Ja, min nya (ofrivilliga) hobby tycks vara att greja. Det bästa med denna hobby är i och för sig att man kan lägga ner så mycket i just ordet greja. I mitt fall handlar “greja” mest om att flyttpacka och städa. Inte så mycket städa förstås, men ändå. Problemet är bara att jag inte har någon riktig rutin på just flyttpackning vilket leder till en ineffektivitet utan motsvarighet. Saker flyttas från den ena högen till den andra, en flyttkartong fylls och en annan töms på sitt innehåll som ska in i skåp eller garderober. Så, man skulle kunna säga att jag väldigt sakta, men dock säkert, avancerar i mitt packande, men nu börjar tiden bli knapp. Imorgon kl 19.56 stiger jag på tåget i Herrljunga för att kl 22.00 stiga av på Örebro resecentrum. Tur är då i detta sammanhang att jag är en sån oerhörd friluftsmänniska som inte egentligen bryr mig om komfort eftersom de första nätterna kommer tillbringas på luftmadrass i ett hyfsat omöblerat rum till största del fyllt av flyttkartonger. Men nej... Nu var ju inte det där med mig som friluftsmänniska särskilt sant, men jag intalar mig själv att ett par nätter på luftmadrass kommer få mig att så mycket mer uppskatta min säng som kommer åkandes med parenteserna till helgen. Helt enkelt kan det vara bra för en bortskämd ung dam som jag själv att känna på det “hårda livet”. Ja, ganska tydligt visar väl resonemanget om hur ett par nätter på luftmadrass skulle vara slutet på världen på att sanningshalten i att jag skulle vara bortskämd är rätt hög J

Hur som helst är det idag slutspurten på packningen och jag hoppas att det som nu inte finns i kartonger inte är värt att packas ned. Å andra sidan är ju varken Örebro eller Kinna världens ändar (eller jo, kanske Kinna...) så skulle något glömmas av går det ju ganska smidigt att hämta, så länge man inte tar vägen om Ödeshög och Vadstena vill säga!

Kanske kan här vara på sin plats att säga några väl valda ord om hur man såhär dagen innan avfärd känner sig eftersom min B-logg hittills inte fyllts av känslouttömmande redogörelser. Men saken är den att jag i skrivande stund faktiskt är väldigt upptrissad över hela det här med flytten. Sen ska det erkännas att det inte helt och fullt är upptrissat på det positiva sättet utan också på det nervösa sättet. Tidigare har jag ansett att ett halvår varit så långt som man kunnat planera in i framtiden, men nu handlar det helt plötsligt om några år. Jag menar ett halvår är en överskådlig framtid, medan 4 år tillhör en oöverskådlig framtid. Att det sen känns som att en flytt 30 mil hemifrån känns jobbigare än de tidigare utlandsvistelserna flera hundra mil från Kinna känns lite märkligt. Men kanske är det för att man nu ska bli “seriös” och det man gör nu kommer bli lite mer “på riktigt” än au-pairjobb och glassande i den Sydeuropeiska solen.

Nåväl, förväntningarna är ändå stora och det känns bra att kunna säga “sayonara Kinna” för att imorgon kl 22.00 istället utbrista i ett “coucou Örebro”.

Ja, det skulle man faktiskt kunna säga. 06:00 ringde väckarklockan i lördags och alla som känner mig vet att jag inte gärna hoppar upp ur sängen vid denna tidpunkt på dygnet. När man dessutom befunnit sig ute i skogarna kring Torestorp kvällen innan och spelat spel och träffat sina underbara gymnasiekompisar och inte kommit hem till sitt casa innan midnatt kändes ett uppvaknande klockan 6 väldigt tidigt. Men, upp och hoppade gjorde jag och en dryg timme senare bar det av i den lilla lastbilen lånad av Fredrik (tack för det!) och destinationen var mitt nya hem, vilket vill säga Örebro. Nu har man ju aldrig kunnat beskylla mig för at vara välorganiserad, men jag hade ändå varit förutseende nog att titta i en kartbok för att se vilken väg som skulle vara lämpligast att köra för att nå slutmålet. Efter att med linjal mätt vägsträckan och dessutom analyserat KAKs betygssättning av vägarna kom jag så fram till att vägen om Jönköping skulle vara den bästa. JA, här kan ju vem som helst som vet lite grann om Sveriges vägnät genast förstå att det nog är den dummaste väg du kan ta, men när denna väg av KAK klassats som 4-stjärnig, medan E20 endast tilldelats 2 stjärnor kändes det ändå som ett säkert kort. Det visade sig ganska snart, närmare bestämt strax efter Jönköping att denna väg var tämligen värdelös. Att köra igenom varenda mindre stad såsom Vadstena, Ödeshög och andra orter (som ju i andra sammanhang säkert är trevliga) när vad man egentligen bara vill blåsa på och avverka mil i så snabb takt som möjligt är faktiskt rätt frustrerande. Särskilt då om man har en Chrysler Voyager, modell äldre framför sig som hela tiden kör 10-15 km under hastighetsbegränsningen. Nu finns det ju någonting som heter omkörning tänker väl ni då, men saken är den att vägar som är av det mindre slaget inte alltid lämpar sig att göra omkörningar på. Tids nog kom vi i alla fall förbi denne såsige bilförare, men ett ödesdigert misstag gjordes då förarbytet skedde alldeles för långsamt vilket ledde till att vår vän i Chryslern tuffade förbi oss och ännu en gång befann vi oss bakom den himmelsblå minibussen.

I vilket fall som helst anlände vi till Örebro drygt fyra timmar, ett antal koppar kaffe och många mindre trevliga utrop över den såsige framförvarande bilföraren senare. Då skulle också roller och penselset inhandlas eftersom målning av mitt babyblåa rum var det huvudsakliga målet med Örebrotrippen. Sedan ett tidigare besök i Örebro kände jag turligt nog till den trevliga färgbutiken Magnussons färg som nu kunde tillstå med såväl roller och tråg till mig, den ovane “gör-det.självaren”. Tidsbristen var ju ett faktum redan då vi vid 12-tiden insåg att man nog var tvungen att fylla magen med någonting i matväg. Därför var det först vid ettiden som måleriet kunde startas upp och detta efter att ha kånkat upp ett antal flyttlådor och kassar med böcker till rummet. Men ännu en gång skulle min oorganiserade sida visa sig. Fröken Magnusson hade ju inte packat ner någon skruvmejsel så gardinstångsfästen och hatthylla kunde ju inte skruvas ner, vilket ändå var en nödvändighet inför målningen. Därför inleddes en jakt på skruvmejsel och denna hittades hos en granne vid namn Sebatian, så på sätt och vis ledde denna oorganisation till att jag kunde frottera mig med mina nya grannar. När så allt som skulle skruvas ner var nerskruvat insåg jag ganska snabbt att maskeringstejpen inte skulle räcka. Därför gav jag mig ut på jakt efter sådan. Medhjälparen Frida lämnades kvar i rummet med roller och pensel i högsta hugg medan jag rullade iväg för att finna det jag sökte på en närbelägen OKQ8-mack. Och vilken mack det var! Allt mellan himmel och jord fanns att tillstå där. Det var som ett Skene Järn i miniformat. Jag kände att det var som ett tecken från ovan och varför ska jag nu förklara. Jag vet inte om det är allmänt känt, men jag har under en längre tid närt en liten dröm om att få jobba på en bensinstation. Fråga mig inte varför, men enligt mig verkar bensinmacksjobb vara det perfekta extraknäcket. Kanske har det nåt med min uppväxtmiljö att göra. Att varje dag blicka ut över pumparna på Statoil tvärsöver gatan kanske har sat sina spår. Dessutom var ju Statoil när man var liten det ställe där godiset aldrig tog slut och dessutom det ställe som försåg en med vhs-kassetter som Bumbibjörnarna eller Bernard och Bianca när man var sjuk och fick lov att hyra film. Men vad som idag lockar mig med bensinmackar är att man då om dagarna kan spana på snygga bilar, servera bullar och kaffe till förbipasserande bilister, sälja biltvättar och ja, helt enkelt pyssla med lite allt möjligt. Sen kan ju detta vara en helt felaktig uppfattning, men jag lever gärna i tron om att detta är just så roligt som jag tror. Och vem vet, en dag kanske jag får sköta min alldeles egna bensinmack =)

Slutligen blev rummet målat och medan färgen torkade hanns även en tur till Ikea och Jysk med innan det var dags för att måla en andra gång. Orutinerad målare som man är skedde denna andra målning i vad som skulle kunna sägas vara ett alltför dunkelt ljus, så just nu lever jag i spänning över hur det egentligen ser ut i rummet. Jag menar i halvmörkret som var då vi målade såg det ju väldigt bra ut, men i dagsljus kan det vara helt annorlunda, men den som lever lär få se J

En lång dag var vad det blev och strax efter 2 på lördagsnatten satte jag nyckeln i låset på Boråsvägen här i Kinna.

Cirka fyra och en halv timme senare ringde klockan igen. Onödigt tidigt tycker kanske många, men fröken Magnusson har den mest rossliga och raspiga morgonrösten som går att finna och när då kyrksjungning står på schemat klockan tio krävs några timmars vakenhet för att få igång stämbanden. Rösten hittades turligt nog och såväl sjungningen som pianoklinkandet gick väl som förväntat.

Kyrkkaffe efter gtj blev det inget med, men däremot söndagsmiddag hos mormor. Riktigt roligt var detta då vi bägge var på vårt alldeles bästa humör. De sedvanliga två partierna kortspel spelades också och det var en väldigt trevlig ”bonding” mellan mormor och barnbarn. Denna “bonding” över generationsgränserna fortsatte även på kvällen då kvällsvard bjöds på hos farmor och farfar. Så bortskämd var vad jag blev denna dag och tur är väl det, jag kör nämligen med en taktik att i mesta möjliga mån hamstra nu innan flytten med onyttigheter och så eftersom jag med många andra ibland tvivlar på min kulinariska förmåga =)

Som en liten fortsättning på mitt senaste inlägg om hur tider förändras kommer här en liten klyschig tanke om hur “det var bättre förr”. När jag var på mitt tionde år hade jag en brevskrivarådra som var utan dess like. Brevvänner till höger och vänster (företrädelsevis klasskompisar som man ändå såg varje dag i skolan, men detta var på den tiden då muntlig kommunikation kanske var en aning överskattad...) förärades rader skrivna med spretig handstil och ibland kunde även en och annan gåva skickas med kuvertet i form av klistermärken. Men en av de mest hängivna brevvännerna fann jag i min två år äldre kusin och vårt fantastiska och originella system där vi alltid var tvungna att avsluta ett brev med en låttext. Gjordes då inte detta var man tvungen att böta (ve och fasa) 50 öre i nästa brev. Tilläggas bör också att detta bötesbelopp till följd av konjunktursvängningar och inflation höjdes till hela en krona innan vi lade ner detta brevskrivande till förmån för andra saker som sedan ansågs viktigare. Om jag inte minns helt fel var det i denna veva som Super Nintendo fick en väldigt stor betydelse i mitt liv =)

Varför jag nu helt ohämmat tillåter mig att vandra tillbaka längs “memory lane” är för att jag häromdagen blev oerhört lycklig då jag fått ett riktigt brev i lådan. Ett sånt där brunt vadderat kuvert som redan innan det öppnas avslöjar att någon form av överraskning finns däri. Jag menar ett vanligt brev ligger ju bara i ett hederligt, platt och ovadderat kuvert. Till min stora glädje var det mina kompisar från Valencia som nu, väl hemkomna till USA bemödat sig med att komponera en “American mix” till mig “the Swedish fish”. Därför ackompanjeras mitt flyttpackande nu med 127 typiskt amerikanska låtar, vilket är väldigt underhållande. I kuvertet fanns också en stor mängd färgglada och glittrande paljetter vilket gav en härlig konfettikänsla vid öppnandet. Så detta är faktiskt någonting man bör ge amerikaner en eloge för. Deras högt utvecklade känsla för storslagenhet i allt de gör, vilket tilltalar mig oerhört! Så vad jag vill göra är att slå ett slag för kommunikationsformen brevskrivning (nej, jag är inte sponsrad av posten) och då gärna med bifogat blandband J (och ja, jag vet Erik att jag är skyldig dig just ett sådant här brev, men flyttpackning tar mkt tid...)

Ja, man brukar säga att tider förändras. Frågan är bara om det är sant. Jag har nämligen funnit indikationer som pekar på detta påståendes sanningshalt, men även små spår som tyder på raka motsatsen. Jag menar ofta har man fått höra hur människan för ett antal tusen år sedan var en så kallad samlare. Vad man dock har insett under garderobsröjningar och skåpsletande är att människan fortfarande är en samlare. Åtminstone jag. Aldrig tidigare har jag sett mig som en sån där som sparar på allt, men jag är nu villig att ändra denna uppfattning. Jag menar när man hittar kilovis med gamla broschyrer, 200 miljoner suddgummin, gamla kartonger man någon gång för längesedan sparat för att de kanske kan vara bra att ha är det nog dags att erkänna för sig själv att man trots allt är en samlare. När dessutom 67 % av ens skåpsutrymmen upptas av gamla porslinskatter och andra tvivelaktiga “prydnadssaker” som enbart sparats därför att samvetet säger att man ju inte kan slänga saker man fått i present kan man ju börja undra hur det står till. Sen ska det väl också erkännas att jag själv under mina mellanstadier personligen inhandlat en och annan porslinskatt och bör inte helt skylla ifrån mig innehavandet av dessa på släktingar och vänner som i största välvilja överräckt prydnader i gåva vid födelsedagar och annat. Men i samband med dessa fyndigheter i form av prydnadsföremål som ännu en gång ger sig till känna kan man ju också undra vem, ja vem som gjort det till en allmän sanning att porslinskatter eller prydnadstomtar är en godtagbar present om man inte vet vad man ska köpa till ett födelsedagsbarn. Hur som helst har jag nu ignorerat samvetes röst om vad man får och inte får slänga och i princip gjort mig av med alla dessa mindre dekorativa prydnadsföremål. Jag har insett att när man på frågeställningen “skulle jag ens ställa fram den här katten/tomten/ljuslyktan under pistolhot?” svarar nej faktiskt kan få lov att slänga en hel del.

För att återgå till min inledande undran huruvida tider förändras kanske man bör nämna de små bevis på att tiden nog för med sig en del förändringar trots allt. Ett tydligt tecken är bilderna i de gamla skolkataloger som nu kommit fram och fått se dagens ljus igen. Efter en snabb koll i högstadiekatalogen kan man nu såhär i efterhand ganska snabbt förstå varför skolans snyggaste kille inte riktigt föll som en fura för just mig J Just i detta speciella fall kan man ju glädjas över att saker och ting förändrats, men i vissa andra hänseenden är det med visst vemod man inser att tiderna inte är desamma som förr (med förr menas 90-tal). Det fanns nämligen en tid då det som ansågs vara det mest viktiga i livet var att veta allt om idolerna Hanson. Detta resulterade i en decimetertjock bunt med urklipp från fina tidningar som OKEJ och jag minns hur man i träslöjdsalen på Strömskolan diskuterade med sina kompisar huruvida Taylor eller Zach var den av Hansonbröderna man var kär i. Under det glada 90-talet var även ljudkvalité inte ett begrepp som var särskilt utbrett. Detta fick jag ett klart bevis på när jag under förra veckans bilfärd in till Borås lånade mormors lilla Nissan som endast är utrustad med kassettbandspelare. Då musik är lite av en drivmotor för mig insåg jag snabbt att det under en bilfärd till Borås var tvunget att finnas lite trevlig bakgrundsmusik. På så sätt rotade jag från mina gömmor fram ett antal gamla blandband och det var med stor spänning som man tryckte i Maxellbandet i spelaren för att höra vad som fanns på. Till min stora förtjusning var det ett av syrrans gamla band med milslånga remixer av Beatles-låtar och en kvarts långt ABBA-medley och det var som en tripp tillbaka till barndomen. Med mitt ressällskap diggades det alltså för fullt under bilfärden, men man inser ganska snart at man lämnat det stadie av livet då man fullständigt struntade i ljudkvalité. Nu har man tränat upp sitt tidigare ganska slappa musiköra med hjälp av MP3-spelarens perfekt digitalt levererade ljud, vilket gör att ett kassettband känns lite jobbigt att lyssna på med sitt brus. Ja, det är helt enkelt med nostalgi som man tänker tillbaka på den tid då allt var enklare och man inte var alls lika kräsen vare sig det gällde porslinskatter eller ljudkvalité...

Nej... nu pratar jag inte om den smärta som ibland gör sig påmind i min högerfot efter en grav stukning. Denna allvarliga incident inträffade under konfirmationslägret på Dyrön för ett par veckor sedan och aldrig tidigare i mit liv har jag haft så ont (därav kopplingen till denna stukning i förhållande till rubriken nödvändigt on...) Kommentarer som “aldrig trodde jag att man kunde se så lidande ut om man inte var döende” haglade från alla möjliga håll då jag under leken “monster och ynk” trampade snett och vrickade till min stackars fot. Men uttrycket “det som inte dödar, det härdar” stämde även den här gången, så nu sitter jag här starkare i min högerfot än någonsin. Tilläggas bör dock att jag vid olyckstillfället inte ville höra talas om såna käcka talesätt då jag uppriktigt trodde att jag skulle avlida. De som vid denna händelse befann sig i min direkta närhet fick på ett väldigt klart och tydligt se hur jag bejakar min lite mer maskulina sida. Ja, alla vet ju hur man brukar säga att killar/män är grymt bra på att ömka sig själva och jag vill bara skänka några uppmuntrande ord till den manliga läsarskaran och det är att jag förstår er. Det är alltid mest synd om mig också när jag är förkyld, bryter en nagel (mindre vanligt problem för killar kanske...), har rinnande ögon och framförallt när jag stukar min fot. Så, mitt ord på vägen är följande: lite självömkan har man aldrig dött av =)

Varför nu detta med stukningen skulle dras upp kan ju vara för att det är det mest dramatiska som någonsin hänt mig och jag kände ett starkt behov av att dela denna traumatiska upplevelse med andra. Värt att veta kan ju också vara att man i väldigt många fall kan filtrera mina bekymmer genom en väldigt fin sil eftersom mina “vardagsproblem” är tämligen banala och i stil med problematiken med att vara den enda familjen i Sverige som fortfarande har modemuppkoppling, det tråkiga med att numer inte kunna använda sig av de ofta fenomenala franska stående uttrycken man lärt sig och framför allt en språkpolis irritation över att vara bosatt i en kommun där 97 % av invånarna gladeligen säger saker som att “jag har pratat med han” eller “ge den till han”. Frågan är bara om jag har rätt att vara en språkpolis när jag själv skriftligen uttrycker mig med meningar som täcker ett halvt A4-ark och där punktering är lika sällsynt som vatten i en öken.

Hur som helst ska jag återkomma till ett av de ständigt återkommande vardagsproblemen och det är detta jag benämner som ett nödvändigt ont. Detta mitt värsta vardagsproblem kallas städning. Jag vet att vi alla någon gång under livet tvingas konfrontera städning och att det egentligen inte är så farligt vilket är helt rätt. Men varför mitt förhållande till städning är så komplicerat finns det en orsak till och den kallas uppskjutning. Man skulle alltså kunna säga som så att om städning är min värsta ovän så är uppskjutning min bästis. Varje gång jag ska konfrontera min ovän städning hör jag min bundsförvant uppskjutning komma med fantastiska förslag som “varför inte sätta sig o spela lite gitarr?” eller “gå hellre och fika med dina kompisar”. Tyvärr har jag nu insett att min goda vän uppskjutning (som även dyker upp i samband med tentatider, men då brukar jag inte vilja veta av uppskjutnings idéer) är väldigt bedräglig. Alla gånger jag gjort annat istället för att städa har resulterat i klädhögar, dammråttor och allmän oordning i mitt rum. Jag vet att “rummet ser ut som ett bombnedslag” avslutar frasen “du vet att du förvandlats till dina föräldrar när du säger...” i en gammal MAD-tidning från 70-talet, men jag tillåter mig att trots allt nyttja detta uttryck för det beskriver situationen ytterst korrekt. Vad som då fått bägaren att rinna över och nu slutligen tvingar mig att en gång för alla göra upp med städning är försvinnandet av ett pärlörhänge. Inför en afton som skulle tillbringas med kursare från franskan inne i Göteborg lyckades jag, under mina försök att göra mig vacker, tappa bort detta örhänge någonstans mellan tv-bänken och min byrå. Oddsen att finna detta smycke är inte särskilt stora då det bokstavligen talat är som att leta efter en nål i en höstack. Därför vill jag nu bara vädja till er att ha mig i åtanke då jag nu slutligen tar mig an att röja bland bråten och att uteblivna livstecken från mig inom de närmsta dagarna kan bero på att jag kommit vilse bland klädhögar och dammråttor, men var inte oroliga I’ll be back =)

Ja gott folk... Såhär på tröskeln till en ny epok i mitt liv kände jag att det var dags att dra igång med bloggandet igen. Kanske är dessa inledande rader aningen högtravande, men lite sanning ligger ändå bakom dessa aningen pretentiösa ord. Snart påbörjas en ny period i unga fröken Magnussons tillvaro som kommer att väcka henne till liv från America’s Cup-dvalan hon fram tills nu befunnit sig i. Nespresso-kaffe kommer att bytas ut mot hederligt bryggkaffe, restaurangbesök kommer ersättas av pasta som troligtvis kommer vara allt annat än “al dente” och den hyfsat obegränsade möjligheten att spendera det man tjänar på kläder och skor lär väl förvandlas till en utopi som inte lär återupplevas än på ett antal år. MEN, viktigt är att poängtera hur taggad jag faktiskt känner mig att kasta mig in i den livsstil som kallas studentliv! Och detta med besked. Unga fröken lämnar sin trygga radhusuppväxt för 18 kvadrat med kök som ska delas med ett antal andra studenter. Dessutom har jag på många sätt fått intrycket av hur många i min omgivning till en viss grad tvivlar på min förmåga att hushålla med såväl pengar som mat, men saker har förändrats. Efter ett halvår som au-pair har man allt blivit lite pyssligare och husligare, men visst det där att vara ekonomisk har väl ingen någonsin beskyllt mig för att vara. Dock är det ju vida känt att solen har sina fläckar och så även jag =)

Hur som helst var det igår dags att hämta nycklar och skriva på hyreskontrakt. Till att börja med kan ju berättas om mitt något ostrukturerade förhållningssätt till det här hur man ska gå till väga då man söker bostad. Helt okunnig i området som jag är kom det lite som en chock när jag i slutet av juli inser att man bör ha tak över huvudet då man ska studera och att detta inte fixar sig självt. På så sätt kom det sig att jag så att säga “tog det jag fick”, det vill säga 18 kvadrat i korridor utan att ens ha beskådat detta lilla rum. Därför var det med aningen nervösa steg som jag satte nycklarna i låset till dörr 305 på Studentgatan 20. Ingen större chock gavs dock eftersom 18 kvadratmeter inte kan vara mycket mer än 18 kvadratmeter rätt och slätt. Det enda som däremot störde mitt väl utvecklade “estetiska sinne” var den dödssynd som en tidigare hyresgäst begått, nämligen den att måla väggarna i en ljusblå färg. På så vis visade sig mina förutfattade meningar om ljusblått som färg vara helt osanna. Jag har nämligen alltid i min enfald trott att ljusblått varit reserverad som färg i barnkammare, som klatschig färgklick i HSB’s trappuppgångar dekorerade med svampduttade klichémönster à la tidigt 90-tal, samt som ett lite mer maskulint alternativ för brats som inte vill ha ljusrosa pikétröjor till den blonda backslicken. Men, ännu en gång har en förutfattad mening krossats och jag kommer alltså träda in i studentlivet med ett nytt, lite mer ljusblått perspektiv på tillvaron. Fast sanningen att säga kommer nog den himmelsblå färgen på väggarna snart att bytas ut mot en något mer jordnära färg, som snart kommer få mig att glömma minsta lilla tecken av ljusblått. Och först då kan trivselfascisten inom mig komma fram och i bästa Ernst Kirschsteiger-anda förvandla detta studentrum till en extremt hemtrevlig liten tillflyktsort! Nåväl, mer om färgskalor, studentliv och annat lär följa inom en inte alltför avlägsen framtid!