Först och främst känner jag hur nödvändigt det är att ursäkta den "vulgära" stavningen i rubriken, men den passar så fint in till det jag ska skriva.

Jag som numer "blivit med tv" kan nu avnjuta dagens trevligaste mål, nämligen frukosten, till nyhetsmorgon. Imorse blev jag varse om att det idag är lite av en högtidsdag för alla tv-spelare eftersom den nya GTA har sverigepremiär idag. Otippat nog var det någonting i nyhetsinslaget som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Reportern intevjuade nämligen en tjej som strålade av lycka även om hon köat i 14 dagar för att få ett av de första exemplaren av GTA. Underligt nog delger hon att hon själv inte spelar tv-spel. Just efter detta uttalande var min första tanke att det handlade om en person av aningen dubiös natur som helt utan anledning köar i 14 dagar för någonting som inte ens intresserar henne. Men, som den obotliga romantiker jag är fick jag snabbt ändra uppfattning då hon fortsätter att berätta hur det är för hennes pojkväns skull som hon köar. Ja, vad ska man säga? Jag antar att det är vad de kallar kärlek...

Nåväl. Blogginläggen duggar inte tätt nuförtiden. Våren har tagit Örebro med storm (inte bokstavligen, enbart metaforiskt) och grillkvällarna har blivit många. Glassätande i solen och andra vårlika aktiviteter har fyllt dagarna vilket gör att just bloggande inte hamnat överst på prioritetslistan. Varför jag en solig dag som denna då väljer att hamra på tangentbordet kan man ju undra, men eftersom det imorgon är tentadags kände jag ett enormt behov av att fly från studierna och sätta mina vardagsreflexioner på pränt.

Ett besök i Kinna hanns med förra veckan. Detta resulterade i ny, lite mer kortklippt frisyr och nytt sommarjobb. Det senare glädjer mig oerhört då just Hemköp är en arbetsplats jag känner föga för att tillbringa min sommar på. Nej, denna sommaren skall jag tillbringa på ett trevligt landsortsbankkontor (oj, vilket jobbigt ord...) i Överlida. Glädjande är detta också ur den synpunkten att jag på så vis får ännu en ursäkt att investera i fina klädesplagg. Jag menar, inte kan man gå klädd hur som helst om man ska jobba i kassan på bank?

Hur som helst. Den närapå olidliga tentaångesten gör sig påmind nu och jag bör återgå till studierna. Ödesdigert är dock att den nya säsongen av Desperate Housewives drar igång kväll och jag vill absolut inte missa kvalitetstid med hemmafruarna i allmänhet och min favoritperfektionist Bree...

När jag blir gammal tror jag att jag kommer förvandlas till en riktig kulturtant. Ja ni vet en sån som alltid har färgglada kläder av linnematerial och fyrkantiga glasögon i bågar av röd plast. Ja, det är så att säga däråt det verkar dana. Två hyperkulturella evenemang på en helg vittnar om hur min medelålder kommer att bli. Tillsammans med mina då lika medelålders vänninor kommer jag antagligen att fullkomligt förivra mig i kulturutbud såsom dans och klassisk musik. Det är nämligen just detta jag gjort. Körkonserten i fredags där Mozarts Requiem framfördes följdes på lördagen av en dansföreställning med modern dans.

Nu finns det visserligen värre öden än att förandlas till kulturtant. Jag menar tänk er själva att tillbringa dagarna med att springa på föreställningar och konserter och mingla runt i teaterfoajéer. Man kunde ha det sämre.

Våren tycks ha anlänt och det med besked. Därför tillbringades hela gårdagen i solen och avrundades med grillning. Denna maniska måndag gav dock inte altför många soltillfällen då veckan började med en monsterföreläsning från 10 till 17. Det är dagar som denna som man tycker extremt synd om sig själv. Det är också dagar som denna som man tröstar sig själv genom att planera och beställa den sedvanliga semesterresan till Frankrike. Aningen orutinerat kan tyckas med tanke på att detta just för tillfället kommer att urlaka min redan tämligen ansträngda ekonomi och dessutom ta bort all studiemotivation som någonsin funnits med tanke på att all fokus nu kommer ligga på att fundera över den 1 juni och hur oerhört "sympathique" jag kommer att ha det vid dn franska rivieran!

Så var det då äntligen dags för årets Juristmässa att gå av stapeln vid Örebro Universitet. Som av en händelse kom det sig att fröken magnusson blev involverad i arbetet kring denna mässa och hade således lite att pyssla med under dagen. Dock hade jag fått det ärofyllda uppdraget att agera chaufför vilket ju passar mig alldeles ypperligt då det finns få människor som likt mig tycker så bra om att köra bil. Att dessutom få åka omkring i en allt annat än gammal V50 gjorde ju inte uppdraget mindre angenämt. Därför var det med lätta steg man hoppade ur sängen i morse även om väckarklockan ringde okristligt tidigt, men bara tanken på att få tillbringa större delen av dagen med att koldioxidförgifta moder jord med en Volvo V50 gav mig extra styrka för att möta dagen.

Tillsammans med en av mina bundsförvanter Alexandra startades dagen med ett besök på Axa där bröd skulle hämtas upp. En föga intressant start på dagen kan tyckas, men till saken hör att vår lilla visit på Axa bjöd på en nostalgitripp utan dess like. Redan vid ingången där ett litet käckt askfat(små askfat i metall känns trots allt väldigt dåtid...) prydde vägen började varningsklockorna ringa och man kunde ana att detta var en arbetsplats som knappast fått sig en upprustning av Ersnt Kirschsteiger med kollegor. Denna vår föraning visade sig också stämma, då inredningen på kontoren var ohjälpligt inspirerade av det välsignade decennium då storasyrran växte upp, nämligen 70-talet. Orangea gardiner, trämöbler och plastblommor är bara några av de inredningsdetaljer som vittnade om frånvaron av någon med stil. Med detta vill jag inte åberopa mitt eget tycke och smak som skolexempel, men i ärlighetens namn finns det få ursäkter som förvandlar smaklösa plastblommor och orangea gardiner till legitima dekorationer.

En och annan mil kördes idag och förutom att bidra till miljöförstöring med mitt okynnesåkande har jag även bidragit till att göra Örebro Stad glad. Det är nämligen bara att gratulera dem då de snart blir 1000 kronor rikare tack vare min felparkering då jag skulle hämta upp mässutställare på tågstationen. Aldrig tidigare har jag fått en P-bot, men någon gång skall ju vara den första. Dessutom har jag funderat lite på vad jag skall göra med "alla" mina pengar så det känns skönt att åtminstone slippa fundera på det nu.

Hur som helst har körande varit lite av dagens tema. I denna kontext skulle ordet körande kunna läsas med ett "sche-ljud" och betyder således bilkörning. Man kan även om man vill uttala körande med "k-ljud" och på så vis få fram min kvällsaktivitet. Medan alla andra involverade i Juristmässan samlats på Clarion för att äta tjusig middag med utställare och föreläsare tillbringade jag min kväll med genrep av Mozarts Requiem. Lite trist kan tyckas för vissa, men betänk hur jag är van vid dylika Askungekvällar sedan min tod som au-pair. Många var de gånger då halva America's Cup begav sig på Louis Vuitton-baler och jag satt barnvakt. Därför är jag så att säga lite van vid att hitta på "vad är väl en bal på slottet...-ursäkter" för att intala mig själv hur jag antagligen har mycket trevligare än de som just i detta nu dinerar inne i stan.

Dekadens signifierar ett tillstånd av förfall. Man skulle kunna säga att jag befinner mig i ett sådant nu. Fast jag känner mig också oerhört upplyft och väl till mods efter en helg i småstad. Denna gången lyckligtvis inte i min egen småstad som ju oftast förvandlar mig till rastlösheten personifierad. Nej, denna gång har helgen tillbringats i småstaden Tidaholm hos min kusin/nästansyster med respektive (hennes respektive alltså, jag vägrar att tillåta ytterligare missförstånd angående mitt eget civilstånd...). Det hela var så extremt sympatiskt att jag nästan inte finner ord (betänk att jag sällan blir mållös och förstå hur extremt sympatiskt det faktiskt måste ha varit om jag tappat min annars så välutvecklade uttrycksförmåga).

Många ställer sig i detta nu antagligen frågan varför jag känner mig så dekadent just för tillfället och det skall givetvis förklaras. Saken är den att denna helg, liksom den i Stockholm då kusinerna samlades, har haft temat "kolesterolkamp". Här pratar vi dock inte om en kamp mot kolesterol, utan en kamp som består i att maxa sin kolesterolhalt å det grövsta under så kort tid som möjligt. Vem av oss tre som vann denna kamp vet jag inte, men jag anar någonstans att jag själv skulle kunna kandidera för förstaplatsen. Lyckligtvis är vi ju alla välsignade (om man nu har de preferenserna) med tämligen smäckra kroppshyddor vilket gör att dylika kolesterolkamper kan tillåtas. Till alla er där ute som känner att ni själva vill kämpa lite med kolesterolet kan jag varmast rekommendera de osannolikt goda "vita och mörka kolamuffins" (jag har inte hittat på namnet...) vi gjorde, som i princip var likt veritabla hjärtattacker och som troligtvis hade fått en viktväktare att gråta.

Anledningen till mitt besök i småstad var nämligen kusinens födelsedag vilket såklart skulle resultera i ett kalas. Det finns ganska få människor i min ålder (med "min ålder" menas folk mellan 20 och 30) som är så pyssliga och husliga som Lottis och Per. Därför var det naturligtvis ett rejält "tabelras" i lördags. Oanat nog tog jag själv förvånande många initiativ i förberedandet av detta tabelras såsom muffinsbakande, tårtdekoration och salladshackande, någonting som antagligen låter föga troligt för folk i min närhet, men sanningen att säga är att den i mig inneboende hemmafrugenen kommer till sin rätta i dylika sammanhang. Den lyser dock med sin frånvaro vad gäller mitt vardagliga näringsintag som mer ses som en nödvändig plåga. Men får man förbereda kalasande är jag mer än villig att bistå med mina husliga talanger. Jag får dessutom tillåta mig själv att framhäva hur huslig jag var som häromagen köpte blommor att ställa i den med min övriga inredning välmatchande vasen.

Nåväl. Som vi alla vet är vardagsmotion välgörande, men denna helgen har inte inneburit någon som helst motion vilket även detta bidragit till mitt lilla förfall. Det enda som skulle kunna liknas vid fysisk aktivitet är den fingerfärdighet som krävts för att slå tärningen till TP och knapptryckningarna under tv-spelandet vi ägnat oss åt. Kanske även detta är lite otippat för folk i min närhet, men sanningen är den att fröken magnusson varit en riktig tv-spelstönt. Det rimmar väldigt illa med min nya lite mer "breeish" image, men vad ska man göra?

Hur som helst har denna helg fungerat som en retreat från det hektiska och fullteckade Örebrolivet och batterierna är laddade för den i världshistorien mest fulltecknade veckan med Juristmässa, genrep och konserter och antagligen en del kompensation för helgens förfall...

Ännu en gång skulle det visa sig att människor lägger alldeles för stor vikt vid saker och ting som händer på Facebook. Liksom under min Facebookfasta då folk genast blev oroliga och trodde att jag avlidit eller råkat ut för någon annan hemskhet då jag inte stod att finna på Facebook, har jag idag överösts med nyfikna frågor. Jag begick nämligen det fatala misstaget att rensa upp i min profile och plocka bort tämligen onödig information. Bland annat tyckte jag det var onödigt att basunera ut mitt singelskap till var och varannan människa som hade vägarna förbi min profil . Jag menar för egen del har jag knappast tänkt använda Facebook som något taffligt medel att hitta mannen i mitt liv, vilket gjorde att jag ansåg att uppgifterna om mitt civilstånd av föga vikt. Visserligen skulle mitt namn kunna vara synonymt med just ordet singel, men det är ju en helt annan sak.  

Nu är det ju som bekant så att Facebook har många fiffiga funktioner som gör att i princip allt man företar sig där även når fram till alla ens vänner. Många har antagligen mötts av orden "Jeanette Magnusson is no longer listed as single" när de loggat in på sitt Facebook-konto idag. Således fick jag inom loppet av cirka 10 minuter från upprensningen av min profil ett antal nyfikna meddelande från bekanta som undrade om jag glömt berätta någonting för dem och vem den lycklige gossen är. Därför gör jag härmed en offentlig förtydling för att lugna alla oroliga själar som annars kommer att ligga sömnlösa och grubbla över denna lilla historia. Det finns  inte någon som vunnit mitt hjärta och fått axla rollen som den sympatiske unge mannen i mitt liv (den platsen är så att säga inte tillsatt än) och att jag är precis lika mycket singel nu som för ett par timmar sedan då jag "städade ur" min Facebookprofil...

Man skulle kunna säga att sensmoralen i det här inlägget torde vara att alla  molokna singelkompisar nödvändigtvis inte behöver tappa allt hopp när ni ser hur era ex inte är "listed as single" då ni själva våndas över att fortfarande ha singelstämpeln i pannan. Kanske är det så att dessa ex, liksom jag enbart rensat upp i sin facebookprofil...

Därför blir dagens låt Don't stop believing med Journey

Vissa dagar känns allt så rätt. Jag lyckades pallra mig upp ur sängen utan att snooza en enda gång trots att alarmet ringde i arla morgonstund. Havregrynsgröten med kanel och skivade bananer blev perfekt. Kaffet från den nya "presson" blev gudomligt gott. Tid finns uppenbarligen att skriva innan man beger sig till skolan och det strävosamma arbetet med plattången gav ett hyfsat godtagbart resultat och återstoden av dagen kommer inte behöva tillbringas i våndan över att ha en dålig hårdag. Dessutom kommer jag idag med gott samvete lämna ifrån mig de "ofrivilliga rumskamrater" jag haft hos mig den senaste veckan och. Dessa små rumskompisar som är gröna och har fötterna i små krukor har mot alla odds överlevt en vecka i min (van)vård och jag kan utan att skämmas överlämna dem till sin rättmätiga ägare Kristin utan att riskera repressalier från hennes sida för att jag "dödat" hennes små bebisar. (Å, vad jag känner att andan påbjuder ett skämt à la Nilecity där jag får säga att hennes bebisar varit busfrön under sin plantskoletid med mig, men då jag tillhör den generation som egentligen är alltför ung för att uppskatta NIlecityhumor antar jag att det är aningen fruktlöst att vinna någons gunst med att citera Sudden...) 

Hur som helst,  ibland känns allt så rätt och dagar som denna känner man sig oslagbar. Frågan är bara om denna känsla skulle kunna tendera i att bytas mot en mycket mindre påtaglig känsla av oslagbarhet så fort nycklarna vrids om i låset och man inser hur man kommer anlända till skolan för sent, att man glömt de flesta böckerna hemma, att det välplattade håret inte uppskattar den fuktiga svenska vårluften, att de där "imperfektionerna" i hyn syns så oerhört mycket mer i vanligt dagsljus och hur man (ve och fasa) tappat bort sitt Carmex.

Dagens låt torde bli I'm good, I'm gone med Lykke Li för att den ger mig vibbar av oslagbarhet...

Ibland kan jag tänka att jag antagligen är jordens sämsta barnbarn/dotter/vän. Det finns nämligen någonting som jag alltid glömmer och det är folks födelsedagar. Detta är någonting mina föräldrar vet om, vilket gör att det lyckligtvis varje gång en födelsedag annalkas dimper ned små sms från min ömma moder i inkorgen på mobilen i stil med "OBS, DIN FARFAR FYLLER ÅR IDAG LÖRDAG! RING" (viktigt är just att det är skrivet i versaler för att markera allvaret i det hela). Det är i sådana lägen som man faktiskt är glad att man har föräldrar som tror att man ännu inte växt upp och kan konfrontera vardagen på egen hand (vilket man uppenbarligen inte heller är kapabel till, med tanke på att någonting så trivialt som att skriva ned folks födelsedagar i kalendern inte klaras av).

Just för att spinna vidare på föräldrar och sms måste jag säga att det är någonting bland det mest underhållande som kan dimpa ned i inkorgen. Ett annat klassiskt exempel är det sms som min far lyckats knåpa ihop trots att det på hans mobiler i alla år varit "fel på inställningarna så det inte har gått att skriva sms". Detta hans textmeddelande (ja, det är det enda han skickat...) har nämligen gått till historien då han istället för att som vanliga dödliga använda sig av den fenomenala T9-ordlistan som gör sms:andet oerhört smidigt, knappar in varje bokstav för sig och istället för svenska å/ä/ö använder sig av de danska motsvarigheterna. Alltså: "HEJ PAPPA HAER. FERRYS NYA SKIVA KOM IDAG GØR TOKBRA COVERS PAA DYLANLAATAR."

Så, med dessa danskklingande ord tackar jag idag parenteserna för små glädjeämnen i vardagen...

Jag trodde våren och därmed solens återkomst skulle innebära att man fick en outtömlig energi. Detta har ännu inte visat sig, då jag efter att igår gått och lagt mig i en skälig tid vid 23.00 kände mig som en klubbad då klockan ringde vid sjutiden. Jag blev därför tvungen att snooza vidare i cirka tre timmar för att kunna uppbåda tillräckligt med krafter för att stiga upp ur sängen. Är inte detta märkligt, så säg? Dessutom fortsatte resten av dagen i samma ineffektiva anda som den började och inte mycket påminde om den pluggdag som det faktiskt borde ha varit. Visserligen har jag preparerat så att nästa vecka kan bli en ordentlig pluggvecka genom att ha spenderat en liten tusenlapp på kurslitteratur. Om det är någon som älskar att vara student är det ju jag! Jag menar då har man ännu en fantastisk ursäkt att spendera orimliga summor pengar på någonting så fantastiskt som lektyr...

Nåväl, ineffektiv eller inte har dagen avrundats på det mest perfekta sätt. I bästa "du vet att du är svensk när ..."-stil var det dags för grillning. Ja, det kan förefalla aningen tidigt, men har de första solstrålarna tittat fram så har de och ingenting kan hindra en från att plocka fram tändvätska, briketter och chorizo. Det enda som egentligen fattades för att fullborda denna "svenne-måltid" var väl den sedvanliga frysta daimtårtan som brukar finnas tillstädes på de flesta "du vet att du är svensk när..."-tillställningar.

Som pricken över i för denna afton avslutades vårt oerhört trevliga samkväm (jag älskar det ordet!) med några vändor av Super Mario Kart. Ingenting gör mig så glad som tv-spel och jag har under en lång tid kvävt min tidigare så välnärda tv-spelsådra. Nu har dock lusten väckts igen och dagarna räknas ner till nästa besök av parenteserna då både tv'n och mina Nintendon kan flytta hit till Studentgatan.

Hur som helst tillbringades kvällen inomhus då det denna helg är så kallad tjällossning i Örebro och det därför florerar en hel del löst folk i krokarna i form av overallbeklädda studenter. Jag som gärna vill se mig som en öppen och fördomsfri människa får nog ändå erkänna att jag är lite av en overallrasist som en vän så vänligt förklarade för mig. Som många kanske redan anat är inte overallbeklädda studenter min favoritgenre av folk. Det skulle kunna bero på att jag ju som bekant håller på att i förtid förvandlas till pensionär med tanke på mina fritidsintressen och att jag därför tycker att overallare är alldeles för "stimmiga". Sen skulle det även kunna bero på att jag är hypokondriker och följaktligen inte gillar bakterier och mikrober. Vad det har med overallare att göra kanske man nu undrar. Någonting säger mig dock att det i de färgglada overallerna antagligen finns ett oräkneligt antal baciller som härjar runt med tanke på att en overall enligt konstens alla regler inte får tvättas. Detta anser jag är högst otrevligt och jag undviker därför helst overaller av detta slag.

En inomhuskväll var alltså högst lämpad för att fly fältet och den höga frekvensen av overallare ute, som visserligen var och en för sig kan vara trevliga, men som i grupp ter sig lite för skräckinjagande för en sådan som jag...