Många är de som misströstat (eller ja, de närmast sörjande såsom Frida, Lottis och parenteserna iallafall) över att mitt bloggande ebbat ut en smula på senare tid. Detta kan te sig tämligen otippat med tanke på att förändringarnas vindar blåser i unga fruns liv. Det var inte alltför länge sedan jag "fyllde ett år" på avdelningen där jag jobbar och nu är det snart dags att byta skrivbord igen. Med fyra veckor kvar i huset på Östra Hamngatan försöker jag således leva efter mitt lilla nyårslöfte som jag ventilerade i mitt förra inlägg (orutinerat att flagga upp löftena på det viset, då måste man ju leva som man lär), nämligen att "make the most" av vardagen. Man har ändå en hel del oerhört sympatiska kollegor som man kommer sakna när man "drar till landet", så lunchdejterna och fikastunderna ökar i samma takt som produktiviteten på jobbet minskar (på samma sätt som när man gick på mentalt sommarlov redan i maj när man gick i skolan).

För den som inte hängt med i svängarna kommer jag alltså få lite närmre till jobbet framöver och ska serva kunder på kontoret i Kinna och säga vad man vill om den omfattande centrumupprustning som gjorts, men AW -och fikamöjligheterna är inte riktigt lika många i min hemort, så det är bäst att passa på så länge man håller till i stan.

Som sagt, mitt senaste inlägg handlade om nyårslöften och hur de allt som oftast fallerar såhär i februari-mars och jag känner mig därför manad att ta upp tråden där jag slutade sist. Däremot har jag satt ett nytt startdatum för eventuella livsomvälvande "nyårslöften" och det är den 2 april. Det är då jag börjar mitt nya liv som icke-pendlare. Hur ska detta gå? Med tanke på att 87% av mitt bloggande bestått av anekdoter kring mitt pendlarliv kanske skrivarfrekvensen om möjligt blir ännu lägre framöver? (Eller så tar jag tillfället i akt att fylla min tillvaro med andra spännande aktiviteter som kan kåseras över och fylla det enorma tomrum som de uteblivna bussresorna skapar.)

Jag har räknat lite (imponerande såhär på morgonkvisten!) och kommit fram till att jag tillbringar 440 timmar på bussen per år (om man ponerar att man jobbar totalt 10 hela månader på årsbasis). 440 timmar! All denna tid som helt plötsligt står till mitt förfogande. Tanken är nästan svindlande och jag när en dröm om att livskvalité kommer bli mitt nya mellannamn.

Det första jag ska ta tag i är min träning. Jag har insett att man inte kan leva på gamla meriter längre och att jag med lätthet sprang milen när jag pluggade i Örebro hjälper dessvärre föga idag när jag snörar på mig löparskorna kan jag säga. Däremot har jag verkligen känt av "spring i benen" det sista (det har antagligen med våren att göra, för den där löparlusten gör sig sällan påmind i minusgrader och snö). Mitt nya mål ska således bli att genomföra någon form av lopp innan årets slut. Det kommer kräva en liten uppsträckning för att komma i löparform, men detta mål känns som en piece of cake i jämförelse med nästa utmaning jag tänkte ta mig an...

Jag skulle verkligen behöva lära mig att laga mat. Fram tills nu har jag alltid kunnat skylla på att jag är hemma sent om dagarna och att det av praktiska skäl passat bättre att maken som är hemma först fixar maten. Denna ursäkt kommer ju att bli obrukbar i och med april månad och kräver en drastisk åtgärd från mitt håll. Jag har ju övervägt att försöka komma på en ny ursäkt, men det är riktigt svårt för det finns i princip inga andra ursäkter för att slippa laga mat. Jag menar jag har ändå skrapat ihop ett hundratal akademiska poäng, så nog borde jag kunna läsa ett recept och klara mig hjälpligt i köket. Samtidigt har det ännu inte hjälpt att jag på varje bokrea köper lite fina kokböcker och tänker att det kommer göra susen för matlagningslusten (precis som när man köper nya träningskläder för att peppa sig själv till underverk på gymet). Problemet är att köksmiljön får mig att känna mig helt handlingsförlamad och jag kan komma på tusen och en grejer som känns mer värda att ägna sig åt än matlagning. Bidragande orsaker till detta är bland annat att det är tidskrävande och genererar merarbete i form av disk och ökad sophantering, vilket torde vara orsaker nog att hellre ta en macka eller müsli (ja, det är ungefär så mina middagar ser ut när jag är gräsänka på veckorna). När någon ställer mig i ett kök och förväntar sig att någonting ska hända, så får man helt enkelt vänta rätt länge. Kanske kan man säga att grundproblemet här är lättja, men jag skulle verkligen behöva ha en assistent i köket och då menar jag inte en klassisk hushållsassistent (nu hade visserligen gärna en nyproducerad assistent från Ankarsrum fått pryda mitt kök för de är riktigt snygga! frågan är bara när och hur en sån hade använts?) utan en personlig assistent som guidar mig bland kastruller, redningar och recept. Nu har vi däremot inga större planer på att anlita varken hemhjälp eller personlig kock så det här med matlagningen får jag nog ta tag i på egen hand, men för en person som på fullaste allvar misstagit curry för kanel känns helt plötsligt 440 timmar inte tillräckligt för att lära sig uträtta underverk i köket, så kanske, men bara kanske kommer detta lilla "2-april-löfte" i slutändan ändå att revideras till att utnyttja min återvunna fritid till att fundera ut en ny och vattentät ursäkt att slippa...

 

Emelie

5 mars 2012 11:43

Måste bara invända och säga att det finns alldeles utomordentliga fikamöjligheter i Kinna. Café Snickaregatan 15B kunde vara mer välbesökt, eller vad sägs? ;)

jeanette

5 mars 2012 13:51

haha, ja där sa du något! Det kan bli mitt nya stammisställe :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag...