Nostalgi är verkligen min melodi. Det har sagts förr och det sägs ännu en gång. Att se tillbaka på tider som flytt (pensionärsvarning över användningen av det uttrycket...) kan ju vara så oerhört sympatiskt! För exakt ett år sedan satt jag i bilen med min franska familj på väg till Caux för att avnjuta en familjemiddag jag knappast kommer att glömma. Denna familjemiddag visade sig vara någon slags inkarnation av allt som kan tänkas vara franskt. Platsen för tillställningen var ett 300 m2 stort hus med utsikt över vinodlingar i ett soligt Sydfrankrike. Som gäster på middagen fanns den fryntlige fransmannen Michel med sin pimpinetta hustru, den korpulente fiskhandlaren Alain med sin piffiga och timida, men ack så gästvänliga fru Lili. Vidare infann sig Philippe med sin pojkvän Christophe och deras hundar. Middagen som intogs gick även den i bästa franska anda med apéritif, trerätters och ostbricka som avslut. Helt enkelt en afton fylld av det man skulle kalla stereotyper av fransmän och franska företeelser och jag kan meddela att denna fusion av olika stereotyper inte kan bli annat än extremt underhållande. Varför jag nu kom på tanken att vandra tillbaka på memory lane är därför att jag idag tagit det osmarta beslutet att plugga hemifrån, vilket leder till att alla undanflykter för att få något vettigt gjort tas til vara på. En sådan undanflykt kan alltså vara att ägna sig åt eskapism och fundera över det forna äventyret "au-pairande" som innebar det mest angenäma halvåret i mitt liv och som så att säga påbörjades i och med denna omtalade familjemiddag. Dock väcks jag brutalt ur mina dagdrömmar av det smattrande regnet som slår mot rutorna. Ett regnigt Örebro verkar vara vad jag har att hålla till godo med även om det börjar rycka i kroppen när tanken på avsaknad av äventyr i mitt liv gör sig påmind. Men, turligt nog finns det saker att hålla sig sysselsatt med även på hemmaplan. Exempelvis är seminarieuppgifterna som nu väntar mig ett fantastiskt bra "botemedel" mot allt vad rastlöshet heter. Nej, man längtar knappast alls bort från regnet när man ger sig till att utreda begrepp som partsbehörighet, talerätt och fastställelsetalan...

Ja, ännu en gång har jag visat prov på hur jag är totalt inkapabel att stå emot vissa nycker. Jag som hade lovat mig själv (antagligen i en oerhört svag stund...) att år 2008 fråga mig en gång extra om det var så att "världen skulle komma att gå under" om jag istället för att köpa det plagg jag höll i händerna i butiken lade tillbaka det och gick därifrån. Frågan har ställts många gånger, men dessvärre har den i princip altid fått ett jakande svar. Inte så att min värld skulle gått under, men jag har trott det. Idag trodde jag att min värld skulle gå under om inte jag köpte den oerhört sympatiska mörkblåa trenchcoaten, som tycktes vara gjord för att matcha min gammalrosa halsduk. Därför kom jag hem med ännu ett nytillskott till garderoben. Om saker och ting fortsätter i denna stilen kommer jag snart tvingas att flytta från Studentgatan då garderobsutrymmena är allt annat än väl tilltagna och de få garderober som finns är knappast väldisponerade. En liten fråga är dock värd att ställas. Hur kommer det sig att man aldrig känner att man har någonting vettigt att ta på sig trots att garderoberna uppenbarligen svämmar över av kläder. Kanske ligger svaret i de plagg som inhandlats för att de ju "var på rea", för att man "inte kunde komma hem tomhänt", eller för att de "skulle passa fint med just ett visst par skor" (sen att just det paret skor används i snitt en gång om året kan man strunta i). Dessa plagg har nämligen en tendens att bara ligga och skräpa och invagga en i någon slags falsk trygghet att man ständigt kommer att kunna vara väldressad, tills man panikslagen en morgon inser att de plagg i garderoben som faktiskt har hög reell substans ligger i tvättkorgen. Hur som helst kan jag efter att ha ägnat ett helt inlägg åt min förgängliga fåfänga glädjar över att jag slipper brottas med värre problem än så i min vardag. Sen att jag, när min skärmsläckare med de senaste kollektionerna från Bottega Veneta går igång, känner en extrem otillfredsställelse över att jag inte äger (och knappast lär göra inom en överskådlig framtid heller) någon av Tomas Maiers designade kreationer kan man strunta i. För min värld "lär knappast gå under" för det. Nej istället skall jag imorgon bitti stappla ner till tvättstugan klockan sju och tvätta de "få" klädesplagg jag har med så kallad hög reell substans...

en gång är ju som vi alla vet ingen gång och två gånger är lika med tradition. Därför kommer hädanefter mina lördagar fyllas av shoppingrundor och biobesök. För andra gången i ordningen var detta vad som stod på schemat. Dock blev shoppingrundan inte särskilt lyckad för min del då återhållsamhet var lite av ett ledord för dagen och det enda som kom med hem var ett nummer av Bon. Aningen otippat kan detta verka för dem som känner både Josephine och mig eftersom vi ofta lockar fram de mest destruktiva shoppingbehoven hos varann. Under vår Frankriketid var vi radarparet i Marseilles butiker då vi allt som oftast rättfärdigade våra onödiga inköp genom att hetsa varandra att köpa något likvärdigt för att slippa ha ångest över att ha spenderat mest. Frasen "om du köper den där väskan, kan jag köpa den här tröjan" var väldigt frekvent och hade en väldigt god genomslagskraft då det naturligtvis var helt okej att handla så länge ingen av oss spenderade orimligt mycket mer än den andra.

Även ett biobesök hanns med under kvällskvisten och det var mastodontfilmen Arn (2h 19 min) som visades. Då jag inte är särskilt bra på att fatta mig kort skall handlingen inte ens försöka återges, utan jag tänkte istället dela några reflexioner och funderingar som väcktes i mitt sinne under de dryga två timmar som filmen pågick:

* Undra fall en medeltidsprofil som Arn kommer att göra efternamnet Magnusson mer creddigt nu? Jag menar välkända ansikten som Bengt Magnusson med sin raspiga röst och Sven-Erik Magnusson från Sven-Ingvars har väl hittills lyckats sådär med att ge oss Magnussonare ett efternamn med status.

* Medeltiden känns knappast som den fräschaste eran i historien. Dock anade jag en viss förkärlek för tjusiga pälskreationer bland de mer förnäma personerna i filmen. Någonting jag själv kan vara lite svag för. Inte för att jag lär synas klädd i en pälsmantel som de i filmen, men den vita kappan av (förlåt mig alla djurrättsaktivister för vad som här sätts på pränt) kaninpäls som jag såg tidigare på dagen under shoppingrundan var väldigt fin...

* Folk som går på bio borde inte vara förkylda. I två timmars tid stod jag ut med harklingar, hosta, snörvlande och andra förkylningsrelaterade ljud från min högersida. Det hela var oerhört otrevligt och jag fick sannerligen anstränga mig för att inte (som jag tidigare lärt mig av den kloka Magdalena Ribbing att man får göra även som väluppfostrad) häva ur mig något i stil med att "jag faktiskt inte klarar av en förkylning just nu, så om ni ville vara snälla att lämna biosalongen". Nej, en sådan kommentar hade naturligtvis aldrig kommit ur min mun, men jag hade så gärna sluppit få med mig miljontals förkylningsmikrober hem.

* Om man känner att filmen man kollar på är aningen komplicerad till sin handling kanske ett hett tips skulle vara att skriva upp de frågor man har på ett litet medhavt block och sedan ventilera dessa efter filmens slut, eller åminstone efter det att eftertexterna börjat rulla. Detta gjorde nämligen inte (nej, ni förstår att sällskapet till höger om mig inte var mina bästisar denna kväll) de förkylda. Sen kan jag ju självklart förstå att det inte gick att vänta med så "spännande" kommentarer som "skrevs undertexten just på franska?", "varför pratar de latin?" (om när Arn befann sig i klostret, där ändå en hel del liturgi var på latin) eller "han som filmar borde få sparken" (och detta därför att den förkylde bredvid mig tyckte att för lite hud visades). Men som den förstående person jag är insåg jag ändå någonstans att detta var spörsmål och tankar som de förkylda var tvungna att dela med varandra och även resten av biosalongen och som inte kunde vänta till efter filmen, så detta blev ett tämligen pikant och lustigt inslag i biobesöket (hoppas jag lyckas med att även i skriftlig form få fram den aningen ironiska underton som präglar föregående mening...)

Nåväl. Slutsatsen av detta torde väl vara att bio kan vara trevligt, men också alldeles, alldeles rent ut sagt bedrövligt beroende på vilka individer som hamnar i stolen bredvid...

Jag som tyckte att jag var såå duktig som klarat av att facebookfasta i snart en månad (eller det är nog inte ens så länge...) kan nu erkänna att det i mitt tycke så oerhört uppbyggliga avskaffandet av Facebook nu kommit till sitt slut. Jag trodde att jag skulle vara stark och stå emot strömmen, men ännu en gång skulle det bli bevisat att fröken magnusson gärna följer modets nycker slaviskt. Därför har jag nu igen (efter påtryckningar från många olika håll) hittat min väg tillbaka till Facebook, detta forum utan vilket man tycks vara helt avskärmad från omvärlden. Detta gör att ännu en av mina så högtflygande planer för 2008, som jag uppställt genom otaliga nyårslöften gått i graven. Dettta får mig att inse att mina tappra försök att bli en bättre och klokare människa spolierats redan i januari månad. Hur som helst verkar det som att jag trivs rätt bra som den kanske inte riktigt lika bra och kloka människa jag gärna skulle vilja förvandlas till år 2008 ändå, vilket gör att tillvaron ter sig tämligen ljus.

Igår fick jag helt otippat finbesök från Eskilstuna. Josephine förgyllde fredagkvällen med sin närvaro och förenade sig med oss rättsvetare när det blev dags att avlägga det första besöket för året på Kåren. Kvällen var oerhört sympatisk och till min stora överraskning kommenteras Josephine och jag av en grabb i rutig skjorta som ansåg att våra dagar "säkert fylldes av rödvinsdrickande, elektromusik och kaffe latte", varvid han fortsatte sin analys av oss med att tillägga att latten naturligtvis inte kunde intas på BaraVara eftersom detta skulle vara alldeles för "mainstream" för oss. Nu var väl visserligen inte hans uppfattning helt felaktig eftersom jag, om jag behöver välja en alkoholhaltig dryck faktiskt uppskattar rödvin. Att jag sen mer än gärna lyssnar på elektro var väl även det sant. Men en sak som är säker är att jag föredrar mitt kaffe svart och helt utan mjölk som blaskar till det och allra helst à l'espagnole där koffeinhalten i en liten kopp espresso motsvarar ett halvt kilo Gevalia. Var denna analys tog sina grunder i har jag ingen aning och jag lär knappast få veta heller.

Intressant är det dock vad folk får för uppfattning om en. Jag har nog aldrig sett mig själv som en alternativ person som skulle välja bort ett kafé för att det skulle vara för banalt och vanligt för mitt tycke. Och en sak är säker, jag är definitivt inte för "alternativ" för att välja bort någonting så "mainstream" som Facebook...

Idag har jag närapå överträffat mig själv vad gäller hurtighet. Jag som i min granne Melindas blogg blivit kallad för "hurt-jeanette" just på grund av mina tidiga uppstigningar som brukar sammanfalla med när hon går och lägger sig. Ja, jag är kanske lite hurtig, men inte alltid. Även jag är av den morgontrötta naturen, men orsaken till att väckarklockan ringer så okristligt tidigt har att göra med min ineffektivitet. På morgonen (och i princip alltid annars också) är det inte mycket som blir gjort för min del. Nog för att jag till dem jag möter kan ge sken av ett raskt tempo även på morgonkvisten , men detta har mest med att göra med min förmåga att tala snabbt och med mycket konsonanter vilket gör att omgivningen ofta får intrycket av att man är extremt pigg. Sen att jag tycks tillbringa mina dagar i något slags ständigt koffeinrus kan också bidraga till min "pigga utstrålning". Hur som helst brukar inte den fysiska aktiviteten på morgonen vara särskilt frapperande, utan det handlar mest om att stappla ut till köket och som i en dvala plocka fram diverse frukosttillbehör (som alltid är extremt oinspirerande) för att sedan tassa tillbaka till sitt rum och med största möjliga ansträngning motstå frestelsen att gå och lägga sig igen (det finns ju inget som är bättre än att slumra in efter frukost... eller jo et gör det visserligen, men ändå). Nåväl, idag har jag som sagt öveträffat mig själv. Fem minuter tidigare än vanligt ringde klockan och det var då dags att dra på sig träningsmunderingen och konfrontera det vidriga vädret utanför för att bege sig till gymet. Detta hade naturligtvis inte hänt utan lite uppmuntran från Kristin och Jenny, eftersom jag personligen inte förespråkar fysisk aktivitet i arla morgonstund, men ibland ska man minsann överraska sig själv.

Därför sitter jag nu i skrivande stund och känner mig oerhört duktig. Dessutom har jag under frukostintaget ägnat mig åt lite nyhetsorientering på DN's hemsida, som för tillfället tycks vara min enda kontakt med omvärlden och händelserna utanför Örebro då jag väldigt sällan tittar på Tv nuförtiden. Men som vi alla vet är internet en ständig källa av distraktioner och även på DN.se finns distraktioner och en sådan hittade jag idag. Jag har nämligen hittat min nya ledstjärna i tillvaron och denna ledstjärna heter Magdalena Ribbing och är DN's vett- och etikettexpert. Nu menar inte jag att jag själv är en stjärna när det kommer till hur man ska föra sig, men erkänn att det är oerhört sympatiskt med vältaliga, väluppfostrade, väldresserade och välartikulerade personer. Helt fantastiskt då hur man kan få reda på allt som man "får" och "inte får" göra bara genom att klicka sig runt på en hemsida. Nu vet jag exempelvis att det är väldigt föredömligt att ta med sig en skopåse med "inneskor" till nästa tillställning (äntligen var det bekräftat Alexandra!) istället för att tassa omkring i strumplästen. Detta gör ju enbart (jag citerar Caisa Haraldsson) "folk på sossefester". Vidare vet jag även att man på ett fint sätt kan avstyra osmidiga frågor på middagstillställningar genom att snabt kontra med kommentarer om "hur otroligt det är att räntan stigit så på sista tiden". Till mitt stora förtret verkar det dock inte vara helt accepterat att i bästa franska stil använda den osmörade brödbiten till den sista såsen/oljan/dressingen på talriken. Nej, istället skall man med hjälp av gaffeln ta brödbiten för att samla ihop grönsaker, då man gärna undviker att skära med kniven i mjuk mat. Ja, man lär sig något nytt varje dag. Därför vill jag avsluta med några kloka rader från min nya förebild i tillvaron, som poängterade något oerhört viktigt för en "malade imaginaire" som jag. På frågan huruvida det är okej att beblanda sig med folk då man är förkyld, snorig och allmänt okry ges svaret:

"Det finns många för vilka en förkylningsinfektion "i onödan" kan bli mycket besvärlig. Ingen har rätt att medvetet föra smitta vidare, antingen det är förkylning, halsinfektion eller annat.

Den som inte kan eller vill ta den risken kan mycket väl säga när man bjuder andra eller själv blir inbjuden "tyvärr klarar jag just nu inte en förkylning, så jag hoppas att du inte är drabbad av någon sådan". Det är faktiskt inte ohövligt."

Tackar gör jag för dessa visdomsord och tack för dn.se/etikett som kommer att få unga fröken magnusson att förvandlas till ett praktexemplar vad gäller vett och etikett...

Om det finns någonting jag uppskattar oerhört är det nostalgitrippar. Jag vill så gärna intala mig hur saker och ting var bättre förr. Att detta skulle stämma finns dock väldigt säker motbevisning för och då tänker jag på de kort som (olyckligtvis) ännu finns kvar från min högstadieperiod. En snabb titt på dessa får mig tämligen snabbt att inse hur allt faktiskt inte var bättre förr. Som en hint kan jag meddela att fröken Magnusson inte klär i kort hår och en alldeles för kortklippt frisyr i samband med en prydlig tandställning gjorde henne knappast till snyggaste kexet på skolan. Hur som helst, tider förändras och till och med en så konservativ människa som jag uppskattar förändringar när de är till det bättre. Eller ja, tandställningen är ju borta och jag kan ändå stoltsera med axellångt svallande hår idag, vilket får mig att tro att en förändring till det bättre ändå skett.

Att jag helt sonika talar om nostalgitrippar beror på att en sådan ägde rum igår under ett väldigt trevligt samkväm med några av de bästaste vännerna (nej, ni är inte helt bortglömda även om era namn inte florerar särskilt mycket på min blogg). Praktiskt nog heter de närmaste vännerna i denna stad, liksom hemma i Kinna, Alexandra och Emelie. Att jag helt otippat även av dessa två (liksom av deras namne i Kinna) fått det oerhört smickrande smeknamnet Janet är även det lite lustigt.

Hur som helst var det igår kväll dags för premiärsemlor. Gott som bara den och när semlorna var uppätna var det dags att "youtuba" lite grann. Kanske kan denna sysselsättning tyckas aningen stämningsdödande, men när målet med "youtubandet" är att hitta gamla, goa' SVT-sändningar och barnprogram är det onekligen väldigt sympatiskt. Låt mig nämna några gamla godingar, som exempelvis Bullen, Joelbitar och klassikern Hajk.

Den upprymdhet som denna kavalkad av barndomsminnen framkallade föranledde mig även att på egen hand söka upp några gamla favoriter som ligger mig extra varmt om hjärtat. Saken är nämligen den att jag har någonting som jag faktiskt, om jag måste erkänna, skäms lite grann för. Ända sedan mitten av 90-talet har en viss låt ständigt letat sig in på låtlistorna på de många blandband (tänk när man hade kassettband, det var tider det!) och blandskivor man gjort. Denna låt är inspelad av tre skönsjungande gossar med efternamnet Hanson och låten är Mmmbop. Tyvärr är detta inget skämt, utan denna låt har sedan länge förföljt mig och jag blir fortfarande varm i hjärtat när jag hör den. Detta är för mig som annars har en "oklanderlig" musiksmak aningen pinsamt, men även solen har som man säger sina fläckar (sen behöver vi ju inte berätta vilken "vår" nya låt är Alex och Folkölsson...). Nåväl, besvikelsen var därför obeskrivlig när jag råkar få upp ett nytt klipp med Hanson, mina före detta favoriter och  får bekräftat att mycket ändå var bättre förr. Jag som vill minnas Taylor Hanson som den snyggaste grabben som gått i ett par skor kände nu inte riktigt samma förundran inför denne (numer gifte) unge man. Nej, tacka vet jag det glada 90-talet då man faktiskt glatt nöjde sig med veritabla svärmorsdrömmar, det vill säga charmiga, välfriserade gossar med fina lockar. Fast vänta lite... Kanske har inte preferenserna ändrats särskilt mycket ändå. Dessvärre har dock de välfriserade gossarna som mina ögon nu allt som oftast dras till ibland missat det där med att "less is more" och tyvärr grävt lite för djupt i vaxburken. Men som sagt, ingen är oförvitlig och även solen kan ha sina fläckar.

Ibland undrar jag hur jag någonsin ska klara mig i livet. Det finns vissa saker som är extremt jobbiga. Bland annat att jag alltid slarvar bort viktiga prylar och papper. Ta exemplet viktiga papper från CSN med koder och inloggningar. Jag tror i ärlighetens namn att de hatar mig i Strömsund eller var det är CSN har sitt kontor. Oräkneliga är de gånger som jag ringt och bönat om nya koder och inloggningar till vad de på CSN tycker är en fantastiskt "smart och smidig" hemsida. Jag håller självklart inte med, eftersom det är allt annat än smart och smidigt är man för att överhuvudtaget ens kunna logga in på denna sida behöver någonting så fyrsiffrigt som en pinkod, som aldrig finns tillstädes. Vad som då måste göras är att ringa till denna fantastiska förvaltningsmyndighet som ju CSN är. Mindre fantastiskt är dock de telefonköer man allt som oftast hamnar i för att få kontakt med någon av handläggarna. Hur som helst slapp jag detta idag eftersom jag faktiskt, hör och häpna, inte tappat bort den viktiga lappen "studieförsäkran". Detta har nämligen hänt tidigare och resulterat i en hel termins uteblivet studiemedel. Tur då att unga fröken då detta tilldrog sig var en hårt arbetande medborgare, bosatt hos parenteserna och inte alls led någon större nöd. Därför var det idag än mer förunderligt att jag i den isande kylan efter en heldags franskapluggande ändå pallrade mig ner till Pressbyrån för att köpa frimärken att frankera kuvertet innehållande studieförsäkran med.

Någonting annat jag tycker är oerhört jobbigt är att ringa viktiga samtal. Kanske aningen otippat kan tyckas med tanke på att jag knappast har svårt att tala (sen att mitt motto just vad gäller orden ibland kan vara kvantitet framför kvalitet och att cirka 30 % av vad jag säger oftast kan sållas bort eftersom det saknar "låg reell substans", som till exempel denna parentes...) men saken är den att jag alltid drar mig för att slå viktiga nummer och prata med "viktiga" personer. Men dessa senaste dagar har i det närmaste fyllts av samtal till "viktiga" personer som jag tvingats ringa för att styra upp saker. Därför kan jag härmed lite försynt säga att fröken magnusson tagit ett för henne ganska stort steg genom att ha styrt upp så "viktiga" saker som CSN-papper och formella telefonsamtal...

Jag kom på att jag är en människa full av motsägelser. Igår skrev jag hur jag aldrig kommer lyckas skrapa ihop några vuxenpoäng och idag förundras jag över hur jag sakta men säkert förandlas till pensionär. Jag kom också till insikten om att jag nog inte är så mycket pensionär som jag tror med tanke på min boendesituation. Inte alltför många personer över 30 skulle väl bo i korridor och man lär knappast inte träffa någon bosatt på studentgatan som fått guldklocka för lång och trogen tjänst. Därför stillades min oro för min "förtidspensionering" en aning och jag gör härmed ett slags ode till korridorslivet:

Du vet att du bor i studentkorridor när...

...golvet i köket är så smutsigt att dina skor fastnar om du står stilla på samma ställe för länge

...det var en dryg vecka sedan någon överhuvudtaget gick ut med soporna 

...du varje lördagmorgon möts av ett antal energidrycksburkar, citronhalvor, tequilaflaskor och andra alkoholrelaterade buteljer i allrummet som stått värd för kårförfesten 

...inredningen i ovan nämnda allrum består av pastellfärgade gardiner (antagligen sydda av någons ömma moder) från det glada 90-talet, de förmodligen kitschigaste prydnadssakerna på hela jordklotet i form av vidrigt målade träänder, den gamla "låt-oss-göra-det-mysigt-och-sätta-i-ett-stearinljus-i-en-flaska-för-att-få-en-fin-ljusstake-klassikern". Ja helt enkelt alla inredningsdetaljer som inte ens under pistolhot skulle komma innanför tröskeln till mitt rum .

...ett oräkneligt antal kvalster har sin boning i soffan i allrumet eftersom ingen under de senaste 15 åren fått för sig att dammsuga den eller företrädesvis gripa sig an den med en ångtvätt 

...du är tämligen ensam om att gå upp 06.45 på morgonen (ajdå, min tidiga uppstigning är ännu ett säkert pensionärstecken)

...bänkytorna och spishällen i köket täcks av ingrodd smuts från de senaste tre veckorna

...du sluter dig samman med de andra i korridoren för en slags kollektiv lovsång då ni hittat plastmuggar i ett av skåpen, eftersom detta kommer att minska diskinsatserna markant

...du fortsätter din lovsång över fyndet av en vattenkokare (i samma skåp) som till skillnad från den befintliga inte är täckt med hundratals lager kalk

 Ja, listan skulle kunna göras oändlig, för livet som boende i en studentkorridor är minsann outgrundligt!