Jag vet inte när jag utvecklade min mörkrädsla, men jag vet att den hängt med ett ganska bra tag. Kanske är det inte mörkrädsla i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ett resultat av att jag alldeles för lätt kan haka upp mig på skräckfilmer jag sett. Exempelvis låser jag alltid bildörrarna om jag kör landsvägskörning när det är mörkt. Detta för att jag vill förebygga att någon slags galen hillbilly skulle komma och erbjuda sin hjälp om bilen beslutar sig för att sluta fungera mitt i natten och jag skulle bli stående på en mörk skogsväg. På samma sätt går jag i princip alltid ett varv i huset när jag kommer hem själv om kvällarna för att spana under sängen och i garderober så att inga objudna gäster hittat dit under tiden jag inte varit hemma. Dessutom är det fullkomligt beckmörkt utanför vårt hus vilket inte gör saken bättre. Hur det ens är möjligt att ha "för mörkt" hemma när man är gift med en före detta lampförsäljare kan man ju visserligen undra, men så är det. Detta gör att jag är väldigt ovillig att gå utanför dörren kvällstid. Denna egenskap jag har (och som jag visserligen överdriver en smula i skrivande stund) är tämligen opraktisk när man som jag är gräsänka med ganska så jämna mellanrum. 

Till råga på allt har det även varit Halloweenhelg denna helg och då hör det ju till att kika på film av rysarkaraktär.  Vem som helst kan ju räkna ut att det är ett "big no-no" på att kolla på läskiga filmer för mig (ungefär lika dålig idé som när jag kan få för mig att börja googla på olika symptom som jag kan tänkas ha, ni minns kanske episoden om hundbettet och stelkrampsrädslan). När dessutom filmen vi kikade på handlade om just objudna gäster i hemmet förstår ni ju själva hur orolig jag var när jag kom hem från jobbet idag. Risken är ju även överhängande att i tider som dessa mötas av skräckinjagande monsterutklädda barn när man öppnar dörren, vilket kan göra vem som helst nervig för mindre. I helgen kunde jag ju låta maken eller helggästerna hantera de små liven som kom och knackade på och tiggde godis, men idag när ingen annan finns tillstädes fick jag göra som vem som helst skulle göra i min situation: ringa och bjuda in mamma och pappa på lite kvällsfika. 

Just det här med folk som klär ut sig, då framförallt i mask, är väl ändå lite obehagligt? Så när halloweenbarnen kommer och knackar på känner jag mig lite som Isabelle Adrian i Svenska Hollywoodfruar när hon på grund av fobi vägrade att släppa in clownen till dotterns barnkalas. Sen har jag i och för sig inte någon stenmur kring huset och inte heller någon porttelefon med kamerafunktion, som gör att jag kan vägra att släppa in folk jag inte vill ska komma in (kanske borde ta upp denna fråga med maken, skulle nog passa mig ypperligt att ha sådana finesser!) vilket gör att jag utan någon föraning om vad som skall möta mig måste öppna dörren. Turligt nog för mig kan de flesta små halloweenmostrena mutas med sötsaker och till min stora glädje har vi ett till synes aldrig sinande godisförråd (japp, rester från bröllopet!) som gör att jag skulle kunna mota bort de flesta häxor och troll från mitt ljuva hem...

Sedan min förra veva med bloggen har det hänt en smärre yrkesmässig förändring i mitt liv. Jag firade den 18:e oktober ett år på den avdelning där jag nu jobbar med att serva bankens utlandsbosatta kunder. Detta trivs jag tämligen bra med, då jag skulle hävda att det är bankens mest intressanta kunder man pratar med om dagarna. Mestadelen av dem har sett de flesta av världens hörn och har följaktligen en hel del intressant att förtälja. Hur som helst var det alltså ett år sedan jag tog mitt pick och pack från telefonbanken och trampade nerför trappan till det renommerade plan 4.

Det är inte bara vår avdelning som sitter inhysta på detta våningsplan och mer intressant är att vi delar våningsplanet med bankens aktiemäklare och private bankers. Dock är deras domäner ganska väl avgränsade och liksom "den västra flygeln" i Odjurets slott i "Skönheten & Odjuret" lite av förbjudet område då inga passerkort i världen kan få oss andra dödliga att komma in. Däremot springer man allt som oftast på dessa kollegor vid kaffemaskinen. Det är bara viktigt att veta att de inte använder samma maskin som vi. Ur fickorna på deras välpressade kavajer fiskar de nämligen fram små kapsyler till Nespressomaskinen medan vi andra dricker vårt rävgift från Amica's maskin (som trots att etiketten på säger att den serverat gott kaffe inte alls gör det). Jag säger bara som så att Nespressokapsyler skulle vara den största löneförmån jag kunnat få och är någonting jag ska ha i åtanke nästa gång jag byter tjänst! Vad jag skulle komma till är att merparten av dessa mina kostymklädda kollegor är väldigt trevliga, även om det fanns dem som tog ett halvår på sig innan de började hälsa (och som av en händelse var det främst den kvinnliga delen av personalstyrkan). Kanske hade de bara inte sett mig med tanke på att näsan oftast pekade lätt uppåt, men jag anser mig nu ha charmat de flesta på våningsplanet till att såväl hälsa som att utbyta några ord med mig. (Alla som känner mig vet att jag är en smula översocial, vilket gör att 30 sekunders tystnad i väntan på att kaffet rinner ner i pappmuggen känns oändliga om man inte kan prata med dem i omgivningen.) Till en början var det kanske min ringa ålder som gjorde en del mindre benägna att börja hälsa på mig (det är ingen överdrift att säga att den genomsnittlige kollegan är minst 20 år äldre än mig. Jag menar, jag är nöjd nu när vi ska få en ny medarbetare på avdelningen som jag bara är 8 år yngre än). Säkerligen trodde de flesta att jag var någon form av PRAO-elev som ändå bara skulle vara där en kort period. Men sådär efter 5-6 månader tycktes jag med min fantastiska personlighet få dem att förstå att det här lilla grönögda charmtrollet hade kommit för att stanna.

För visst är det så att livet blir rätt så rejält mycket mer sympatiskt om man är lite trevligare mot folk i ens omgivning. Det kan verka konstigt för vissa, men hör och häpna brukar det vara så att även den mest trumpne av oss har svårt att vara sur när någon är trevlig mot en (de enda det kanske inte funkar på är de stackars människor som ser som sin uppgift i livet att hitta fel hos andra, vilket gör att vi normaltrevliga oftast uppfattas som för 'klämkäcka'. Tro mig, den bittra typen av människor kräver mer bearbetning än ett 'hej' när man möts på gatan). Så jag slår i och med detta helt enkelt ett litet slag för mer vardagstrevlighet såhär på höstkanten och för en av låtarna som finns i min spotify-lista:http://open.spotify.com/track/2HYfViaVzb...YfViaVzbZsEzE9LwiqFB

Jag, liksom många andra tjejer, älskar överraskningar. Inte överraskningar av typen "älskling, jag glömde handla så vi har inget toapapper, bara så du vet". Nej överraskningar får gärna innehålla blommor, omslagspapper och cellofan. Eller kanske ännu hellre överraskningar i stil med de bästa tjejfilmerna (Japp, jag har sett dem alla), där mr. right kärlekstörstande rusar förbi både incheckningsdisk och säkerhetskontroll för att hinna fram till sin käresta för att bedyra sin kärlek innan hennes plan lyfter (slutet gott, allting gott). Som synes har jag sett en och annan romantisk komedi för mycket och för att ta mitt eget liv som exempel har det inte getts alltför många tillfällen till dylika insatser, det skulle väl vara om den käre maken hade spurtat efter mig till bussen någon morgon isådana fall :) Ska man dessutom rannsaka sig själv en smula har man troligtvis inte imponerat på överraskningssidan själv heller...

Det finns såklart otrevliga överraskningar, såsom restskatt och kreditkortsräkningar som kommer som brev posten. Andra lite mindre uppskattade överraskningar kan äldre bilar bjuda på, då de inte är så värst pålitliga. Jag är idag stolt ägare till en Opel kadett av samma årsmodell som jag själv, nämligen -87. Med åldern kommer som bekant en ökad medvetenhet och framförallt förstärks vissa egenskaper, såväl goda som dåliga. Framförallt kan jag bland de sämre egenskaperna ta exemplet med avsaknad av servostyrning. Det är knappt att jag med min inte så imponerade kroppshydda lyckas manövrera bilen när det kommer till precisionskörning (som överhuvudtaget inte räknas till min främsta styrka), men en sak har jag lärt mig: försök aldrig köra en bil utan servostyrning vid svår träningsvärk, det känns kan jag lova.

En annan trevliga liten överraskning som min röda pärla kan bjuda på är att vissa dagar inte tillåta mig att ens komma in i bilen. Förra veckan hade jag utrustat mig med "antifrostspray" till rutorna och kände att jag för en gångs skull var i fas med tiden på morgonkvisten. Mycket riktigt var rutorna helt och hållet isfria, men problemet var att jag inte fick i nyckeln i låset. Totalt obegåvad som jag är vad gäller bilar greps jag av panik, men så mycket vet jag att man ibland kan rädda upp en sån här krissituation genom att elda lite med en tändare kring låset och nyckeln. Problemet är bara att tändare är det dåligt med hos ett rökfritt par och det enda som fanns tillstädes var tändstickor. Så där står jag 06:55 med en tändsticksask med broderade små fåglar och hjärtan på (tack mormor för den) och försöker hetta upp ett fruset lås. 20 tändstickor senare har jag fortfarande inte kommit in i bilen och jag ger upp. Det tidigare så välplanerade tidsschemat var inte längre så värst välplanerat och ni vet säkert alla hur dagar som fått en sån start slutar...

Nu är det inte bara mindre goda egenskaper som kadetten besitter, tänk bara vilket privilegie att äntligen få plocka fram sina gamla blandband från tidigt 90-tal och avlyssna dem i en ljudanläggning så fantastisk som de kunde bli i bilar på 80-talet. Dessutom hittar man ibland små guldkorn i bilen. Min farfar som jag övertagit bilen ifrån är en ordningsmänniska av rang, därför fann jag i handskfacket en prydligt förpackad påse med bensinkvitton från -88 som vittnar om en tid då det inte kostade mer än 2 big Mac & Co. att fylla en tank (3,99:- per liter!!). Those were the days...

Måndag morgon. Visst älskar vi den mer än allt annat! Måndag är dagen då vi äntligen får komma tillbaka till jobbet efter den alldeles för långa helgen. Synnerligt lätt att gilla måndagar har man, om man som jag inleder dagen med en timmes kollektivtrafikfärd med färdmedlet buss. Kollektivtrafik är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan bero på det faktum att jag tillbringar cirka 400h om året i en buss. Om man någon gång är trött på pendlandet hjälper det inte riktigt att ägna sig åt dylika matematiska analyser (och ja, det är ungefär så långt mina matematiska analyser (och ja tyvärr, det är bara så långt mina matematiska talanger sträcker sig: antalet arbetsdagar på ett år x antal restimmar. Och ja, vi kan nog alla vara glada att analog räkning är oerhört ovanligt inom bankvärlden nuförtiden). Hur som helst var det inte huvudräkning vi skulle ägna oss åt idag utan att analysera kollektivtrafikens alla fantastiska egenskaper. Bara det faktum att ett stort antal människor samlas på en väldigt begränsad yta får mig att känna extrem olust. Framförallt är det såhär i förkylningstider extra otrevligt att lyssna på medresenärer som snörvlar och hostar medan förkylningsmikrober sprider sig i rasande fart till oss andra. Just en stor folkmassa på liten yta blir också obehagligt med tanke på dofter. Jag är oerhört känslig för, enligt mig, äckliga dofter och jag lovar att det finns gott om dem på bussen. Är det inte en dimma av rakvatten och Old Spice som lägger sig som ett täcke är det istället doften av avsaknad av något som helst hygienartikelbruk. De som känner mig vet att matos och jag har haft ett komplicerat förhållande, men det har bättrats aningen på senare tid sedan jag insett att all form av matlagning blir oerhört svår om man vill undvika stekos till varje pris (nu är i och för sig all form av matlagning svår för mig ändå, men det beror mest på ett brinnande ointresse). Hur som helst anser jag det fortfarande väldigt obehagligt när doften av gårdagens pannkaksstekning sitter kvar i någons jacka. För att återgå till det här med hosta, snörvlande och övriga potentiella smittorisker kan ju en hypokondriker som jag (jag är den värsta sorten, ni vet en sån som har extra vårdförsäkring genom jobbet när hon är 24 av rädsla för att drabbas av någon svår och konstig sjukdom, en sån som den senaste veckan haft ångest över ett hundbett i tron om att stelkrampen när som helst skulle kunna slå till) bara tacka svininfluensan för att den introducerade det allmänna bruket av handsprit til den stora massan! Jag menar, inte ens jag hade en tanke på handspritwns fördelar innan svininfluensalarmet gick, men nu finns em väldigt enkel räddning för såna som jag. En liten flaska handsprit, alternativt desinficerande våtservetter i handväska ger mig helt enkelt lite trygghet i tillvaron och tar inte bara död på bakterier, men också några av mina värsta oroshärdar.Jag skulle kunna fortsätta med en längre lista på otrevligheter med kollektivtrafik, exempelvis det där med att sätta sig på ett alldeles för uppvärmt säte som vittnar om att någon suttit där lite för nyss. Men låt oss lämna detta ämne för nu (jag lär återkomma till det igen) för då jag själv är lite av en miljökämpe (eller?) genomlider jag gärna ovan nämnda fenomen för att hålla växthuseffekten i schack!

Ännu en gång får jag för mig att jag ska återuppta mitt bloggande som jag så flitigt pysslade med under en tidigare period av mitt liv. Varför det på senare tid inte går så bra att upprätthålla den tidigare så täta frekvensen av blogginlägg nuförtiden vet jag inte, men kanske har det att göra med livet på senare tid bjudit på en hel del andra minst sagt tidskrävande händelser.

Som en recap, för den som skulle kunnat missa det är jag ju sedan ett (enligt min partiska åsikt) underbart septemberbröllop inte längre mademoiselle och inte heller en magnusson, utan snarare madame och fru. Dessutom har vi numer två små inneboende fyrbenta, morrhårsprydda och (ur städsynpunkt lite väl)pälsiga krabater. Men lugn, mitt försök till att återuppväcka bloggen från sin törnrosasömn kommer  inte direkt att handla om det nya livet som kattägare och gift (även om jag är oerhört tillfreds med just den tillvaron). Bloggen kommer heller aldrig, jag lovar och svär, innehålla några som helst råd om kattmat eller tips om pälsvård. Inte heller kommer den att fungera som en dagbok där jag minut för minut beskriver min dag. För ärligt talat är det antagligen väldigt få personer som bryr sig om vad jag hade på frukostmackan som intogs 09:47. Om jag använder Sensodyne eller Pepsodent när jag sedan borstade tänderna 10:32 är det säkert ännu färre som vill veta. Så nej, några såna taffliga försök att tillskriva vardagliga händelser i mitt lilla liv större betydelse för andra än vad de de facto har kommer jag inte ägna mig åt. Snarare är mitt bloggande ett sätt för mig att få skriva av mig.

För jag gillar att skriva och jag gillar att skriva mycket. Jag gav mig för en kort tid sedan på att skaffa ett konto på Twitter. För de oinsatta, typ mina föräldrar som är de mest trogna och kanske också enda läsare som följer min blogg, är Twitter en "mikroblogg" där du får 140 tecken på dig att uttrycka dig. Mitt twittrande kan sammanfattas i två ord: epic fail. För mig som aldrig kommer till saken, älskar långa och krångliga meningar, samt avsaknar den där förmågan att vara fyndig och slagkraftig blir begränsningen till 140 ord som ett slags straff. Just av den anledningen blev jag sugen på en nystart i bloggandet, jag menar, varför nöja sig med 140 tecken när man kan få skriva tröttsamt långa inlägg på sin egen blogg?