Då är det snart dags för ännu ett nytt år att börja. I flera veckors tid har det filats på hur årets nyårslöften ska formuleras, men inte jag inte. Aldrig någonsin har nyårslöften uttalats av mig vid tolvslaget och faktiskt inte ens tänkts. Anledningen skulle kunna vara att ett nyårslöften ofta handlar om att göra sig av med laster, men som den otadliga människa jag är har jag inga sådana ;) En annan orsak skulle också kunna vara att nyårslöften till stor del handlar om långsiktiga mål, men för en person som jag, som tycks ändra uppfattning om saker och ting allt som oftast känns långsiktiga mål särskilt passande för mig. Jag menar, det är ju trist att slå på stort med nåt spexigt nyårslöfte som på nyårsnatten verkar betydelsefullt, men som bara några dagar senare ter sig tämligen oviktigt =)

Igårkväll hade vi en riktigt trevlig middag i Sätila ute på landet tillsammans med kompisar. Jag som är den mest ohusliga hade fått det ärofyllda uppdraget att fixa dessert. Det var aningen kallsvettig som jag tog mig an detta uppdrag, men det blev riktigt lyckad. Jag var till och med tvungen att ha bildbevis på denna fantastiska händelse för att mina när och kära skulle tro på mig. Detta var nämligen den första gången i mitt 19-åriga liv som jag lyckats styra upp något liknande =)

Hur som helst är jag nu uppe i ottan och att detta skulle ha att göra med min seriositet som bloggare stämmer inte. Jag ställer alltså inte klockan på sju under helgdagar för att hamra på datorns tangentbord och störa resten av familjens morgonsömn. Nej, saken är den att jag nu för ungefär femte gången har verifierat tåg- och busstider inför min nära förestående resa. Då det hänt fler än en gång att jag säker på min sak traskat iväg till buss eller annat kollektivt färdmedel och missat just det fordon jag skulle färdas i har jag utvecklat en liten noja över såna där saker. Man kan, enligt mig, aldrig kolla för många gånger i tidtabellen. Det är visserligen ett aningen otippat uttalande från min sida, som i andra sammanhang är ganska oplanerad, och även lever efter en egen liten tidsuppfattning där det brukar vara ok att dyka upp en sådär tio minuter efter utsatt tid till saker och ting. Dessvärre lever inte västtrafik efter detta motto, vilket många gånger orsakar problem för mig, den eviga tidsoptimisten.
Resan som ska påbörjas idag är en liten tur genom Sverige skulle man kunna säga. Den startar i Tibro där det nya året ska firas in med ett gäng vänner. Därefter rullas det vidare till Skövde där ett styck kusin ska hälsas på och efter detta stopp bär det av till Örebro. Detta sista stopp är väl det som förvånar mest då ingen som helst anknytning finns till denna stad. Men planlösa som mina vänner och jag är beslöt vi oss för någon vecka sen att åka till vad som sägs vara gnällbältets trevligaste stad. Detta med orsak av att universitetsstudierna i denna stad lockar oss alla tre och vad kan då passa bättre än att över ett dygn utforska staden :) Att dessutom en trevlig kompis till mig från min frankriketid bor i närbelägna Lindesberg gör ju saken ännu roligare! Vad mina reskamrater som inte riktigt delar min hänförelse för trikolorens underbara land tycker när Kia (min frankrikekompis) och jag vandrar tillbaka på "memory lane" vet jag dock inte. Vad jag vet är åtminstone att det kommer bli en rolig vecka och således en bra start på året!
Innan den lilla resan startar ska visserligen ett arbetspass på Hemköp klaras av och då det är mindre än en timme kvar tills jag börjar bör man kanske fundera på att fixa iordning sig... men först ska jag bara för säkerhets skull kanske kika på tidtabellen ännu en gång =)

Gott nytt år till allihopa...

Hrrm... nej, jag vill nog inte stämma in i adolphsson o falks "mer jul" just nu. Kanske beror det på att den finns med på den tråkigaste julskivan i världen, nämligen Absolute Christmas. Denna skiva som i juletid ligger i varje familjs cd-spelare och som om inte det vore nog spelas den även i varenda butik man råkar sätta sin fot i. Hur som helst hade min familj lyckats låna ut denna skiva i år, så jag slapp lyssna till "Nu är det jul igen" med Just D och andra julsånger som i ärlighetens namn spelats ett antal gånger för mycket. Istället hade min innovative far i skivarkivet grävt fram andra höjdarcd's som "christmas goes baroque" eller varför inte "christmas goes pink floyd".
Hur som helst var julen väldigt trevlig, dålig julmusik till trots =) Kusiner, faster o respektive, farföräldrar, mormor, parenteser och syster med tillhörande svåger samlades så i vårt gula radhus för att fira jul tillsammans. Men, dessvärre var jag min vana trogen. Jag har nämligen en tendens att vid större högtider, såsom jul eller nyår dra på mig förkylningar. Så var även fallet iår. Med både ögon och näsa som rann tog jag mig på darrande ben uppför trappan från mitt rum till köket. Lyckligtvis blev jag lite stärkt av medömkan som inhåvades av föräldrarna och även av doften från nybakt bröd. Jag vet, här finns orsak att protestera över att jag, om jag nu var så förkyld, inte borde ha känt doften av bröd, men min "konstnärliga frihet" som bloggare tillåter mig att skriva saker som inte alltid är logiska :)
Nåväl... jag överlevde min förkylning och de sjungningar som var inplanerade på julafton. Otroligt hur man kan rycka upp sig när man så att säga står i "offentlighetens ljus", men förkylningen höll sig i schack under kyrkosjungningar tu.
Både juldagen och annandagen tillbringades med kusinerna i Mölndal. Trevligt värre må jag säga, då det inte är så ofta man ses. Vi skulle även vara seriösa o titta på Göta Kanal för att sedan iallafall vara berättigad att se uppföljaren till denna kultfilm. Dessvärre bäddade denna filmupplevelse inte för några större lustar att betala pengar för o se en tvåa. Vi var helt förundrade över denna allmänt känt "roliga" film, som inte alls var särskilt kul. Vissa frågor väcktes dock då man såg denna film:
1. När övergick Janne Carlsson till att vara Janne "loffe" Carlsson och varför?
2. Har Fader Forah från Fångarna på fortet (för det är enbart därifrån vi 80-talister känner till honom) egentligen gjort nåt mer än att mysa i tornet på fort Boyard och spela Sigurd i Göta Kanal?
3. Var Göta Kanal rolig på 80-talet för att det inte fanns nåt bättre, eller är den genuint rolig, bara det att det övergick både mitt och kusinens förstånd?

I vilket fall som, är julen på väg att dansa ut, för jag tror inte riktigt på att den vara ända fram till påska. Vi har idag på jobbet börjat sälja ut julgodis för halva priset och dessutom har alla reor startat i butikerna. Är inte detta tydliga tecken på att julen är på väg bort, så säg?
Man skulle således istället kunna samlas i en något modifierad jullåt (som även den är en av de sånger jag tycker mindre om), men den passar så bra såhär "post Christmas"

"Julen var här och lyste frid på jorden, glädjen var stor i ett barns klara ögon
Julen var här i våra mörka länder, vi lät oss ta varandras händer när julen var här..."

... och nu när den vart här är vi kvar, med julklappshögar, tomma plånböcker, jästa magar och i full fart att planera för hur nästa stora tillställning Nyår ska firas =)

Veckorna går extremt fort. Detta är något jag tänker på varje fredag. Jag jobbar då på fritids och varje gång man går in genom dess dörrar känns det som om man inte gjort annat än att vara där. I princip varje fredag har jag varit där under terminens gång och det har faktiskt varit riktigt roligt. Helt underbart att kunna göra så vitt skilda saker. Att varje fredag kunna strunta i att man ska vara seriös student (kanske inte lyckas bra med det de andra dagarna heller, vad vet jag?) och spela spel eller pyssla med barnen. Det är såna sysslor som man inte riktigt prioriterar annars, så då är det är ju bra att ha det schemalagt =)
Hur som helst var det i fredags sista gången jag var där för terminen när jag slutade för dagen hade jag blivit ett antal förkylningsbaciller rikare... Det är just det som kan vara nackdelen med att jobba med barn. Jag menar, när man gick i förskolan hade man inte direkt vett på att kanske vända sig bort då man nyser eller hostar, utan det gjorde man ju helt ogenerat vid matbordet och gärna över exempelvis smöret som alla andra skulle bre sina smörgåsar med. En person som jag som är lite lätt hypokondrisk kan då vid såna tillfällen i sådana miljöer börja föreställa mig själv sängliggandes och med både hosta och snuva. Och minsann kände jag hur det kändes konstigt i halsen när jag kom hem och vid dessa tillfällen hjälper det inte att intala sig själv att en förkylning inte riktigt kan bryta ut på tre timmar från det att man träffat en snuvig person. Snabbt som ögat begav jag mig således till min andra arbetsplats Hemköp för att inhandla Friggs Echinacea för att hejda en eventuell förkylning :) Sen om det har med placeboverkan att göra eller inte vet jag inte, men hittills är jag inte förkyld och i detta icke-förkylda tillstånd hoppas jag kunna fortsätta vara. Just denna tidpunkt lämpar sig nämligen inte för hesa halsar och täppta näsor eftersom det enda man ägnar sig åt nu är diverse sångövningar och repetitioner inför julhelgen som består av mycket sång och musik. På tal om julhelg så närmar den ju sig med stormsteg och jag känner mig inte helt och fullt förberedd inför denna. Alla julklappar är inte klara och sen ska man ju baka och laga en massa mat och feja och dona och hugga gran... Eller nej, det ska jag ju inte alls. Så jag ska ju kanske inte klaga. När det enda bekymmer jag har inför julhelgen är att jag ska handla julklappar ska jag nog vara rätt sparsam med klagovisor. Det finns ju dem som ska tänka på såväl julklappsinköp som de andra aktiviteterna jag räknade upp. Jag däremot hör ju till dem som fortfarande bor hemma hos parenteser som brukar vara skickliga på såna sysslor. Vissa av dem kan jag i och för sig hjälpa till med, men just matlagningen tror jag att alla mår bäst av att jag håller mig ifrån :) Jag menar ingen vill äta brända köttbullar eller saffransgula pepparkakor under julen. Det är därför jag till största del håller en passiv roll i de kulinariska förberedelserna inför julen (och även andra tillställningar bör tilläggas).

Då var en termin alltså till ända. Igår skrevs den sista tentan för terminen, men hur den gick vågar jag inte direkt svara på. Man skulle dock kunna säga som så att läraren som kommer att rätta tentan lär dra på smilbanden, eftersom jag i efterhand insett att vissa av de översättningar jag gjort nog är helt galna. Jag hade också ruggiga svårigheter att slå mig till ro i tentasalen. Denna skrivning ägde rum i aulan på Handels och bara att få träda in i dessa lokaler som är hemmaplanen för civilekonomer, logistiker och jurister var ju en ny grej. Dessutom hade vi som uppladdning för tentan tagit en fika/frukost på Espresso House. I denna frukost bestod av scones och en enorm mugg med kaffe. Jag skulle vilja säga att det var en mycket dålig idé av fröken magnusson att dra i sig en halvliter kaffe innan det var dags för tre timmars stillasittande inne i tentasalen. Även om jag till en början var aningen rastlös samlade jag ihop mig och fick ihop en hyfsat acceptabel översättning av såväl tidningstext från Le Monde, som romanutdrag. Hur som helst ska man nog ha lyckats få godkänt på tentan och det ska väl ändå vara huvudsaken, även om jag personligen har lite svårt att nöja mig med det betyget. Fast man kanske bör erkänna att mina förberedelser inför denna tenta inte riktigt varit så grundliga som de kanske borde, men jag är inte den enda i min klass som den senaste veckan levt i tron att det inte går att förbereda sig inför en översättningstenta. Man skulle kunna säga att vi helt enkelt redan gått på mentalt jullov. Och när ens ambitioner och ork till att plugga redan gått på jullov kan man kanske inte räkna med två versaler i sitt betyg :)
Lördagen präglades också av bilåkande. Då man bor lite avsides till passade inte några som helst busstider så mina kära parenteser var snälla nog att anförtro bilen åt mig. Så ett antal mil har avverkats idag. Två turer fram och tillbaka till den stora staden på vår västkust kan vara lite påfrestande och tröttande. Det var nämligen dags för födelsedagsfest hemma hos en klasskompis på kvällen. Så som ett skott åkte jag hem efter tentan för att en dryg timme senare befinna mig i bilen på väg till Göteborg igen. Hur som helst var det värt det värt allt körande för kvällen blev minst sagt trevlig. Och dessutom ska jag inte förneka att jag inte riktigt kommit över stadiet då jag tycker att det är enormt roligt att köra bil för att det ju inte var jättelängesen jag fick mitt körkort. (Det lilla rosa plastkortet fyllde nämligen ett år för en vecka sen, så jättegammalt är det ju inte)
Nåväl... ännu en helg har passerat och det är nu dags för en vecka med många punkter på programmet. Resa till det oerhört avlägsna landet Danmark, kassajobb på Hemköp, brunch med klasskompisar och julklappsshoppande. Helt enkelt en vecka att se fram emot!

osmidigaste, men bästa ordet för dagen: "skjuta-upp-till-morgondagen-vad-du-skulle-kunna-göra-idag-aktivitet"

Köket håller på att renoveras. Det är därför till ackompanjemanget av vinkelslipar, sågklingor och borrmaskiner som jag nu försöker skriva av mig den koffeinkick som gått mig ända ut i fingerspetsarna. Saken är den att jag inom en väldigt snar framtid ska inleda läsningen av det trehundranittiofyrasidiga mästerverket Madame Bovary. På franska. Jag har dock en liten känsla att detta inte är någonting man gör med "koffeinenergi" i kroppen. Som bekant för alla kaffedrickare brukar den önskade effekten av kaffeintag, d.v.s pigghet, i de flesta av fallen endast leda till en skenbar energi, som tar sig uttryck i rastlöshet och överdriven pratsamhet. Nu är ju visserligen den sistnämnda egenskapen något jag kan tillskriva mig även i vanliga fall, så man kan ju bara föreställa sig hur det låter när jag druckit ett antal koppar kaffe. Visserligen har detta visat sig vara en bra uppladdning inför talfärdighetslektionerna i skolan, då det är just pratsamheten som bedöms.
Nåväl... egentligen är väl bloggskrivandet just i denna stund mer av en undanflykt för att slippa ta tag i Gustave Flauberts trevliga lilla bok. Till saken hör att jag faktiskt gav mig på att läsa denna bok redan under min gymnasietid, men redan efter en sådär 20 sidor gav jag upp. Flauberts personbeskrivningar helt trogna den realistiska skolan blev mig helt enkelt övermäktiga. Men, boken är säkert lättare på originalspråk. Åtminstone är det i denna falska trygghet jag kommer att invagga mig då jag påbörjar min läsning. Jag "ska bara" äta lite först. Sen "ska jag bara" titta lite på tv och därefter "kanske man bara skulle" lyssna lite på musik och först efter dessa hyperviktiga aktiviteter kan jag läsa :) Märkligt det där hur allt annat helt plötsligt blir mer intressant än det man borde göra. Jag menar, sällan har väl städning varit en mer underhållande sysselsättning än i tentamenstider. Och aldrig annars skulle man få för sig att helt plötsligt börja sortera alla sina tidningar i bokstavsordning, eller varför inte enligt utgivningsår. En annan populär "skjuta-upp-till-morgondagen-vad-du-skulle-kunna-göra-idag-aktivitet" kan även vara att få för sig att på nytt starta upp sitt gamla Super Nintendo för att tvunget varva Zelda ännu en gång. Även ursäkten "jag måste bara spela den här låten en gång" funkar bra som undanflykt, då sanningshalten i det där "en gång" aldrig stämmer. På så sätt kan man lätt spela bort en bra stund som man, om vore duktig, lätt hade kunnat använda till att plöja sig igenom både en eller två böcker. Sen är av erfarenhet uttrycket "det går ändå inte direkt att förbereda sig till den här tentan" (en fras väl använd inför både uttalstentor och översättningstentor) en oerhört bra samvetsstillare då man hellre går ut och äter middag med kompisar kvällen före tentan. Men det är väl så det är för oss vanliga dödliga. Disciplinen är inte den bästa, men turligt nog lyckas man ro sitt lilla skepp i land ändå. Och hur roligt hade det varit att vara disciplinerad precis hela tiden? För visst är det alla dessa undanflykter och "skjuta-upp-till-morgondagen-vad-du-skulle-kunna-göra-idag-aktiviteter" som kallas livet =)
Sen måste det även påpekas att roliga saker faktiskt har uträttats idag. Uppstigen med tuppen begav jag mig till Strömskolan där jag hade ett litet "guest appearance" som "gympafröken". Det var iklädd mysbrallor och luvtröja och med ett antal medhavda cd-skivor fyllda med diverse danslekar, som jag äntrade den lilla idrottshallen. Jag undrade just när denna gympahall krympt. När jag själv hade gympa där på lågstadiet var avståndet mellan basketkorgarna oändligt, medan jag nu kunde stega över salen med en sådär 10 steg. Underligt det där. Det var nästan så man kände sig lite nostalgisk när man faktiskt insåg att det nu var ett bra tag sen man själv var sådär liten. Nu vill ju inte det säga att jag har gått o blivit gammal och grå, eftersom min ålder fortfarande är ganska ringa. Så värst stor är jag ju inte nu heller för den delen, men ändå kan man inte låta bli att undra hur tiden gick så fort (och nu vet jag att folk i mina föräldrars generation småler och tänker: Visst, lilla du... tänk då hur hisnande fort tiden går när man är 50+ ). Så som jag minns det, var det hur som helst inte längesen man på darrande små ben klev in i skolans värld. Ändå har man nu hunnit med både att vitklädd och med studentmössa lämna den, för att ett sommarlov senare på nytt kliva in i den stora vuxenskolan som kallas universitet. Turligt nog har jag trots de vuxenpoäng jag lyckats skrapa ihop genom såväl kaffedrickande, som universitetsplugg lyckats behålla mitt barnasinne. Något som faktiskt tog sig uttryck på ett perfekt sätt i morse då jag tillsammans med en sådär tjugo stycken 6-åringar började dagen med att dansa för glatta livet på ett "gympahallsgrönt" golv och för en stund totalt kunde ignorera den bok jag nu ska börja läsa. Men innan jag gör det, ska jag bara...

Jag undrar hur stor chansen är att en alkis våldför sig på dina föräldrars bil och på så sätt åstadkommer bucklor på den? Sedan ställer jag mig frågan hur stor chans det är att din katt tuggar av dina rosa-vita hörlurar till din creativespelare? Sist kan man också fundera på om det är troligt att dessa två, i min värld så allvarliga incidenter inträffar på samma dag...

Sannolikt eller inte, detta var vad som inträffade häromdagen i min lilla värld. Jag som intill nu trott att man går säker från missöden på kvällarna i lilla Kinna vet nu att så inte är fallet. Nu ska jag visserligen inte påstå att det är någon vidare action i den underhållande historia jag ska berätta, men den visar på ett klart och tydligt sätt att vad som helst kan hända, även i småstäder.
Föreställ er följande: en trevlig kväll med middag i goda vänners lag, som just avslutats. Hemfärden ska just till att börja, men döm av unga frökens förvåning då hon bakom sina föräldrars bil skymtar tre personer, som för henne var helt okända och som pysslade med något hon inte kunde begripa.
Då jag inom mig har en liten dramatiker föreställde jag mig här då ett scenario som var mycket mer spännande än det som verkligheten bjöd på. I min vilda fantasi hade helt plötsligt familjens mörkblå Saab blivit bifigur för knarkhandel eller andra mindre lagliga handlingar som skulle platsat i den bästa av beckfilmer. Men, som sagt...verkligheten motsvarade tack och lov inte mina fantasier. Vad som istället försiggick vid sidan av vår bil var att dessa tre personer höll på att hjälpa upp en allt annat än nykter man som gått omkull och landat i en vattenpöl stor som en sjö. All denna dramatik begränsade sig dittills till parkeringsrutan bredvid den där jag stod parkerad och vår bil stod på säkert avstånd. Men just som jag är i fart att ringa till polisen (vilket ju tar en stund med tanke på att man till största delen pratar med en växeltelefonist som befinner sig på stort avstånd från lilla Kinna) har de tre hjälpsamma karaktärerna hjälpt mannen på fötter. Slutet gott, allting gott hade man ju kanske hoppats på där, men icke. Innan jag visste ordet av hade den tämligen store mannen halvt om halvt hävt sig över vår bil då hans balanssinne inte var vad det borde varit. Normalt sett brukar inte personer åstadkomma bucklor på en bil genom att stödja sig mot den, men så blev det i detta fall. Till min förskräckelse hör jag hur det knakar till i plåten på bilen och där och då såg jag framför mig hur alla pengar vikta för julklappshandel istället skulle gå åt till lackbehandling av parentesernas bil. Lyckligtvis var skadorna i plåten inte så allvarliga, men bucklig plåt är inte så värst roligt ändå.
Det blev alltså till att ringa till sina arma föräldrar och berätta att en alkis "ramlat" in i bilen och att vi nu hade två inbuktningar på vänster bakdörr, vilket efter omständigheterna mottogs ganska väl. Turligt nog har jag väldigt förstående föräldrar som vänligt fick mig att förstå att det faktiskt inte var mitt fel att jag ställt mig på fel parkeringsruta vid fel tillfälle. Det är ju helt sant att man inte kan beräkna såna händelser i förväg, men försmädligt är vad det är =/

Som en liten krydda på det inträffade gjorde jag en mindre trivsam upptäckt när jag kom hem senare på kvällen. Jag skulle då varva ner lite genom att lyssna på min MP3-spelare innan det var dags att sova. Till min stora förfäran märker jag att inget ljud strömmar genom hörlurarna. Förödande var vad det var! Katten visade sig ha gnagt av sladden till hörlurarna, vilket lätt kunde bevisas av de "gulliga" bitmärkena från kattänder som fanns överallt på sladden. Visserligen kom det inte som någon riktig chock att något inte stod rätt till med mina hörlurar. Redan när jag kom hem från jobbet började jag ana oråd då jag till min fasa fann MP3-spelaren på golvet. Jag visste alldeles bestämt att det inte var där jag lagt den när jag gick hemifrån. Men en snabb utforskning av spelaren lugnade mig tillfälligt. Vad jag då inte visste var att mina i Frankrike inhandlade rosa-vita hörlurar aldrig mer skulle förse mina öron med ljuv musik. Hade jag då vetat detta hade jag sannerligen övervägt att inleda en förundersökning mot de bägge katterna för att få reda på vem av dem som skulle bli utan mat de närmaste dagarna =) Men nu nåddes jag inte av det ödesdigra beskedet förrän vid tolvtiden på kvällen, vilket gjorde att orken att jämföra bitmärkena på sladden med katternas tänder inte riktigt fanns där.
Hur som helst har jag nu så smått kommit över händelsen med bilen, som i ärlighetens namn inte var något större trauma för mig. Dessvärre var förlusten av hörlurarna lite jobbigare att smälta, men även detta börjar nu bli hanterbart. (Viktigt är också att poängtera att inga katter har blivit lidande under min bearbetningsprocess...jag är alldeles för mycket djurvän för att åsamka dem onödig plåga såsom svältning etc...)

I vilket fall har jag av detta lärt mig att man minsann inte behöver lämna hemstaden för att få lite spänning i vardagen (och särskilt inte när man är en drama queen som jag). Vad man också kan dra för slutsats är den att man kanske skulle hängt med lite bättre på lektionerna om sannolikhetslära i matten...Säkerligen fanns det i matteboken formler för hur man ska beräkna sånt här:
En parkeringsplats har 53 parkeringsplatser, om du ställer dig på en av dem hur stor sannolikhet är det då att ett fyllo ramlar i en vattenpöl på platsen bredvid? Hur stor är sedan sannolikheten att han bucklar till dina föräldrars bil då han reser sig upp?

Men, livet går tack och lov vidare med eller utan rosa-vita hörlurar, även om det nog blir lite svårt att klara vardagen utan dem :P

Dagens ord: regn


Man skulle kunna säga att det har regnat en hel del den sista tiden. Till och med jag, som inte är särskilt förtjust i vintern längtar nu efter både minusgrader och snö. Eller kanske är det just tanken på att kunna gå utanför dörren utan att mötas av småspik som faller från himlen i form av regn som lockar. Just såna här regniga höstar blir också väldigt jobbiga då man inte har ett enda paraply värt namnet i sin ägo. Eller snarare handlar det om att de enda paraply som föräldrarna vågar låna ut är de av den sämre sorten. Föräldrarna är nämligen mycket väl medvetna om den överhängande risken att de utlånade paraplyna inte kommer tillbaka hem igen om dottern tar med dem ut genom dörren. Således har jag endast ett litet ynka paraply, inköpt i min bittra nöd på Wedins. Det kostade inte alltför många kronor och kvalitén är så att säga därefter. Det räcker att man uttalar de bägge orden regn och rusk, så vänder paraplyt sig ut och in och blir alldeles obrukbart =)
Jag tror inte att jag talar för mig själv när jag säger att stora vattensamlingar (ex.vis pölar stora om sjöar på diverse vägar, som p.g.a just vattenmängden blivit oframkomliga) inte står särskilt högt i kurs just nu. Den enda vattensamling som skulle kunna uppskattas av mig nu skulle vara den något större varianten som är azurblå och stavas Medelhav. Den vattensamlingen skulle jag kunna stå ut med just nu, men vi alla är allt mycket väl medvetna om att det vatten som nu finns runtomkring oss i Svea Rike är allt annat än azurblått. Och som jag ser det gör bönderna här i närområdet rätt i att snarast byta ut traktorn och plogen mot en eka med åror och detta eftersom var och varannan åker är helt vattentäkt. Det börjar till och med gå så långt att jag på fullaste allvar börjar överväga om man skulle stryka vissa grejer i önskelistan för att istället kunna skriva in hammare, spik och virke för att så småningom kunna påbörja byggandet av en ark :)
När man så ändå är inne på det här med önskelistor, kan fröken Magnusson härmed avslöja att de första julklapparna införskaffades igår. Rent procentuellt sett så kommer den största delen av sakerna som igår inhandlades att gå till mig, då man var utsänd av sin kära mormor för att själv leta upp en lämplig julklapp. Detta resulterade inte riktigt i en lämplig klapp, utan i sex stycken cd-skivor. Varav en sådär tre stycken bekostades av mig själv, då jag insåg att jag var i akut behov av dessa. Jag menar, det skulle vara rena tortyren att veta om att tre fantastiska skivor låg inslagna i julklappspapper och därmed inte skulle kunna spelas innan julafton =)
Att man nuförtiden oftast själv har en stor medverkan i julklappsinköpen till sig har lett till en liten avromantisering av julfirandet. Dessvärre är det så att mina förväntningar inför julklappsutdelningen inte stagnerat med åren som gått, utan snarare trissats upp så till den grad att dessa förväntningar aldrig motsvaras av antalet klappar under granen =) Tyvärr kan jag ibland liknas vid ett bortskämt barn som aldrig blir nöjd med det hon får, men främst tror jag att den stora besvikelsen såväl till födelsedag som till jul ligger i att det aldrig någonsin finns ett inslaget piano bland de andra paketen. Pianot är nämligen ett stående inslag på mina önskelistor, men som aldrig återfinns i pakethögen och varje år när jag ändå en förhoppning om att det någonstans i huset ska stå ett piano inslaget som ett vitt paket med röda snören. Och, ja... denna förhoppning bottnar säkert i ett alltför ivrigt tittande på amerikanska filmer då oftast stora paket, såsom bilar och dylikt faktiskt slås in och ges bort till snälla döttrar., ett fenomen som inte är så vanligt i verkliga livet. Visserligen har jag fått uppleva det där med inslagen bil, men denna lilla pärla har saligen insomnat och har gått vidare till Saabhimlen.
Hur som helst ska jag i år försöka tona ner viktighetsgraden på antalet julklappar för egen del. Ja, jag tror istället att jag helt klyschigt enbart ska önska mig fred på jorden och en fridfull jul med nära och kära. Och kanske till och med att jag skulle kunna önska mig en jul då den lilla radhusträdgården täcks av gnistrande snö istället för att, som nu likna en leråker. För här bland översvämmade brunnar och vindpinade träd är det faktiskt lite svårt att hitta rätta julstämningen. Men för att citera den käcke busschauffören, som idag gjorde buss 300 till en bra start på dagen "Det finns åtminstone lite positivt idag och det är att det enbart ska bli enstaka skurar... och snart är det jul!" En sådan busschaffis borde i ärlighetens namn få något slags pris. Det är sådana människor som är vardagshjältar och sprider glädje i decemberrusket, medan man själv sitter och tycker synd om sig själv för att man bor i vad som nu känns som det regnigaste landet i världen. Nej, egentligen borde vi alla stämma in i ett glatt "Singing in the rain" för att muntra upp oss i den gråa vardagen. För att säga saker med en sång har väl alltid gjort allt bättre?

Håll ut i regnet vänner ;)