Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag i på vardagarna efter jobbet. Man kan på söndagen, i de flesta fall, se tillbaka på helgen och de roliga saker man gjort som man alltför sällan hinner eller orkar med på vardagarna efter jobbet. Ja, söndagar är närapå mina favvodagar (efter fredagarna då såklart, även om man oftast är löjligt trött på fredagar) och jag har därför svårt att förstå hela den där ångestbiten.

Nej, söndagar är inte ångest någonstans (eller jo förresten, ni vet visselpipsljudet och det där halvdämpade sorlet som ackompanjerar Champions League-matcherna på teven och även bjällrorna och sorlet från vinterstudions sändningar, det kan ge mig en viss ångestliknande känsla) och inte heller gårdagen som fick avsluta en livsnjutarhelg av rang. I princip alla mina favoritsysslor fanns med på schemat under min korta, men intensiva Linköpingshelg hos fröken Svensson (som man dessutom snart kan titulera Dr. Svensson, hur imponerande är inte det?!). Shopping, mat, dryck och sol är onekligen en kombo som funkar väldigt fint och som åtminstone gör mig väldigt nöjd med tillvaron. Ja shoppats har det verkligen gjort och jag måste ha bidragit starkt till såväl Sveriges BNP, som i att höja värdet på samtliga större svenska modejättars aktier i helgen. Dessvärre har kanske detta lilla konsumtionsutspel en smula negativ påverkan på min egen privatekonomi, men jag var ju bara "tvungen" med tanke på mitt stundande jobbyte (så länge det finns en logisk förklaring till att spendera är det alltid försvarbart!). Fördelen med kundmöten över telefon är onekligen att man emellanåt får lov att vara lite casual och även om min känsla är att klädkoden i banken är något uppluckrad numer kanske ihoplappade jeans inte uppskattas helt ändå. Därför nödgades jag att införskaffa lite nya och representabla byxor. Konstigt nog var jag bara tvungen att köpa ett par kavajer och ett par blusar också (den berömda diderot-effekten ni minns...) för att kunna bära upp de nya byxorna på rätt sätt.

Helgen har verkligen bjudit på höjdarväder och egentligen borde man ju inte haka upp sig på saker som man inte kan påverka, typ väder, men livet blir minst sagt än mer sympatiskt när solen skiner och det känns som om ingenting skulle kunna oroa eller störa tillvaron. Dessvärre är det ju motsatt effekt då det bjuds på regn och rusk och man inte har lust till så mycket överhuvudtaget. Men, med solen och våren kommer också uteserveringar och jag känner mig nöjd att ha kunnat riva av "utomhusmiddagspremiären" redan i mars.

En gemensam nämnare fröken Svensson och jag har är vår förkärlek till klassiska tjejfilmer och jag tror att vi sett de flesta minst två till tre gånger och det hanns självklart med ett par stycken även i helgen. Det finns verkligen något högst tillfredsställande med förutsägbara filmer där man alltid vet hur saker och ting ska sluta och där folk lever "happily ever after". Jag menar, draman och tragedier ser man emellanåt i verkliga livet. Till och med så det räcker och blir över, så ska man kolla på uppdiktade historier kan de lika gärna få en att bli lite varm i hjärtat. Vad gäller det där med filmer vet jag ju dessutom mycket väl att jag bör undvika vissa typer av filmer och jag delar delar främst in dem i två kategorier:

Typ 1 är ju skräckfilmer. Med tanke på min mörkrädsla bör skräckfilmer alltid väljas bort. Jag kommer som tur är aldrig ihåg vad jag drömmer så ur mardrömssynpunkt är det inte så farligt med skräckfilmer. Däremot vet jag att varje skräckis jag ser resulterar i perioder med noggrant låsta bildörrar (ifall man skulle bli ståendes på en mörk landsväg såklart) och manisk kontroll om ytterdörren är låst samt koll under sängen och i garderoberna för att säkerställa att ingen tagit sig in i huset under tiden man varit hemifrån. Kanske överdriver jag något (jag har faktiskt slutat kolla under sängen och i garderoberna...) men det där med bildörrarna är dessvärre fortfarande sant.

Typ 2 är filmer som berör någon form av sjukdom. Jag är och har under en ganska bra period av mitt liv varit väldigt nojig för sjukdomar av alla de slag. Jag är rädd för sjukhus och alla former av vårdinrättningar. (Helt sant är inte det, för tandläkaren har jag inte ont av överhuvudtaget, vilket påminner mig om att jag verkligen borde ta mig i kragen och förära folktandvården med ett besök med tanke på att det var ett antal år sedan sist.) Jag har under mitt 25-åriga liv varit väldigt frisk av mig. Är sällan krasslig och har varit förskonad från de flesta sjukdomar och krämpor annat än dubbelsidig lunginflammation som barn och en stukad fot för några år sedan. Ändå är jag livrädd för att bli sjuk och då pratar vi inte om förkylningar eller magsjukor (som kan vara nog så jobbigt), utan sjuk på riktigt. Det finns de i min närhet som har varit sjuka på riktigt, med sjukhusvistelse och operation och konvalescens och allt vad det kan innebära. Kanske är det därför sjukdom skrämmer mig så mycket. När jag befinner mig i sjukhusmiljö stiger pulsen automatiskt och jag tror alltid, verkligen alltid, att någon ur personalen ska hitta något fel på mig. Detta oavsett om jag själv uppsökt läkare eller besöker någon annan på sjukhuset. Det har självklart aldrig hänt hittills att någon vårdpersonal kommit fram till mig och påtalat att min blekhet säkert beror på någon farlig sjukdom, att jag är lite osunt smal eller att födelsemärket jag har på kinden är malignt. Nej, det har aldrig hänt och kommer troligtvis inte hända heller, men rädslor är inte rationella och därför undviker jag således filmer av typ 2 som liksom spär på min sjukdomsnoja. Har jag sett en film om sjukdom (som förra helgen då vi såg Contagion om en obarmhärtig pandemi, mycket dålig idé som ni förstår) bär jag min bästa vän handspriten extra nära och vidrör helst så få ytor som möjligt under bussresan till jobbet.

För någon vecka sedan fick jag däremot bekräftelse på att den här överdramatiseringen av sjukdomar verkar vara genetiskt betingad. Min pappa ringde mig och passade på att nämna att han och mamma minsann var "dösjuka". Till och med i min värld är dödssjuk ett väldigt starkt begrepp som kanske till och med skulle innebära en sjukhusvistelse så jag blev såklart väldigt orolig och frågade vad det var som stod på. Jag får då svaret att "nej, vi är dödåliga (pappa använder ofta prefixet "dö"- framför ord för att markera att det är något rejält eller stort, precis som de flesta andra använder prefixet "jätte"), förkylning och så du vet". Jag kunde då pusta ut och inse att det tack och lov inte var sista gången jag pratade med föräldrarna på telefon och att de med allra största sannolikhet skulle klara även denna vårförkylning.

Mina sjukdomsnojor har tyvärr inte mattats av, snarare eskalerat med tiden och jag googlar symptom som kan indikera på något farligt så fort näsan börjar rinna eller halsen börjar klia eftersom det säkerligen beror på någonting betydligt allvarligare än förkylningsvirus. Till min stora glädje har jag dock en snart nyutexaminerad läkare till vän och personlig sjukvårdsupplysare, vilket är oerhört praktiskt om än kanske en smula tålamodsprövande för fröken Svensson som får stå ut med sms med symptomförfrågningar med lite jämna mellanrum. Hoppas bara hon ännu inte förstår vilken plåga en sån som jag skulle kunna bli den dagen hon får förskrivingsrätt  ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Fredag igen. Ännu en fredag då jag väntar på bussen hem och tänker att jag minsann också ska börja köpa med mig snittblommor hem till helgen, precis som den isländska damen på bussen som varje fredag har med sig en bukett. För det finns något kontine...