Jag är inte precis känd för att vara ett geni på att hålla tider och jag är en obotlig tidsoptimist, men mirakulöst nog lyckas jag vara i tid till jobbet i princip 99 fall av 100. Inte med några jättemarginaler precis, men ändå. Idag kommer däremot dra ner min hittills 99-procentiga punktlighet. Imorse var jag som vanligt rätt seg på morgonen och tänkte för mig själv att jag kunde ta den lite senare bussen (15 minuter extra hemma är av stor betydelse på morgonkvisten!) för att det inte skiljer så mycket i slutändan ändå. Det värsta är bara att man i såna lägen alltid kan ge sig den på att någonting ska strula, just för att man frångår sin vanliga rutin. Mycket riktigt dök det inte upp någon buss och förklaringen var att busschauffören försovit sig. Jag om någon har full förståelse för försovningar, men ärligt talat inte när det är den person som ser till att jag och cirka 25 andra medresenärer kommer i tid till jobbet som försover sig. Så här sitter jag nu på en buss med 30 minuters senare avgångstid än planerat och som dessutom ska ta en oerhört tidskrävande tur genom Sätila innan man kan nå slutdestinationen, mer än lovligt försenad. Det här med synen på förseningar har trots allt förändrats över tiden. När man gick i skolan kändes inte en försening som hela världen (alla som känner mig vet att det inte är sant för jag har alltid varit en pluggis, men ni fattar grejen) för det var knappast några större snsvarsområden som vilade på en axlar och att ta igen någonting man missat var inga svårigheter. Samma sak var det om man var sjuk, man visste att det bara var att ta upp böckerna på samma sida som man lade igen dem när msn gick hem sist, för det hade inte hänt så mycket under konvalescenstiden. Annat är det nu, där tio minuters försening förstör hela dagens planering och där en sjukfrånvarodag känns som ett straff för att man vet att arbetet när man kommer tillbaka kan multipliceras med antal frånvarande dagar.Hur som helst är fördelen och det befriande med att åka buss i såna här försenade lägen att det bara är att gilla läget. Ingenting jag kan göra kommer att få mig att komma fram snabbare, så det enda jag kan göra är att luta huvudet tillbaka och blunda, bara en liten, liten stund...