nja, bara på bloggen...blogginläggen har ju inte riktigt duggat tätt så att säga. Så en viss ambiguitet får väl ändå sägas ligga bakom den valda rubriken. Inaktivitet är ju som bekant inte mitt signum. Jag är sällan den man hittar framför en "mastodontfilm" på tre timmar då en sådan sysselsättning ter sig alldeles för stillasittande för mig. Nej, istället är jag den som tror på kaffe, dextrosol och nyfunna fikafavoriten hallongrottor för att orka hålla ett jämnt och högt tempo i vardagen. Denna lilla trio av tempohöjare fick också bli min hjälp för ett par dagar sedan då den traditionella höstförkylningen gjorde sig påmind. Jag beslöt mig då helt sonika att för en gångs skull lägga min sedvanliga förkylningssjälvömkan åt sidan och istället gripa mig an "sjukdomen" med en annan taktik, nämligen den att fullkomligt ignorera det faktum att en förkylning låg och väntade i min kropp som en tickande bomb för att få bryta ut. Istället var det fullspäckade scheman med plugg och andra aktiviteter som gjorde att den befarade förkylningen höll sig i schack och på ett hanterbart stadie.

      Ja, plugg har det blivit en del av sista tiden. Även om disciplinen inte altid är den bästa tar ändå kurslitteratur som "Bolagens rättsliga ställning" och "Tolkning och tillämpning" upp en stor del av min tid. Att jag sen är av den överambitiösa naturen som aldrig någonsin tycker att jag gör tillräckligt kan ju kanske förklara varför man helt "frivilligt" går upp halv åtta en fredagmorgon för att hinna med så mycket som möjligt innan förmiddagens inplanerade rätssutredningsskrivning, eller att man finner sig själv läsandes just tidigare nämnda böcker på söndagmorgonen enbart 6 timmar efter en utekväll på Satin. Men värt att poängtera kan ju också vara att även jag är människa och jag bör erkänna att jag ofta och på många sätt syndar. Och frestaren i det här fallet kallas Facebook.

      Tillsammans med en vän kom jag häromdagen fram till att det nog med allra största sannolikhet är just Facebook som skulle kunna vara vad man pratat om i domedagssammanhang. Många trodde det var naturkatastrofer, kemisk krigsföring och många medelsvenssons trodde det var fjolårets maktskifte till borgerlig regering eller något annat förfärligt och hemskt som skulle betyda slutet för mänskligheten. Men jag vill nog ändå hävda att det inte finns många andra fenomen än just Facebook som på ett sådant konkret sätt drar ner folk i träsk så djupa att man endast med stor ansträngning kan ta sig upp igen. Låt mig ge ett exempel. Klockan är 22.34 och du vill gå och lägga dig, vad händer då? Du "ska bara" kolla Facebook. Tid, som du tror uppgår till max fem minuter springer iväg och när du tittar på klockan inser du istället att det var en timme och fem minuter som gått. Alla vet vi ju att tid är dyrbar och en sådan tidskrävande "meningslös syssla" som Facebook kommer att leda både en och annan student i fördärvet. Jag menar, tänk bara alla de timmar man istället kunnat använda till pluggande... Så, pluggande är vad jag ska ägna mig åt nu, jag "ska bara" kolla Facebook lite först =)

Ännu en vecka har gått och det är nu helg igen. Lika snabbt som alltid flyger tiden iväg och man inser att man kanske inte hunnit med det man borde under veckan som gått och undrar hur den kommande veckan ska te sig. Men när man kan se tillbaka på en gången vecka och tänka att man åtminstone hade väldigt roligt och trevligt medan tiden flög iväg kan man ändå få vara nöjd. Kanske spelar det då ingen roll att man "skulle kunna ha" pluggat mer" eller "skulle kunna ha fixat bättre mat", men istället valde att konversera med nyvunna bekantskaper över en rykande kopp kaffe eller med kompisarna titta på en film och trycka i sig godis. Eller kanske valde man att göra av med lite överskottsenergi genom att gå och träna istället för att ägna den tiden åt att söka information i någon av de oändliga databaserna fullproppade med upplysningar om EU-rätt. Ja, det är ofta man tänker att man "skulle kunna ha gjort" en massa saker, men jag vidhåller ändå att det är alla de där distraktionerna och sakerna man gör istället för det man "borde ha gjort" som ändå kallas livet. Så, leve distraktionerna!

Ett redan välkänt ämne som behandlats i mina bloggar är det faktum att epitetet ekonomisk inte kan tillskrivas mig. Så långt är fast och visst, men vad som däremot talar till min fördel är det att jag vet hur man prioriterar*.

Det är nämligen så att jag nu har prioriterat en Frankrikeresa i oktober månad. Nu är det visserligen så att Svenska Akademiens Ordlista säger att prioritera betyder att "ge försteg" eller att "ge förtur" åt något. Man kan ju då lite smått orolig ställa sig frågan vad det är som blir åsidosatt på grund av denna resa till trikolorens underbara land. Jag kan exempelvis tänka mig at den ömma modern undrar om pengarna kommer att räcka till mat. Fadern kanske undrar hur nya cd-skivor nu ska kunna inhandlas om alla pengar läggs på en flygbiljett, medan storasystern å sin sida undrar om lilla Fnylis någon gång ska "ha råd" att komma hem och hälsa på. Därför vill jag redan nu poängtera och fastställa att jag inte lider någon större nöd. Jag har ju redan genom att välja Studentgatan som domicil valt att så att säga inte prioritera boendestandarden. Att jag dessutom är lite smått okulinarisk gör ju att oxfilé och andra dyrare råvaror inte införskaffas så överdrivet ofta. Inte heller dras jag med dyra tobaksrelaterade laster vilket gör att jag faktiskt snabbt sparat ihop till åde en och två Frankrikeresor.

Därför vill jag bara slå ett slag för prioriterandets ädla konst och säga prioritera mera!

* prioritera skulle i denna text kunna utläsas som spendera, men då detta har en alltför negativ klang väljer jag ett mer positivt laddat ord som prioritera istället.

Ja, vem skulle detta pris kunna gå till om inte mig? Jag har just insett att jag är Sveriges, eller kanske till och med Skandinaviens minst privatekonomiskt begåvade person. Tack och lov har jag ändå någon slags självbevarelsedrift som turligt nog räddar mig från att varje månad gå i personlig bankrupt, men i ärlighetens namn är sådana så kallade personliga bankrupter aldrig långt borta. När tanken "jag måste nog köpa de här skorna om det så innebär att jag får leva på snabbmakaroner resten av månaden" helt seriöst fladdrar omkring i ens huvud borde kanske varningsklockorna ringa, men nej... det är tyvärr så jag fungerar :)

Det är helt enkelt så att jag har en last, som är extremt svår att bli av med. Det handlar inte om rökning eller överkonsumtion av alkoholhaltiga drycker, utan om att spendera sina surt förvärvade (eller ja, just nu av CSN lånade) slantar på skaer som man absolut egentligen inte har behov av. Eller, jo idag hade jag behov av ett par skor eftersom hösten närmar sig och fötterna inte uppskattar att traska omkring i regn och rusk i ballerinaskor. Det var därför jag steg up med tuppen idag för att snabbt och effektivt sticka in till stan och utföra mitt uppdrag. Heja mig! Saken är bara den att jag varken är snabb eller effektiv och den tidiga uppstigningen hjälpte föga när man inte kom på bussen till stan förrän vid tolvsnåret. Hur som helst var det med bestämda steg som kosan styrdes mot närmsta skoaffär, som sedan blev ännu en butik och ytterligare en skoaffär och ve och fasa till syvende och sist hamnade jag på H&M. Hur slutade det här då? Jovars, uppdraget är slutfört, skorna är köpta, snabbt och effektivt! Jag menar jag sitter ändå här enbart två och en halv timme senare. Heja mig! Eller? Nej, jag är faktiskt inte värd några glada tillrop. Innanför min dörr står nu fem kassar, med skor, halsduk, vinterjacka, klänning, tröjor, koftor och leggings som jag egentligen inte alls behöver. Eller förresten, skor var ju nödvändigt (kankse inte två par, men ändå... det var ju så billigt!), det blåser kallt i Örebro så såväl halsduk som vinterjacka behövs också. Sen är det ju så att klänningar har man ju inget överskott av, så det kan man ju få unna sig och så även tröjor och koftor. Och tänk bara vad bra när vintern kommer på allvar att kunna dra på sig ett par leggings under jeansen. Se där! Ursäktat och klart, inget av det jag köpte var visst så onödigt. Dessutom fungerar detta alldeles utmärkt som belöning för mig nu idag när jag ska varva tvättid med flitigt studerande... Så nu återstå bara en sak att säga: heja mig helt enkelt ;)

Ja, många är väl de gånger man lovat sig själv och människor i sin omgivning att bättra sig och "börja ett nytt liv" och det brukar väl oftast gå sådär. Personligen gjorde jag för ett par dagar sedan ett slags offentligt uttalande inför vissa av mina korridorsgrannar att jag på måndag (idag alltså) skulle börja ett nytt liv. Ett nytt liv där matlagning skulle få bli en viktig del, där pluggandet aldrig skulle störas av distraktioner av vare sig det ena eller andra slaget. Ja, jag känner mig såhär efter detta uttalande väldigt glad att det enbart handlar om två punkter i mitt liv som skall bättras eftersom just biten med matlagning inte riktigt är min grej och därför är ett stort steg att gå. Jag erkänner det och vid detta laget är det väl egentligen ganska allmänt känt att jag helt enkelt aldrig lär bli den ideala hemmafrun. Men, saken är den att bot och bättring är på gång. Gårdagkvällen tillbringades på en så familjär plats som Hemköp. Dock inte i Kinna, men själva mataffärskänslan var densamma som i den på Stationsgatan belägna Hemköpbutiken. Ni som känner mig undrar kanske nu vad som står på, eftersom jag ofta känner en stark motvilja att på grund av mina tidigare jobbrelaterade erfarenheter av denna butikskedja vistas just på Hemköp uder min lediga tid. Nu var dock saken den att en bil fanns tillstädes så jag styrde kosan mot mataffären för att för första gången i mitt liv storhandla. Så, nöjd och glad över mina bravader i mataffären är jag nu ett antal hundralappar fattigare, men har å andra sidan en välfylld kyl.

   Vad som dock är lite smått roväckande är hur dett nya liv ändå börjat. Efter morgonens föreläsning kändes lusten att ställa sig bland kastruller och grytor inte särskilt stor och lunchen besod således av mackor och müsli. Pluggandet sköts också åt sidan på grund av en extrem paltkoma (efter den rejäla lunchen) som ledde till en liten tupplur. En tupplur som ärligt talat inte var så liten heller, snarare två timmar, men lite knäckt över den dåliga starten på mitt utlovade nya liv föll kämpaglöden över mig och jag kunde med nya krafter, erhållna tack vare tuppluren möta den utmaning som kallas matlagning. På så vis kom det sig att fröken magnusson trots allt började sitt nya liv med ugnsgratinerad lax med squash och ris. Inte så illa om jag får säga det själv. Dessutom kan jag nu med gott mod ta tag i pluggandet eftersom en rejäl måltid ger nya krafter till flitigt studerande av Sveriges lagar =)

Ingen har någonsin kunnat beskylla mig för att vara ekonomisk, men jag vet sannerligen vikten av goda investeringar. I mitt numera extremt hemtrevliga och ombonade rum finns nämligen en uppsjö av goda investeringar. Bredvid mig står en tekopp av den större modellen ur vilken det ångar av det nykokta teet som sprider sin härligt juliga doft. Själv sitter man ihopkurad bland alla stora kuddar i varma, röda toner och i hörnet tvärsöver rummet står en lampa som förser mig med mysbelysning. Ja, sen kan man ju lite i förbifarten nämna bra, soft musik från de blå (okej då, inte så hemtrevlig färg..) högtalarna i bokhyllan och lite levande ljus på strategiskt utvalda platser i rummet. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag i och med dessa investeringar är helt rustad för den annalkande svenska hösten. Den höst som just i denna stund känns väldigt nära. Ute öser regnet ner, åskan går och himlen lyses ibland upp av blixtar. Det är i stunder som denna som hösten uppskattas som bäst. När klockan är 14.37 på eftermiddagen och man dricker te och fortfarande sitter i pyjamas. När man är väl skyddad från regn och rusk inomhus. Det är däremot när det blir dags att gå ut genom ytterdörren för att lämna hemmets trygga härd och konfrontera vädergudarna, med ett (just för tillfället obefintligt) paraply som enda skydd mot stora, kalla regndroppar som man ifrågasätter höstens mysighetsfaktor och drömmer sig bort till fjärran länder där regn är lika sällsynt som solsken varit i Sverige denna sommar. Men, tills det blir dags för en konfrontation med vädergudarna har jag bara en sak att säga från mitt höstrustade rum och det är "vive l’automne!”

Ja, bli nu inte oroliga! Jag har inte hittat på några dumheter om det är vad ni tror.

Det är bara mitt vanliga ångestmoment matlagning som gör sig påmint igen. Det är nu verkligen helt uppenbart att fröken Magnusson totalt förskonats från kulinarisk inspiration. Inte så att jag inte har något att äta, för det har jag minsann, men öppnar man mina skåp i det gemensamma köket på Studentgatan 20 finns där enbart pasta, konserver och müsli. Eller ja, det enda som liknar lite “riktig mat” är de burkar från Uncle Ben’s som står gömda och ska sparas till ett extra högtidligt tillfälle. Så ni förstår att man när det är matlagningsdags inte kan göra några större mästerverk. Dessutom insåg jag idag att min okulinariska läggning också kan komma att bli lite pinsam här i korridoren. Till mitt stora förtret visar det sig nämligen att grannen här bredvid är min totala motsats, dvs väldigt duktig på att laga mat. När jag ska koka min pasta styr denne malmöit upp en thailändsk soppa med ris och hela det köret. Det är då ganska påtagligt hur fint det vore att kunna laga mat, men jag ska nog på ett subtilt sätt försöka föreslå ett slags kökssamarbete med denne grabb. Det kunde nog vara bra för mig att få lite inspiration J

Ett annat ångestmoment är det faktum att jag fortfarande inte har någon taklampa. Detta gör att den kvalitativa studietiden inskränks till de timmar då det är solljus ute, eftersom den enda belysningen jag har är så kallad mysbelysning som inte gör någon glad när man ska plugga. Därför gav jag mig igår in till stan med en klasskompis. Eftersom jag redan har själva lampskärmen är det då “bara lampsladden” som fattas mig, men det visade sig vara allt annat än “bara”. Man kunde ju tro att Claes Ohlson skulle sitta på en lösning till mitt problem, men icke. Hem kom jag istället med cirka tre olika sorters sladda och kontakter som jag alltså förväntas skarva och pyssla ihop helt själv. Det är vid såna här tillfällen som jag blir lite rädd för mig själv, jag menar bara tanken på att jag skulle fixa med elektriska saker är ju lite läskig. Tidigare exempel på detta är ju luftmadrasspumpen som inte fungerade så bra. Därför sänder jag härmed ut ett SOS till någon som skulle kunna befinna sig i Närke med omnejd som skulle kunna skarva en lampsladd utan att för den sakens skull riskera sin och hela korridorens säkerhet J

Kräftskiva var det också dags för I-gårkväll, så som synes fortsätter det fulltecknade nolleschemat, men nu blir det lugna puckar för egen del då studierna faktiskt startat och just minglande inte ligger som prio 1 längre.

Nåväl, à bientôt!

Ja, då sitter man här med nytt hem och nya vänner. Och jag måste säga att det känns riktigt bra tro nu inte att jag glömt er därhemma i Mark och ta nu inte illa upp, men det är oerhört roligt med nya bekantskaper!

Vad har då hänt sen jag sist avgav rapport? Jö jag har tillbringat tre nätter på luftmadrass och det var just precis lika illa som jag befarade. Nervös så jag trodde jag skulle dö kom jag så till Ö-bro med tåget vid tiotiden på onsdagskvällen och tog mig helt för egen maskin (eller ja, med buss) ut till Studentgatan där jag nu bor. Väl i mitt nymålade rum fick man slå sig fram bland flyttlådor och möbelkartonger och så sätta igång med projekt blåsa upp luftmadrass. Mindre roligt då det visar sig att den “käcka elektriska luftpumpen” mor skickat med krävde en civilingenjör för att förstå sig på och när man som den otekniska blivande rättsvetare man är trots allt lyckats montera ihop denna pump visar det sig att den inte fungerar (eller var det så att jag inte lyckades montera den riktigt?). Därför kan man vara glad att jag har ett par starka lungor. Ett antal liter luft senare kunde jag iallafall slumra in så sött på min luftmadrass och slutet gott, allting gott kan man tro. Just det, kan man tro, men så var icke fallet. Vid sjutiden på morgonen vaknar man så av att alla de liter man blåsten i luftmadrassen på något mystiskt sätt inte längre fanns i luftmadrassen. Det vill säga att ett hårt uppvaknande präglade denna torsdag som skulle komma att bli min “första skoldag”. Hur som helst blev den första skoldagen riktigt rolig! Och ända sedan i torsdags har dagarna fyllts av nollerelaterade aktiviteter. Nolleschemat är extremt intensivt måste jag säga och skönt är att idag söndag varit en lugn dag då jag kunnat fixa och dona i mitt rum, som nu är så hemtrevligt och fint att jag knappt vill lämna det J Men lämnat det har jag ändå gjort, både för pizzaätande här i grannhusets pizzeria (är det inte otroligt att ha en pizzeria i grannhuset?) med Falköpingsbrudarna . Dessutom har det hunnits med en filmkväll idag också. Så som synes är schemat oerhört späckat, men roligt har jag i alla fall!