster. Snart övas det dessutom för fullt inför julaftons diverse sånguppdrag och snart kommer jag att inse att det i små doser kanske inte är så illa med småstadslivet som jag ofta vill påskina :)