Det är väldigt sällan som jag är mållös, men just nu ör det exakt vad jag är. Mållöst var också det svenska landslaget ikväll, vilket också är orsaken till att jag nu är i djup sorg och detta antagligen tillsammans med övriga svenska folket. Aldrig ska man få stoltsera med landsvinster i stora internationella sammanhang. Fotboll är vi uppenbarligen inte så duktiga på som vi vill tro och inte ens Eurovision Song Contest kan vi vinna nuförtiden (vilket kanske inte är så eftersträvansvärt när man tänker efter visserligen...). Jag har aldrig varit någon större fotbollsfantast vilket kanske bör erkännas, men idag förbehåller jag mig rätten att helt skoningslöst analysera kvällens match.

För det första undrar jag  om det är så att det svenska landslagtet eventuellt lider av någon form av kollektiv färgblindhet? Det torde nämligen vara den enda förklaringen till att de inte tycktes se skillnad på gula och röda matchtröjor vilket ledde till onödigt många bollar till motståndarlaget.

För det andra undrar jag om majoriteten av de blågula spelarna har problem med väderstrecken och orientationsförmågan med tanke på att de hade hyfsat svårt att hålla sig på rätt planhalva.

Sist men inte minst undrar jag hur möjligheterna ser ut att eventuellt skicka Kinna IF's P-95:or nästa gång det är dags för landskamp? Jag funderar nämligen om någon överhuvudtaget skulle märka någon skillnad i spelet (förutom det faktum att dessa småttingar inte är mer än en tre äpplen höga och inte riktigt lika långbenta som den blågule nummer 10) om man plockade in några glada knattelagsspelare iställlet för det "välkomponerade" landslaget. Rent spontant känner jag nu att det kanske hade fungerat lika bra.  

Å andra sidan är jag som tidigare nämnts inte någon genuin fotbollsfantast och jag tillhör den skaran som gärna ser en landskamp på tv, men ändå inte förstår vad offside är. Så, min analys och de frågeställningar som väckts hos mig kanske inte bör tas på det allra största allvar...

Ja, andnöd har jag drabbats av hela två gånger idag. Den första chocken jag fick som gjorde att jag höll på att trilla av stolen var den då jag insåg vad det skulle kosta att åka tåg till Stockholm om två veckor. Det är då nämligen dags för en liten "get together" med pluggkompisarna från Frankrike och fröken Svensson och jag skall således bege oss till den kungliga huvudstaden. Eftersom vi i dessa tider bör vara miljötänkande hade jag en fin intention om att ta tåget, men ångrade mig tämligen raskt då det tydligen skulle kosta drygt 2700 SEK att färdas på räls genom Sverige. 2700 SEK är en summa som man kan spendera på helt andra saker än tågresor. Därför är det med glädje i sinnet som bilen kommer tankas med etanol och det kommer vara en hederlig roadtrip med målet Stockholm nästa helg. Jag kan ju även tillägga att jag i och med denna prischock fick än mer belägg för min redan tidigare tämligen väl utvecklade skepsis inför statligt ägda företag...

Andnödstillfälle nummer två inträffade på gymet. Nu kan det ju vara oerhört lätt att tro att detta skulle bero på dålig kondition eller liknande, men om jag får tillåta mig att vara självgod så är min kondition faktiskt på topp. Nej, istället berodde detta för dagen andra andnödstillfället på den skvalleruppdatering jag fick. Det är nämligen så att man när man bor i småstad vet allt om alla. Nu har jag dock varit borta från det lilla samhället ett tag och är därför tämligen ouppdaterad. Min okunskap gällande småstadsskvallret avlöstes oerhört snabbt då jag träffade på en gammal klasskompis från mellanstadiet. Jag blev då informerad om hur i stort sett större delen av hennes klass nu har ungefär minst ett barn och hus och hela det levernet. Jag höll vid detta laget på att trilla av min träningsmaskin och drabbades av en offattbar svindel då jag insåg att denna sortens småstadsliv är så oerhört långt från det liv jag nu lever.

Inte för att jag är missnöjd med min livssituation, men det blir bara så oerhört svindlande när man betänker att jag i skrivande stund antagligen varit tvåbarnsmor om jag följt småstadsidealet. Nu är man istället fri som en fågel, rastlös till tusen och helt utan planer på familj vilket i dagsläget passar mig alldeles ypperligt. Tur är dock att vi alla är olika och jag kan inte annat än glädjas å de gamla skolvännernas vägnar för alla husköp och tillökningar i familjerna. Gällande min egen tillvaro gläjds jag just nu istället oerhört över tillökning av två underbara svarta kamelskinnsväskor till mitt väskbestånd...

Kvällen innan jag åkte till Frankrike kom jag direkt från Örebro till Kinna med sanslöst mycket väskor. Så mycket väskor att en tågresa inte varit hanterbar. Istället var parenteserna snälla nog att ta en liten nätt tur med caben till Studentgatan, allt för att deras dotter skulle få med sig allt bagage.

Hur som helst har jag idag ägnat hela dagen åt att packa upp dessa sanslöst många väskor. Kanske bör här poängteras att "hela dagen" i min värld betyder ett par timmar eller så, men vad jag vill ha sagt är att det tog sin lilla tid. Jag insåg även att det kanske är dags för ett litet köpstopp för min del. Det är nämligen helt absurt att en så liten människa som jag kan ha så mycket kläder/väskor och skor. Vad som kanske är än mer absurt är ändå det faktum att jag minst ett dussintal gånger i veckan dessutom tänker att jag inte har något att ta på mig.

Många höjer här säkerligen ett ögonbryn och är av den åsikten att jag är den mest onödiga flicka som gått i ett par av sina närapå fyrtiotal par skor. Denna åsikt kan nog vara helt adekvat, men sanningen att säga lider jag av en smärre beslutsångest vilket gör att jag mer eller mindre var tvungen att lösa mitt dilemma på så sätt att jag medförde hela garderoben till min sommarvistelse hos parenteserna.

Vad jag mer ägnat mig åt denna dag har varit att rensa bland gamla ting som mor och far hittat då de städat i källäaren. Gamla skolarbeten, prylar och porslinssaker var vad som fanns bland all bråte och som jag var tvungen att dubbelkolla innan färden går till soptippen. Liksom alltid bjuds man på en nostalgitripp utan dess like och jag kände att jag var tvungen att ställa mig vissa frågor. Exempelvis tror jag att jag håller på att bli gammal. Vissa av de arbeten man gjort i mellanstadiet har jag inte ens vaga minnen av att jag författat. Innebär detta månntro att jag håller på att bli senil?

Emellertid tror jag att det var under denna tid som man började formas till den man idag är. Redan då gjorde sig min rojalism påmind i form av ett gediget arbete om Sveriges drottningar. Dessutom tror jag att grunden till min handlingsförlamning i köksmiljöer som idag är ett av mina starkaste signum (denna del av mitt varumärke vårdar jag visserligen dåligt med tanke på att jag igår gjorde egen müsli och bakade bröd, men ändå...)  lades i de dumförklaringar man fick i hemkunskapen. I det gamla hemkunskapsblocket jag hittade hade vi nämligen antecknat "hur man diskar på ett smart sätt". Direktiven var att först sköja av disken och sen lägga det i vattenbadet för att slippa omkringflytande matrester i diskvattnet. Om det var på detta lilla vis som vi blev behandlade i hemkunskapen, likt mindre vetande individer som inte ens kan diska är det knappast konstigt att mitt självförtroende vad gäller husliga och kulinariska sysslor inte är så välutvecklat.

I vissa fall kan man dock glädjas oerhört över att förändringens vindar blåser i livet. Jag har lyckligtvis lämnat den förkärlek jag då tycktes ha för porslinsfigurer bakom mig och numer är allt som kan klassas som prydnadsföremål saligt gått hädan och kommer förhoppningsvis aldrig mer se dagens ljus igen...

jag har efter en liten revidering av min blogginlägg med fasa insett att halten av inlägg med så att säga "låg reell substans" är oroväckande hög. Detta oroar mig en aning. Det är så att säga mycket i-landsproblem och lite verkliga bördor som behandlas i mitt skrivande. Nu kan man kanske ställa sig frågan varför detta är någonting jag oroar mig över, eftersom överskottet av i-landsproblem torde tyda på en tämligen behaglig tillvaro. I sanning är det så att jag inte kan klaga över min tillvaro på några vis, men jag inser ändå någonstans att jag antagligen i mångt och mycket kan uppfattas som en bortskämd snorunge som får allt serverat på silverfat. En smula sanning ligger det onekligen i att jag skulle vara bortskämd.

Som det sladdbarn jag ändå är har jag minst sagt haft vad jag behöver. Inte så att klädkontot sponsrats av mor och far och tur är väl det. Hade så varit fallet hade jag antagligen haft ett än mer osunt förhållningssätt till pengaspenderande än vad jag har idag. Nej, snarare har det varit så att mina föräldrar möjliggjort att en mängd av mina drömmar fått upplevas. De har så att säga hjälpt till att investera i mina små projekt som jag får för mig att genomföra med jämna mellanrum. Därför fick jag idag en släng av extrem ödmjukhet och tacksamhet över en mängd saker. Det finns väldigt få saker som man kan ta för givet och man borde egentligen stanna upp lite oftare än man gör och fundera över hur bra man faktiskt har det.

Den här sommaren kommer jag att ha det oerhört bra. Jag kommer bli ompysslad av parenteserna, ha mat och husrum ordnat, jobba på ett givande sommarjobb (till skillnad från min forna hemköpskarriär), hänga med massa fina kinnavänner, pianospela för fullt, roadtrippa till den kungliga hufvudstaden, "liseberga" med örebrovännerna, träna/vila/dricka mindre kaffe och mer grönt te (japp, detta är en del i mitt detoxprogram som om jag känner mig själv rätt inte kommer att vara särskilt länge...). Ja, helt enkelt kommer det att bli en bra sommar och det är jag oerhört tacksam över. Som om inte uppräkningen ovan är tacksägelseämne nog kommer jag i augusti hela två gånger få vara med då vänner gifter sig. Det om något är stort och värt att vara tacksam över...

Trots att Frankrike är känt som ett modeland tycks inte stilkänslan ha förflyttat sig från huvudstaden (som jag antar är full av välklädda människor) och ner till sydfrankrike. Åtminstone är det ingalunda så att kreti och pleti vandrar omkring i genomtänkta utstyrslar. Nu vill jag bara inleda med att helt avsäga mig själv rollen som någon slags modeguru, för så är verkligen inte fallet och jag är helt fel person för att utge mig att vara någon sådan. Nej, det är snarare så att jag helt enkelt uppskattar välklädda människor. Man kan kalla det ytligt, men jag tycker att snygga kläder är sympatiskt och jag hoppas inte att denna kanske "ytliga egenhet" gör mig till en sämre människa (jag har nämligen ofta fått intrycket av att den fåfänga delen av befolkningen ofta får utstå en viss aversion från många håll då de ofta anses avsakna mänsklighet, ödmjukhet och empati...). Vidare kan man diskutera vad som är snyggt eftersom skönheten ju ligger i betraktarens öga och "snygga kläder" onekligen är ett tämligen subjektivt begrepp.

Nåväl, vad jag ville ha sagt är att mina 11 dagar i södra Frankrike gjort mig svältfödd på synen av välklädda människor. Nu skall jag dock inte sticka under stol med att det finns väldigt många vackra människor i Frankrike och en och annan person med genomtänkt klädsel allt uppenbarat sig, men inte tillnärmelsevis på samma sätt som här hemma (nu menar jag kanske inte Kinna i synnerhet, utan vårt avlånga land i allmänhet...). Därför har jag idag varit så oerhört upprymd. Hela dagen har nämligen tillbringats med mina nya sommarvikariekollegor på SEB i Göteborg. Inte en enda t-shirt med glittrande tryck och inte en enda tubsocka så långt ögat kunde nå (ja, just dessa två "fenomen" såg man en hel del av i Frankrike). Ännu bättre blev det av att Göteborg visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Alla vet vi ju att sol och värme plockar fram det bästa hos oss människor. Därför var det med ett sånt där fånigt, drömskt hollywoodfilmsleende som jag satt på bussen hem till min kära faster (som så fint pysslade om mig under mina kursdagar) och genom fönsterrutan bara beundrade alla vackra människor som passerade förbi.

Ja, det är onekligen en fröjd när människor tänkt till och insett vikten av detaljer. Låt mig bara ge ett enda exempel som så fint speglar min subjektiva uppfattning om vad som bland annat kan räknas in under begreppet "snygga kläder". Hade jag inte varit så konform av mig hade jag antagligen hoppat av bussen och gett en kram till den unge man som matchat sin turkosa tröja (jag vet, färgvalet kan låta aningen dubiöst, men det var det inte..) med strumpor (inte tubsockor!) i en mörkare, lite mer djup turkos nyans som syntes alldeles lagom mycket med tanke på de en smula upprullade chinosen. Som om inte detta var prov nog på tankeverksamhet var ett par ljusgula tygskor med snörning och en stor och snygg väska inblandad i denna uppenbarelse. Ja, mållös var vad jag var då vi med bussen susade förbi denne cyklande unge man.

Helt enkelt, tänk vad lite chinos, tygskor, gärna tvärrandiga tröjor i marina färger och snygga detaljer kan göra en glad. Särskilt när man befinner sig i västsveriges absolut trevligaste stad och just inlett vad som förhoppningsvis ska bli "den beste sommern" i hela mitt liv.

Dagens låt borde ju rimligtvis bli Gothenburg med Maia Hirasawa med tanke på min lilla kärleksförklaring ovan till denna stad...

levnadskonst.

Ja, man skulle kunna säga att det är vad vi ägnat oss åt i Frankrike. Sol, bad, god mat och ett och annat glas gott vin (jag vet, man kan tro att det är en medelålders kulturtant med fyrkantiga, färgglada plastbågeglasögon som sitter vid tangentbordet... jag måste verkligen sluta använda tantuttryck!). Helt enkelt leker livet när man befinner sig på sydligare breddgrader. för att citera en välkänd svensk film bör också tilläggas att vi hade tur med vädret. Efter att närapå vänt och tagit första bästa plan hem igen då jag möttes av ösregn vid landningen i Marseille verkade vädergudarna åsikt då vi begav oss till Nice och lät nådens sol lysa över oss hela vistelsen. Tacksam för detta var naturligtvis vi bleka svenskor som inte ville någonting annat än att lata oss på stenstranden i Nice.

Till skillnad mot våra planer om att vara oerhört kulturella och besöka diverse museum och ägna oss åt andra uppbyggliga aktiviteter (detta var givetvis planer vi smed då vi förfärades över det utlovade regnet, annars ägnas kanske inte tiden i Nice främst åt att besöka museum...) har vi alltså  under vår vistelse inte gjort så särskilt mycket uppbyggligt. Eller jo, en liten nätt solbränna har ändå byggts upp, vilket inte är att förringa. Dessutom har fettreserverna byggts upp, för ätits har det minsann gjort. Jag som i cirka en månads tid haft en kost som till största del bestått av havregrynsgröt då orken till att laga mat helt lämnat mig har nu återigen fått glädjas åt måltider lagade av någon annan och som innehåller mer än ett näringsämne.

Självklart har jag även fått utlopp för min favoritsysselsättning, nämligen shopping. Efter att en senaste perioden varit tämligen avhållsam med inköp släppte jag alla hämningar så fort jag steg av tåget i Nice. Därför kan jag nu glädjas åt en rejäl utökning av garderoben och samtidigt inse att det nog inte bör spenderas några pengar på extremt länge.Unga fröken kom nämligen hem med ett tillskott på cirka två jackor, två par skor, två klänningar, två par nya hörlurar (äntligen kan jag sörja att katten tuggade i sig mina fina rosa sonylurar!), två skjortor och en alldeles, alldeles underbar ny portmonnä (får man använda det ordet egentligen??). Ja, det är bara att inse att mitt förhållningssätt till inköp kanske inte är det sundaste. Den timmen som tillbringades på Galéries Lafayette var ungefär den bästa på hela resan (okej, jag kryddar lite i min berättelse nu...). Fem våningar med idel vackra ting, kläder och inredningsdetaljer får ögonen hos en sådan som jag att gnistra lite extra och ger mig hisnande känslor på samma sätt som det hisnar då man åker uppskjutet på Liseberg. Helt enkelt verkar det som att jag ännu en gång får erkänna att jag är en tvättäkta materialist, vilket kanske inte är så särskilt smickrande...

Som kanske tidigare nämnts led jag av någon form av separationsångest då jag lämnade Örebro. Kanske för att jag alltid tror att hejdåsägande betyder att man aldrig mer kommer att ses igen. Dock fick jag mig en nyttig läxa i Nice. för ganska exakt två år sedan sade både Frida och jag hejdå till två av våra pluggvänner på stranden i Cannes. Det är också ungefär lika lång tid sedan vi såg dessa två vänner. döm därför av vår förvåning när vi springer på dem i Nice. Helt apropå springer man alltså på två inbitna uppsalabor som också de begett sig till de trevliga områdena kring Medelhavet. resten va dagen ägnades givetvis åt att jag med jämna mellanrum om fem minuter utbrast hur totalgalet detta sammanträffande var och om hur liten världen ju är. därför blev den sista kvällen i Nice just så oerhört sympatisk som man vill att en sista kväll skall vara. Middag med underbara vänner som man inte sett på en halv evighet, fotbollsentusiasm med samma underbara vänner (okej, jag bör erkänna att mitt fotbollsintresse kanske inte är det mest genuina men i gott sällskap blir allt roligt!) och minglande utan dess like. 

nja, inte sa gamla när jag tänker efter. Det har inte ens gatt ett ar sedan mina dagar i Valencia tog slut. Dagar tillbringade i sma reflektioner av den stralglans som omgav America's Cup. Jag som när jag lämnade Valencia med tarar i ögonen i juli förra aret trodde att jag lämnade en "once in a lifetime-upplevelse" som aldrig skulle komma tillbaka (vilket visserligen är sant...) fick idag smaka lite pa seglarlivets sötma ännu en gang.

Erkännas bör väl att jag i grund och botten är lite av en landkrabba och knappast är uppvuxen i seglarmiljö. Saken är bara den att man lätt kan vänja sig vid seglarlivets alla tjusningar. Da tänker jag kanske framförallt pa de tjusningar som omger seglartävlingar (eftersom detta ocksa är min enda referenspunkt i sammanhanget...) med det överskott av vackra människor som ända florerar i dessa sammanhang, give aways vart du än vänder dig, access till loungen där i princip allt man kan tänkas behöva finns och framförallt att fa chansen att se en av de vackraste sporterna nagonsin pa nära hall. Ja, som sagt, med risk för att lata ytlig (vilket jag antagligen ocksa är...) skulle jag lätt kunna vänja mig vid dessa sammanhang.

Idag var det alltsa dags att bege sig till Marseille och Audi MedCup, där min "franske pappa" seglar för fullt med det spanska laget Bribon. Ännu en gang fick jag alltsa uppleva minglande i hamnen i ett hyfsat stort seglingssammanhang där man dessutom sprang pa flera bekanta ansikten som jag "antagligen aldrig skulle träffat igen" fran Valencia. Därför har dagen fatt mig att inse att saker och ting kanske nödvändigtvis inte behöver ha ett totalslut enbart för att man beger sig därifran.(Kanske är denna vetskap extra viktig för en san som jag som tar avsked och avfärder allt annat än bra...)

En liten snabbtripp till stranden hanns med och hör och häpna, min främsta dröm som ju bestar i att atervända till Sverige med atminstone ett par extra fräknar kanske kan uppfyllas.

Naväl. Imorgon kommer pa fler än ett sätt att vara dagen D. 30-poängstenta för min trogna vän och vapendragare Frida, som jag ocksa pa eget bevag ska hämta pa flygplatsen och saledes köra bil i den minst sagt intensiva franska trafiken. Bara att ge sig ut med bil här torde vara värt en eloge da jag idag pa nära hall fick uppleva just hur intensiv den franska trafiken kan vara.

Just som dagens glassintag var i full gang händer nämligen nagonting pa gatan cirka tva meter bort. En "monsieur" som lite lojt korsar gatan (jag signalerar här att han disciplinerat nog till och med brukade ett övergangsställe) blir aningen upprörd pa den dam som närapa körde pa honom och slar lite lätt till damens bil. Detta var givetvis inte nagonting han borde gjort. Vad som här händer är det att damen och hennes om möjligt än mer rabiata väninnan tvärstannar bilen mitt i gatan och hoppar ur för att ordentligt skälla pa mannen. Glapord som "espèce de con/abruti/gros cul" (vilka med fördel kan översättas med valfria rejält grova skällsord) uttrycktes av damen, vars ansiktsfärg var ungefär lika röd som min efter mitt senaste aningen misslyckade solariebesök. Men vad ska man säga, är det nagonstans man far uppleva sana här sma dramer i trafiken är det antagligen här

lat mig härmed tillägga en liten sak...

                        tack gode gud för skatteaterbäring!