Fredag igen. Ännu en fredag då jag väntar på bussen hem och tänker att jag minsann också ska börja köpa med mig snittblommor hem till helgen, precis som den isländska damen på bussen som varje fredag har med sig en bukett. För det finns något kontinentalt romantiskt över att köpa med sig blommor hem. Jag gör det i princip aldrig, men själva tanken på det får mig att tänka på Frankrike, Aix och onsdagsmarknaderna och den tanken tilltalar mig. Samtidigt vet jag att de små fyrbenta vännerna därhemma också gillar snittblommor vilket gör att varken tulpaner eller rosor blir särskilt långlivade därhemma.

Ja, fredag igen! Ibland är det helt osannolikt hur fort tiden går. Det känns inte precis som om det var fem år sedan jag satt vid ett köksbord i Valencia (ja, jag ska erkänna att jag har vandrat på memory lane och kikat på min resedagbok från då vilket kanske hjälpte till att fräscha upp minnet något) och diskuterade livets stora fråga kärleken med mina små au-pairbarn (som dessutom redan vid tre och fyra års ålder hade långt fler kloka resonemang än jag själv i ämnet). Inte heller känns det som det var särskilt längesen jag flyttade till Örebro, men det börjar ju faktiskt vara ett bra tag sedan. Att det i år dessutom är tio år sedan man slutade högstadiet känns ju helt tokigt och än värre är att man såhär när man närmar sig 25 knappt ens kommer ihåg namnen på vissa klasskompisar från då. Fast till mitt försvar får jag säga att jag är en ansiktsmänniska, har jag sett någon, om så bara för ett kort ögonblick minns jag det väldigt bra (jag har faktiskt fortfarande problem med detta sen jag jobbade i kassan på Hemköp och tänker att jag "känner" folk och ska hälsa tills jag inser att jag känner igen dem på grund av den Rapé portion de köpte i juni -04...). Däremot har jag generna emot mig vad gäller det där med namn. Mormor (och ursäkta mamma, du med ibland) brukar rabbla upp de flesta namn i släkten innan de prickar rätt och man kan vara nöjd med att det åtminstone mest tjejnamn som det chansas mellan.

Tiden går fort och det lär inte bli bättre med åren heller har jag förstått. De som levt lite längre än jag själv vittnar ju ofta om hur tiden bara går fortare och fortare (hur nu det går ihop?!). Fast till viss del kanske man får vara benägen att hålla med. Jag minns exempelvis hur extremt långt man tyckte man åkte till morföräldrarnas stuga när man var liten. Det tar ungefär tio minuter att åka dit och tio minuter känns ju idag helt obefintliga. Jag är troligvis inte ensam om att tycka tio minuter går löjligt fort på morgonen när man stressar runt och ska stryka kläder, borsta tänder och helst trycka i sig en macka samtidigt.

Det där med tid är ganska intressant och ett ämne som är mig ganska kärt. Idag till exempel önskar jag att tiden kunde sudda bort alla spår av den monstruösa träningsvärk jag har sedan onsdagens premiärlöptur för året. Man skulle helt enkelt kunna säga att tiden hade suddat bort hela mitt muskelminne vad gäller löpning och det där med att det inte går att leva på gamla meriter blev väldigt tydligt. Jag som tyckte det gick så extremt lätt att springa med tanke på att jag inte bort det på ett väldigt bra tag har blivit väldigt väl medveten om att 7,5 km på asfalt kanske inte var det bästa sättet att chocka kroppen med efter ett antal månaders "icke-löpning".

Ja, tiden får gärna gå lite fortare än vanligt idag. Vi får besök till helgen och det av min vapendragare, kusin och bästa vän med tillhörande familj. Vi har följts åt sen vi var små och tänker man på tid i sammanhanget känns det  inte så längesen som man sov i indiantält på farmor och farfars trädgård på somrarna och nu har hon sedan några år tillbaka en egen liten kotte som snart sover i indiantält i trädgården. Vi har alltså en lång historia ihop och förutom min syster är hon den som står mig närmast hjärtat. Är det nånting som tiden lärt mig att uppskatta så är det just familjen. Det finns något härligt otvunget i att umgås med familjen och vad gäller min vapendragare, kusin och bästs vän är det att man vet det mesta om varann och i princip kan fylla i varandras meningar. Det där med att man inte alltid behöver styra upp tusen och en grejer att göra, eller att man kan skratta så att man gråter för nånting utan att man sagt mer än ett ord eller växlat en blick med varandra. Den typen av umgänge är underbart och är något man bör värna och värdesätta. Därför är det nu hög tid att fira in helgen och det i de bästa av sällskap.