Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell person som beskrivs bäst med adjektiv som sentimental och känslosam. Jag har väldigt nära till skratt, men i vissa lägen även ganska nära till tårar och det kan framkallas av allt ifrån film (märk väl att det gäller oavsett om den handlar om något väldigt fint eller om något väldigt sorgligt), tanken på fina människor i min närhet (de är ändå väldigt många och jag är så väldigt dåligt på att förmedla det...), fina episoder i livet och lite sorgligare händelser som avsked.

Trots detta har jag ändå utsatt mig för självvalda avsked ett antal gånger i livet och det värsta av dem när jag sa hejdå till min aupairfamilj. Den gången var det jag som valde att stanna kvar på egen hand då aupairfamiljen började sin hemresa och tog en del av mitt hjärta med sig hem till Frankrike och där finns det kvar fortfarande. Sedan dess trodde jag mig ha lärt mig att det i avskedssituationer åtminstone torde vara något lättare att lämna än att bli lämnad och så sent som i förra veckan lämnade jag mina kära kollegor för att byta arbetsplats. Redan här har jag bevisat hur dramatisk med tanke på att det inte är världens ände jag börjat jobba i (även om jag själv hade bestämda åsikter om detta under min uppväxt) och de gamla kollegorna inte är längre än en timma bort. Dessvärre vet man ju hur livet rullar på och hur orden "jag lovar att hälsa på" oftast är någonting man säger, men som sällan övergår i handling. Jag insåg också att det inte alls var så särskilt mycket lättare att vara den som lämnar och för en lättrörd person som jag var fredagens avsked allt annat än enkelt.

Hur som helst är inte avsked enbart något negativt. För ett jobbigt avsked beror ju på att man haft förmånen att lära känna någon som fått betyda något för en. Oavsett om det är tjejligan från Frankriketiden, aupairbarnen, örebrotrion eller närmaste skrivbordsgrannarna på jobbet så inser man oftast först när det är dags att säga hejdå hur mycket man tycker om dem och hur mycket man kommer sakna dem. Som tur är tycks aldrig "tycka-om-känslorna" kunna ta slut utan får räcka livet ut. För även om man har delar av sitt hjärta utspritt på olika platser i världen hos olika människor man mött verkar det alltid finnas en bit kvar till nya vänner, nya kollegor och nya sammanhang.