Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmys! Helgstämningen intar både slott och koja och många är de som bänkat sig framför tv'n för att vänta in Idol. Med lite tur står det även en tacopaj och gôttar till sig i ugnen, helst med extra mycket riven ost på toppen, då är lyckan total! För den yngre generationen (typ min ålder, fast jag ändå inte räknas till denna grupp varför kommer jag till strax) som inte väntar på tacopaj är det kanske uppladdning inför en kväll på stan som gäller. Anledningen till att jag snarare sällar mig till tacopajsgruppen är följande1. Jag håller troligtvis på att åldras i förtid. Ett tydligt tecken på detta är att jag senast häromdagen blev sjukt nöjd när jag tog till det gamla klassiska knepet med filt på bilens framruta för stt undvika frost (tack kära grannar för idén, men lite pensionärsvarning är det ändå, särskilt om man har en kadett från -87!). Ett annat tecken är förstås även att jag är en smula avundsjuk att maken har ett par hush puppies. Hur bra är de inte att hasa runt i ett par såna egentligen, gärna i kombination med vintern 2011 års ultimata hemmaplagg-morgonrocken (den som trodde att årets hemmaplagg var onepiece tror fel, bara så ni vet...)2. Jag är slö och det erkänner jag villigt! Det finns ju få saker som är goare än att slänga sig på divanen efter en tuff arbetsvecka (eller, tuff och tuff, men arbetsvecka iallafall). 3. Jag är ("their-lives-were-filled-with-joy-and-laughter-and-they-lived-happy-ever-after") upptagen och till råga på allt gift vilket onekligen gör att aktivitetsnivån sjunker en smula jämfört med den tid då man var själv och hade ett hem som var cirka 12 m2, då var tanken på att tillbringa en fredagkväll hemma inte sådär jättelockande precis.Tänk då på att detta bara är topp tre på min lista över orsaker till att min mentala ålder snarare närmar sig 55 än 25. Vad jag i detta kan glädja mig åt är att jag fortfarande ser tämligen ung ut. Senast i somras fick jag frågan om jag var 18 på en restaurang i Malmö, så än så länge har föråldringen enbart sträck sig till sinnet och en och annan så kallad skrattrynka kring ögonen. Hur som helst ska vi inte fastna i mina åldersnojor utan tanken var att ge en liten hyllning till fredagen. Faktum är ändå att fredagar är extremt uppskattade för de flesta till skillnad mot måndagarna som ingen tycks gilla (på tal om måndagar och fredagar, hur ofta hör man inte klassikern " tiden går ju så fort, det är ju bara måndagar och fredagar"?). Vare sig du preppar inför utekvällen, nattar småbarn eller väntar på tacopajen i ugnen ärfredag ändå fredag. Och för egen del har jag alla förhoppningar att även denna fredag skall kunna leverera rikligt texmexkryddad livskvalitet...

Jag är inte precis känd för att vara ett geni på att hålla tider och jag är en obotlig tidsoptimist, men mirakulöst nog lyckas jag vara i tid till jobbet i princip 99 fall av 100. Inte med några jättemarginaler precis, men ändå. Idag kommer däremot dra ner min hittills 99-procentiga punktlighet. Imorse var jag som vanligt rätt seg på morgonen och tänkte för mig själv att jag kunde ta den lite senare bussen (15 minuter extra hemma är av stor betydelse på morgonkvisten!) för att det inte skiljer så mycket i slutändan ändå. Det värsta är bara att man i såna lägen alltid kan ge sig den på att någonting ska strula, just för att man frångår sin vanliga rutin. Mycket riktigt dök det inte upp någon buss och förklaringen var att busschauffören försovit sig. Jag om någon har full förståelse för försovningar, men ärligt talat inte när det är den person som ser till att jag och cirka 25 andra medresenärer kommer i tid till jobbet som försover sig. Så här sitter jag nu på en buss med 30 minuters senare avgångstid än planerat och som dessutom ska ta en oerhört tidskrävande tur genom Sätila innan man kan nå slutdestinationen, mer än lovligt försenad. Det här med synen på förseningar har trots allt förändrats över tiden. När man gick i skolan kändes inte en försening som hela världen (alla som känner mig vet att det inte är sant för jag har alltid varit en pluggis, men ni fattar grejen) för det var knappast några större snsvarsområden som vilade på en axlar och att ta igen någonting man missat var inga svårigheter. Samma sak var det om man var sjuk, man visste att det bara var att ta upp böckerna på samma sida som man lade igen dem när msn gick hem sist, för det hade inte hänt så mycket under konvalescenstiden. Annat är det nu, där tio minuters försening förstör hela dagens planering och där en sjukfrånvarodag känns som ett straff för att man vet att arbetet när man kommer tillbaka kan multipliceras med antal frånvarande dagar.Hur som helst är fördelen och det befriande med att åka buss i såna här försenade lägen att det bara är att gilla läget. Ingenting jag kan göra kommer att få mig att komma fram snabbare, så det enda jag kan göra är att luta huvudet tillbaka och blunda, bara en liten, liten stund...

Jag är egentligen ingen riktig tävlingsmänniska. Ni vet en sån där som blir vansinnig när de förlorar i sällskapsspel och får sätta sig på sina händer för att inte välta ner spelplanen i vredesmod över sin förlust. Nej, sån är inte jag. Jag har ju heller aldrig pysslat med någon lagsport, vilket ofta brukar ge en viss vinnarskalle, något jag noterat hos vissa lagsportande människor i min närhet. Däremot finns det två som jag ganska så frekvent tävlar mot: klockan och mig själv.

Vad gäller klockan är varje morgon en slags kamp mot tiden. Jag som alltid utgett mig för att vara en morgonmänniska känner inte alls så nuförtiden när klockan ringer 05:45. Visserligen kan jag självmant vakna runt sjutiden på helgerna, vilket ändå får anses ganska morgonpiggt, men på vardagar är det inte roligt när klockan ringer. Därför är jag expert på att snooza, men eftersom jag är rädd att försona mig har jag cirka 3-4 olika alarm inställda med ungefär 5 minuters intervall vilket gör att det ringer alarm i tid och otid på mrogonkvisten(vilket lätt kan reta gallfeber på min andra hälft). Är det inte xylofonljud, så är det kyrkklockor eller ett trumriff som försöker väcka mig ur min dvala. Hur som helst gör mitt snoozande att jag ytterst sällan kan ta det lugnt på morgonen, stress och panik är tillstånd som präglar morgonstunden hemma. Ja, inte bara hemma för den delen. Med tanke på att jag dessutom lider av någon slags kroniskt förseningssyndrom får jag i 8 fall av 10 jaga bussen ett antal hållplatser för att hinna med. Det är då jag skapar för mig väldigt spännande tävlingar, såsom "hur sent kan jag åka hemifrån utan att missa bussen?". Nämnvärt är att jag idag slog personligt rekord, jag åkte hemifrån samma tid som bussen gick och stod ändå och väntade när bussen stannade till vid gästgivaregården i Skene. Heja mig! För övrigt påminner jus den tävlingsgrenen väldigt mycket om "Hur långt till kan man köra utan att få bensinstopp trots att den lilla bensinpumpen i bilen lyser rött?"

Tävlar mot mig själv gör jag också emellanåt. Nu har denna viljan tonats ner en smula, men var oerhört tydlig så länge jag pluggade. Allt som kan mätas är ju en fördel och då var skolans värld helt perfekt för en sån som jag! Alla rätt på tentan och VG i kursbetyg, ja då var tillvaron OK-stämplad vilket kunde vara rätt så skönt att veta. På den tiden tränade jag ju minst sagt lite mer frekvent, dels med tanke på att man hade helt och hållet ansvar för sin egen tid, men kanske främst för att man ju mår så extremt mycket bättre av att träna. Även på gymet kunde man ju tävla med sig själv lite grann. En populär tävling var exempelvis "springa 5 km på löpbandet på bättre tid än i förrgår". Jag kan dock erkänna att jus den tävligen skulle vara väldigt deprimerande att genomföra idag. Nog för att jag försöker träna rätt så frekvent även nu, men jag tror att träningsdosen halverats sedan dess och som bekant kan man ju inte leva på gamla meriter hur länge som helst.Är man liksom jag insnöad på mätbara saker för att försäkra sig om att man duger och räcker till kan man ju känna sig trygg i att jobba i en organisation som fokuserar på styrtal och mätbara resultat. Tack och lov sträcker sig min "betygshets" numer inte utanför arbetstid och man kan vara tacksam över hur många "mjuka" värden det finns i livet som är hundra gånger viktigare än resultat och betygssättning...