Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag i på vardagarna efter jobbet. Man kan på söndagen, i de flesta fall, se tillbaka på helgen och de roliga saker man gjort som man alltför sällan hinner eller orkar med på vardagarna efter jobbet. Ja, söndagar är närapå mina favvodagar (efter fredagarna då såklart, även om man oftast är löjligt trött på fredagar) och jag har därför svårt att förstå hela den där ångestbiten.

Nej, söndagar är inte ångest någonstans (eller jo förresten, ni vet visselpipsljudet och det där halvdämpade sorlet som ackompanjerar Champions League-matcherna på teven och även bjällrorna och sorlet från vinterstudions sändningar, det kan ge mig en viss ångestliknande känsla) och inte heller gårdagen som fick avsluta en livsnjutarhelg av rang. I princip alla mina favoritsysslor fanns med på schemat under min korta, men intensiva Linköpingshelg hos fröken Svensson (som man dessutom snart kan titulera Dr. Svensson, hur imponerande är inte det?!). Shopping, mat, dryck och sol är onekligen en kombo som funkar väldigt fint och som åtminstone gör mig väldigt nöjd med tillvaron. Ja shoppats har det verkligen gjort och jag måste ha bidragit starkt till såväl Sveriges BNP, som i att höja värdet på samtliga större svenska modejättars aktier i helgen. Dessvärre har kanske detta lilla konsumtionsutspel en smula negativ påverkan på min egen privatekonomi, men jag var ju bara "tvungen" med tanke på mitt stundande jobbyte (så länge det finns en logisk förklaring till att spendera är det alltid försvarbart!). Fördelen med kundmöten över telefon är onekligen att man emellanåt får lov att vara lite casual och även om min känsla är att klädkoden i banken är något uppluckrad numer kanske ihoplappade jeans inte uppskattas helt ändå. Därför nödgades jag att införskaffa lite nya och representabla byxor. Konstigt nog var jag bara tvungen att köpa ett par kavajer och ett par blusar också (den berömda diderot-effekten ni minns...) för att kunna bära upp de nya byxorna på rätt sätt.

Helgen har verkligen bjudit på höjdarväder och egentligen borde man ju inte haka upp sig på saker som man inte kan påverka, typ väder, men livet blir minst sagt än mer sympatiskt när solen skiner och det känns som om ingenting skulle kunna oroa eller störa tillvaron. Dessvärre är det ju motsatt effekt då det bjuds på regn och rusk och man inte har lust till så mycket överhuvudtaget. Men, med solen och våren kommer också uteserveringar och jag känner mig nöjd att ha kunnat riva av "utomhusmiddagspremiären" redan i mars.

En gemensam nämnare fröken Svensson och jag har är vår förkärlek till klassiska tjejfilmer och jag tror att vi sett de flesta minst två till tre gånger och det hanns självklart med ett par stycken även i helgen. Det finns verkligen något högst tillfredsställande med förutsägbara filmer där man alltid vet hur saker och ting ska sluta och där folk lever "happily ever after". Jag menar, draman och tragedier ser man emellanåt i verkliga livet. Till och med så det räcker och blir över, så ska man kolla på uppdiktade historier kan de lika gärna få en att bli lite varm i hjärtat. Vad gäller det där med filmer vet jag ju dessutom mycket väl att jag bör undvika vissa typer av filmer och jag delar delar främst in dem i två kategorier:

Typ 1 är ju skräckfilmer. Med tanke på min mörkrädsla bör skräckfilmer alltid väljas bort. Jag kommer som tur är aldrig ihåg vad jag drömmer så ur mardrömssynpunkt är det inte så farligt med skräckfilmer. Däremot vet jag att varje skräckis jag ser resulterar i perioder med noggrant låsta bildörrar (ifall man skulle bli ståendes på en mörk landsväg såklart) och manisk kontroll om ytterdörren är låst samt koll under sängen och i garderoberna för att säkerställa att ingen tagit sig in i huset under tiden man varit hemifrån. Kanske överdriver jag något (jag har faktiskt slutat kolla under sängen och i garderoberna...) men det där med bildörrarna är dessvärre fortfarande sant.

Typ 2 är filmer som berör någon form av sjukdom. Jag är och har under en ganska bra period av mitt liv varit väldigt nojig för sjukdomar av alla de slag. Jag är rädd för sjukhus och alla former av vårdinrättningar. (Helt sant är inte det, för tandläkaren har jag inte ont av överhuvudtaget, vilket påminner mig om att jag verkligen borde ta mig i kragen och förära folktandvården med ett besök med tanke på att det var ett antal år sedan sist.) Jag har under mitt 25-åriga liv varit väldigt frisk av mig. Är sällan krasslig och har varit förskonad från de flesta sjukdomar och krämpor annat än dubbelsidig lunginflammation som barn och en stukad fot för några år sedan. Ändå är jag livrädd för att bli sjuk och då pratar vi inte om förkylningar eller magsjukor (som kan vara nog så jobbigt), utan sjuk på riktigt. Det finns de i min närhet som har varit sjuka på riktigt, med sjukhusvistelse och operation och konvalescens och allt vad det kan innebära. Kanske är det därför sjukdom skrämmer mig så mycket. När jag befinner mig i sjukhusmiljö stiger pulsen automatiskt och jag tror alltid, verkligen alltid, att någon ur personalen ska hitta något fel på mig. Detta oavsett om jag själv uppsökt läkare eller besöker någon annan på sjukhuset. Det har självklart aldrig hänt hittills att någon vårdpersonal kommit fram till mig och påtalat att min blekhet säkert beror på någon farlig sjukdom, att jag är lite osunt smal eller att födelsemärket jag har på kinden är malignt. Nej, det har aldrig hänt och kommer troligtvis inte hända heller, men rädslor är inte rationella och därför undviker jag således filmer av typ 2 som liksom spär på min sjukdomsnoja. Har jag sett en film om sjukdom (som förra helgen då vi såg Contagion om en obarmhärtig pandemi, mycket dålig idé som ni förstår) bär jag min bästa vän handspriten extra nära och vidrör helst så få ytor som möjligt under bussresan till jobbet.

För någon vecka sedan fick jag däremot bekräftelse på att den här överdramatiseringen av sjukdomar verkar vara genetiskt betingad. Min pappa ringde mig och passade på att nämna att han och mamma minsann var "dösjuka". Till och med i min värld är dödssjuk ett väldigt starkt begrepp som kanske till och med skulle innebära en sjukhusvistelse så jag blev såklart väldigt orolig och frågade vad det var som stod på. Jag får då svaret att "nej, vi är dödåliga (pappa använder ofta prefixet "dö"- framför ord för att markera att det är något rejält eller stort, precis som de flesta andra använder prefixet "jätte"), förkylning och så du vet". Jag kunde då pusta ut och inse att det tack och lov inte var sista gången jag pratade med föräldrarna på telefon och att de med allra största sannolikhet skulle klara även denna vårförkylning.

Mina sjukdomsnojor har tyvärr inte mattats av, snarare eskalerat med tiden och jag googlar symptom som kan indikera på något farligt så fort näsan börjar rinna eller halsen börjar klia eftersom det säkerligen beror på någonting betydligt allvarligare än förkylningsvirus. Till min stora glädje har jag dock en snart nyutexaminerad läkare till vän och personlig sjukvårdsupplysare, vilket är oerhört praktiskt om än kanske en smula tålamodsprövande för fröken Svensson som får stå ut med sms med symptomförfrågningar med lite jämna mellanrum. Hoppas bara hon ännu inte förstår vilken plåga en sån som jag skulle kunna bli den dagen hon får förskrivingsrätt  ;)

Fredag igen. Ännu en fredag då jag väntar på bussen hem och tänker att jag minsann också ska börja köpa med mig snittblommor hem till helgen, precis som den isländska damen på bussen som varje fredag har med sig en bukett. För det finns något kontinentalt romantiskt över att köpa med sig blommor hem. Jag gör det i princip aldrig, men själva tanken på det får mig att tänka på Frankrike, Aix och onsdagsmarknaderna och den tanken tilltalar mig. Samtidigt vet jag att de små fyrbenta vännerna därhemma också gillar snittblommor vilket gör att varken tulpaner eller rosor blir särskilt långlivade därhemma.

Ja, fredag igen! Ibland är det helt osannolikt hur fort tiden går. Det känns inte precis som om det var fem år sedan jag satt vid ett köksbord i Valencia (ja, jag ska erkänna att jag har vandrat på memory lane och kikat på min resedagbok från då vilket kanske hjälpte till att fräscha upp minnet något) och diskuterade livets stora fråga kärleken med mina små au-pairbarn (som dessutom redan vid tre och fyra års ålder hade långt fler kloka resonemang än jag själv i ämnet). Inte heller känns det som det var särskilt längesen jag flyttade till Örebro, men det börjar ju faktiskt vara ett bra tag sedan. Att det i år dessutom är tio år sedan man slutade högstadiet känns ju helt tokigt och än värre är att man såhär när man närmar sig 25 knappt ens kommer ihåg namnen på vissa klasskompisar från då. Fast till mitt försvar får jag säga att jag är en ansiktsmänniska, har jag sett någon, om så bara för ett kort ögonblick minns jag det väldigt bra (jag har faktiskt fortfarande problem med detta sen jag jobbade i kassan på Hemköp och tänker att jag "känner" folk och ska hälsa tills jag inser att jag känner igen dem på grund av den Rapé portion de köpte i juni -04...). Däremot har jag generna emot mig vad gäller det där med namn. Mormor (och ursäkta mamma, du med ibland) brukar rabbla upp de flesta namn i släkten innan de prickar rätt och man kan vara nöjd med att det åtminstone mest tjejnamn som det chansas mellan.

Tiden går fort och det lär inte bli bättre med åren heller har jag förstått. De som levt lite längre än jag själv vittnar ju ofta om hur tiden bara går fortare och fortare (hur nu det går ihop?!). Fast till viss del kanske man får vara benägen att hålla med. Jag minns exempelvis hur extremt långt man tyckte man åkte till morföräldrarnas stuga när man var liten. Det tar ungefär tio minuter att åka dit och tio minuter känns ju idag helt obefintliga. Jag är troligvis inte ensam om att tycka tio minuter går löjligt fort på morgonen när man stressar runt och ska stryka kläder, borsta tänder och helst trycka i sig en macka samtidigt.

Det där med tid är ganska intressant och ett ämne som är mig ganska kärt. Idag till exempel önskar jag att tiden kunde sudda bort alla spår av den monstruösa träningsvärk jag har sedan onsdagens premiärlöptur för året. Man skulle helt enkelt kunna säga att tiden hade suddat bort hela mitt muskelminne vad gäller löpning och det där med att det inte går att leva på gamla meriter blev väldigt tydligt. Jag som tyckte det gick så extremt lätt att springa med tanke på att jag inte bort det på ett väldigt bra tag har blivit väldigt väl medveten om att 7,5 km på asfalt kanske inte var det bästa sättet att chocka kroppen med efter ett antal månaders "icke-löpning".

Ja, tiden får gärna gå lite fortare än vanligt idag. Vi får besök till helgen och det av min vapendragare, kusin och bästa vän med tillhörande familj. Vi har följts åt sen vi var små och tänker man på tid i sammanhanget känns det  inte så längesen som man sov i indiantält på farmor och farfars trädgård på somrarna och nu har hon sedan några år tillbaka en egen liten kotte som snart sover i indiantält i trädgården. Vi har alltså en lång historia ihop och förutom min syster är hon den som står mig närmast hjärtat. Är det nånting som tiden lärt mig att uppskatta så är det just familjen. Det finns något härligt otvunget i att umgås med familjen och vad gäller min vapendragare, kusin och bästs vän är det att man vet det mesta om varann och i princip kan fylla i varandras meningar. Det där med att man inte alltid behöver styra upp tusen och en grejer att göra, eller att man kan skratta så att man gråter för nånting utan att man sagt mer än ett ord eller växlat en blick med varandra. Den typen av umgänge är underbart och är något man bör värna och värdesätta. Därför är det nu hög tid att fira in helgen och det i de bästa av sällskap.

Ingen har väl undgått att vi just tagit oss igenom melodifestivalshelgen med stort "M". Det var finalhelg och jag tror merparten av oss vanliga dödliga satt bänkade framför tv'n (och de som hävdar att de inte tittade ljuger säkert ändå...) i lördagskväll. Man kan ju tycka och tänka väldigt mycket om just melodifestivalen och dess tävlande, men vad jag funderat på ett bra tag är när melodifestivalen övergick från att vara just melodifestival till att bli "mello"? Helt plötsligt fanns det där lilla mello-ordet överallt precis som mellanmål tydligen inte heter mellanmål längre, utan "mellis". Nog för att det underlättar att spara på stavelserna och förkorta ord, men det skulle bli grymt osmidigt om man började kapa av alla ord efter de två första stavelserna.

Hur som helst var jag en av dem som kikade på "mellofinalen", dock inte hundra procent fokuserat. Vi skrapade nämligen ihop hela tre "Svensson-poäng" i helgen. Tacos på fredagen och IKEA och "mello" på lördagen. Det kallar jag hattrick det! Som bekant är det i princip omöjligt att komma från IKEA tomhänt och utan att minska det disponibla beloppet på kontot och så var även fallet denna gången. Ett nytt matbord rikare gjordes därför en liten ommöblering i köksregionen vilket blev (kanske en smula partiskt av mig att säga) en förbättring utan dess like! Därför satt jag i soffan och sneglade bort mot matplatsen (ljust och fräscht med öppen planlösning mellan kök och vardagsrum ni vet) med jämna femminutersintervaller för att utbrista "vad bra det blev!". Kanske tyckte maken det var något tjatigt efter den tjugonde gången jag uttryckt min belåtenhet, men det är sjukt tillfredsställande när saker blir bra!

Det enda dilemmat som uppstår i tider av ommöblering och homestyling är det där med att man ändå aldrig blir helt, helt nöjd. Precis som när man köper en ny snygg blus och inser att man behöver uppdatera garderoben med nya byxor, skor och gärna en och annan accessoar för att den nya snygga blusen skall bli just sådär ny och snygg som man vill. Det finns ett ord för det här sociala fenomenet som kallas för Diderot-effekten. Den gamle filosofen Diderot beskrev i ett av sina verk hur han fick en ny och väldigt stilig morgonrock som gåva. Problemet var bara att den inte alls passade in i hans i övrigt inte så "nya och stiliga" hem. Det hela slutar med att han byter ut det mesta i hemmet för att kunna matcha morgonrocken.

Sen vi flyttade in i huset har hemmet ändå genomgått en Diderot-effekt utan motsvarighet. En efter en har samtliga valnötsmöbler rensats bort och ersatts av betydligt trevligare ljusa möbler och den enorma dubbla divansoffan (som till dess försvar var extremt sovvänlig) har ersatts av en (tyvärr inte så sovvänlig) howardsoffa istället. På samma sätt blev effekten av det nya matbordet följaktligen att jag "bara var tvungen" att köpa en ny lampa att hänga över bordet. Precis på samma sätt som jag i butiken där jag köpte lampan var tvungen att köpa en ny liten kuvertväska från Lisbeth Dahl och då såklart en matchande nyckelring från dito. För att motivera mina impulsköp behövde jag verkligen en ny nyckelring med tanke på att jag till bilnyckeln hittills haft en uråldig nyckelring från Föreningssparbanken och det kan omöjligt vara acceptabelt med tanke på vart jag jobbar. Så, med lampan på plats är den "nya" matplatsen nu i princip färdig. Nu behöver vi egentligen bara en ny matta, ny duk, nya tabletter, ny tallrikshylla, nya blommiga muggar, nya bestick, nya tallrikar och nya husgeråd. Ja, bara vi har det, då är allt välmatchat och klart!

Somliga dagar borde man få medalj för att man ens masat sig upp ur sängen. Idag är en sån dag. Utan någon större anledning (men två mindre, nämligen mina fyrbenta små kompisar som levde high life ett par timmar kring midnatt) låg jag sömnlös fram till tvåsnåret. Nu hör insomnia inte till de största problemen jag har, för det mesta sover jag i samma stund som jag krupit ner under duntäcket, men de få gånger det trots allt händer är desto jobbigare. Alla som legat sömnlösa känner till paniken som börjar infinna sig ju närmre morgonkvisten man kommer och man räknar ner minutrarna tills det att alarmet på mobilen ska ringa.

Ja som sagt idag är en sån dag då man förtjänar tapperhetsmedalj för sina hjältemodiga insatser och jag tror jag dör lilla martyrdöden så självuppoffrande och storslagen jag är som tagit mig samman och installerat mig på bussen ;) Tyvärr har jag ännu inte mötts av vare sig guldregn eller segerkrans, men belöningen att träffa mina fantastiska kollegor får räcka en dag som denna. Gårdagen bjöd på ett utmärkt exempel på gärningar som kan resultera i pallplats i "veckans medarbetare". Det var mitt nya charmtroll till kollega som för att pigga upp och peppa en alldeles för trött medarbetare (det vill säga jag) langar fram en säck med djungelvrål samt (att bjuda på godis är egentligen för mig mer än nog för att bli veckans medarbetare) börjar spela Kentas "just idag är jag stark" på iPhonen. Kanske inte helt 'comme il faut' med mobilmusikspelning på arbetstid på kontoret, men det gör ju saken desto roligare!

Somliga dagar tar man sig också en titt i kylskåpet och hittar till sin stora glädje en öppnad förpackning kexchoklad. Somliga dagar lyssnar man på det sunda förnuftet som säger att man inte borde äta godis innan klockan 7 på morgonen på grund av de kraftiga svängningar i blodsockerkurvan chokladintag kan orsaka. Andra dagar, som idag, struntar man i allt vad sunt förnuft heter och smaskar gladeligen i sig återstående bit av kexchokladen. Man ska verkligen inte förringa små glädjeämnen i vardagen...

Ja, somliga dagar behöver man lite hjälp på traven och oavsett om tar till choklad eller om det är kollegor eller nära och kära som är där och peppar är det så värdefullt med uppmuntran och glada tillrop. Kanske skulle man själv bli bättre på att "vardagscoacha" folk i ens närhet. Man vet ju själv hur man växer lite grann varje gång man får höra om sina bättre sidor (hör och häpna, det finns några sådana hos mig med), så varför ska det då vara så svårt att klämma ur sig de där komplimangerna eller lovorden man ändå tänker på ganska ofta? Tyvärr hänger man ofta upp sig på småsaker som är helt meningslösa i det stora hela och att påpeka dem i tid och otid hjälper föga. Personligen har jag svårt att se hur någon lockas till förbättring genom att få höra om sina mindre smickrande sidor, istället borde man uppmuntra de befintliga goda sidorna. Alla är vi ändå olika (tack gode Gud för det!) och jag hoppas att jag alltid ska fortsätta försöka uppskatta folks olikheter, för det är ändå vad som gör tillvaron roligare.

Så vad är då dagens sensmoral? Det kanske är dags att se det stora i det lilla och glöm för allt i världen inte bort att uppskatta de du har omkring dig, alla är vi värda lite beröm emellanåt.

Kanske passar på att bjdua på ett litet klassiskt soundtrack för dagen på det också:

http://open.spotify.com/track/30pczSSKyM...pczSSKyMldFhqnCdB7LE

Många är de som misströstat (eller ja, de närmast sörjande såsom Frida, Lottis och parenteserna iallafall) över att mitt bloggande ebbat ut en smula på senare tid. Detta kan te sig tämligen otippat med tanke på att förändringarnas vindar blåser i unga fruns liv. Det var inte alltför länge sedan jag "fyllde ett år" på avdelningen där jag jobbar och nu är det snart dags att byta skrivbord igen. Med fyra veckor kvar i huset på Östra Hamngatan försöker jag således leva efter mitt lilla nyårslöfte som jag ventilerade i mitt förra inlägg (orutinerat att flagga upp löftena på det viset, då måste man ju leva som man lär), nämligen att "make the most" av vardagen. Man har ändå en hel del oerhört sympatiska kollegor som man kommer sakna när man "drar till landet", så lunchdejterna och fikastunderna ökar i samma takt som produktiviteten på jobbet minskar (på samma sätt som när man gick på mentalt sommarlov redan i maj när man gick i skolan).

För den som inte hängt med i svängarna kommer jag alltså få lite närmre till jobbet framöver och ska serva kunder på kontoret i Kinna och säga vad man vill om den omfattande centrumupprustning som gjorts, men AW -och fikamöjligheterna är inte riktigt lika många i min hemort, så det är bäst att passa på så länge man håller till i stan.

Som sagt, mitt senaste inlägg handlade om nyårslöften och hur de allt som oftast fallerar såhär i februari-mars och jag känner mig därför manad att ta upp tråden där jag slutade sist. Däremot har jag satt ett nytt startdatum för eventuella livsomvälvande "nyårslöften" och det är den 2 april. Det är då jag börjar mitt nya liv som icke-pendlare. Hur ska detta gå? Med tanke på att 87% av mitt bloggande bestått av anekdoter kring mitt pendlarliv kanske skrivarfrekvensen om möjligt blir ännu lägre framöver? (Eller så tar jag tillfället i akt att fylla min tillvaro med andra spännande aktiviteter som kan kåseras över och fylla det enorma tomrum som de uteblivna bussresorna skapar.)

Jag har räknat lite (imponerande såhär på morgonkvisten!) och kommit fram till att jag tillbringar 440 timmar på bussen per år (om man ponerar att man jobbar totalt 10 hela månader på årsbasis). 440 timmar! All denna tid som helt plötsligt står till mitt förfogande. Tanken är nästan svindlande och jag när en dröm om att livskvalité kommer bli mitt nya mellannamn.

Det första jag ska ta tag i är min träning. Jag har insett att man inte kan leva på gamla meriter längre och att jag med lätthet sprang milen när jag pluggade i Örebro hjälper dessvärre föga idag när jag snörar på mig löparskorna kan jag säga. Däremot har jag verkligen känt av "spring i benen" det sista (det har antagligen med våren att göra, för den där löparlusten gör sig sällan påmind i minusgrader och snö). Mitt nya mål ska således bli att genomföra någon form av lopp innan årets slut. Det kommer kräva en liten uppsträckning för att komma i löparform, men detta mål känns som en piece of cake i jämförelse med nästa utmaning jag tänkte ta mig an...

Jag skulle verkligen behöva lära mig att laga mat. Fram tills nu har jag alltid kunnat skylla på att jag är hemma sent om dagarna och att det av praktiska skäl passat bättre att maken som är hemma först fixar maten. Denna ursäkt kommer ju att bli obrukbar i och med april månad och kräver en drastisk åtgärd från mitt håll. Jag har ju övervägt att försöka komma på en ny ursäkt, men det är riktigt svårt för det finns i princip inga andra ursäkter för att slippa laga mat. Jag menar jag har ändå skrapat ihop ett hundratal akademiska poäng, så nog borde jag kunna läsa ett recept och klara mig hjälpligt i köket. Samtidigt har det ännu inte hjälpt att jag på varje bokrea köper lite fina kokböcker och tänker att det kommer göra susen för matlagningslusten (precis som när man köper nya träningskläder för att peppa sig själv till underverk på gymet). Problemet är att köksmiljön får mig att känna mig helt handlingsförlamad och jag kan komma på tusen och en grejer som känns mer värda att ägna sig åt än matlagning. Bidragande orsaker till detta är bland annat att det är tidskrävande och genererar merarbete i form av disk och ökad sophantering, vilket torde vara orsaker nog att hellre ta en macka eller müsli (ja, det är ungefär så mina middagar ser ut när jag är gräsänka på veckorna). När någon ställer mig i ett kök och förväntar sig att någonting ska hända, så får man helt enkelt vänta rätt länge. Kanske kan man säga att grundproblemet här är lättja, men jag skulle verkligen behöva ha en assistent i köket och då menar jag inte en klassisk hushållsassistent (nu hade visserligen gärna en nyproducerad assistent från Ankarsrum fått pryda mitt kök för de är riktigt snygga! frågan är bara när och hur en sån hade använts?) utan en personlig assistent som guidar mig bland kastruller, redningar och recept. Nu har vi däremot inga större planer på att anlita varken hemhjälp eller personlig kock så det här med matlagningen får jag nog ta tag i på egen hand, men för en person som på fullaste allvar misstagit curry för kanel känns helt plötsligt 440 timmar inte tillräckligt för att lära sig uträtta underverk i köket, så kanske, men bara kanske kommer detta lilla "2-april-löfte" i slutändan ändå att revideras till att utnyttja min återvunna fritid till att fundera ut en ny och vattentät ursäkt att slippa...