Jag är egentligen ingen riktig tävlingsmänniska. Ni vet en sån där som blir vansinnig när de förlorar i sällskapsspel och får sätta sig på sina händer för att inte välta ner spelplanen i vredesmod över sin förlust. Nej, sån är inte jag. Jag har ju heller aldrig pysslat med någon lagsport, vilket ofta brukar ge en viss vinnarskalle, något jag noterat hos vissa lagsportande människor i min närhet. Däremot finns det två som jag ganska så frekvent tävlar mot: klockan och mig själv.

Vad gäller klockan är varje morgon en slags kamp mot tiden. Jag som alltid utgett mig för att vara en morgonmänniska känner inte alls så nuförtiden när klockan ringer 05:45. Visserligen kan jag självmant vakna runt sjutiden på helgerna, vilket ändå får anses ganska morgonpiggt, men på vardagar är det inte roligt när klockan ringer. Därför är jag expert på att snooza, men eftersom jag är rädd att försona mig har jag cirka 3-4 olika alarm inställda med ungefär 5 minuters intervall vilket gör att det ringer alarm i tid och otid på mrogonkvisten(vilket lätt kan reta gallfeber på min andra hälft). Är det inte xylofonljud, så är det kyrkklockor eller ett trumriff som försöker väcka mig ur min dvala. Hur som helst gör mitt snoozande att jag ytterst sällan kan ta det lugnt på morgonen, stress och panik är tillstånd som präglar morgonstunden hemma. Ja, inte bara hemma för den delen. Med tanke på att jag dessutom lider av någon slags kroniskt förseningssyndrom får jag i 8 fall av 10 jaga bussen ett antal hållplatser för att hinna med. Det är då jag skapar för mig väldigt spännande tävlingar, såsom "hur sent kan jag åka hemifrån utan att missa bussen?". Nämnvärt är att jag idag slog personligt rekord, jag åkte hemifrån samma tid som bussen gick och stod ändå och väntade när bussen stannade till vid gästgivaregården i Skene. Heja mig! För övrigt påminner jus den tävlingsgrenen väldigt mycket om "Hur långt till kan man köra utan att få bensinstopp trots att den lilla bensinpumpen i bilen lyser rött?"

Tävlar mot mig själv gör jag också emellanåt. Nu har denna viljan tonats ner en smula, men var oerhört tydlig så länge jag pluggade. Allt som kan mätas är ju en fördel och då var skolans värld helt perfekt för en sån som jag! Alla rätt på tentan och VG i kursbetyg, ja då var tillvaron OK-stämplad vilket kunde vara rätt så skönt att veta. På den tiden tränade jag ju minst sagt lite mer frekvent, dels med tanke på att man hade helt och hållet ansvar för sin egen tid, men kanske främst för att man ju mår så extremt mycket bättre av att träna. Även på gymet kunde man ju tävla med sig själv lite grann. En populär tävling var exempelvis "springa 5 km på löpbandet på bättre tid än i förrgår". Jag kan dock erkänna att jus den tävligen skulle vara väldigt deprimerande att genomföra idag. Nog för att jag försöker träna rätt så frekvent även nu, men jag tror att träningsdosen halverats sedan dess och som bekant kan man ju inte leva på gamla meriter hur länge som helst.Är man liksom jag insnöad på mätbara saker för att försäkra sig om att man duger och räcker till kan man ju känna sig trygg i att jobba i en organisation som fokuserar på styrtal och mätbara resultat. Tack och lov sträcker sig min "betygshets" numer inte utanför arbetstid och man kan vara tacksam över hur många "mjuka" värden det finns i livet som är hundra gånger viktigare än resultat och betygssättning...