Ett fenomen vi i vår familj väldigt ofta pratar om är mat-och sovklockan. Nu säger jag inte att det är ett begrepp patenterat för familjen Magnusson-Westerberg, för alla är vi medvetna om att Skalman är den ende i detta avlånga land som sitter på upphovsrätten till denna fantastiska uppfinning.

Hur som helst har min vardag kommit att omkullkastas på ett alldeles extra krångligt sätt de senaste veckorna. Ända sedan den nya kursstarten har jag varit ur fas. Detta för att något ljushuvud kommit på den fantastiska idén att lägga föreläsningarna mellan 12 och 14, vilket vill säga mitt i maten. Nog kan jag i mångt och mycket uppfattas som konservativ, men det är något jag försöker slipa bort, men vad gäller mattider har jag ingen som helst lust i världen att ändra på ett vinnande koncept, nämligen det att äta lunch klockan tolv. Möjligtvis skulle jag kunna sträcka mig till att vara flexibel och avvakta en halvtimme eller så efter tolvslaget innan mat intas, men när det handlar om två timmar är det inte okej.

Detta var vad som hände igår. Klockan två då föreläsningen var slut var det även dags för möte med en lärare, vilket gjorde att lunch inte kunde intas förrän halv tre (halv tre!!) och fröken Magnusson var som ett vrak. Det var på vacklande ben som man orkade sig bort till Prismahuset som ju är vår sedvanliga matplats. Nu kan man då tro att allt var frid och fröjd när maten var uppäten och magen var mätt, men icke. Jag drabbas nämligen väldigt ofta av vad som kallas paltkoma, det vill säga en oerhörd trötthet och en oemotståndlig längtan att "vila middag". Mina igår helt skruvade mattider ledde alltså följaktligen till att jag 18:36 då jag kommer hem från skolan går och lägger mig, vaknar till vid 21-tiden och tassar upp till datorn och betalar en räkning som jag i mitt yrvakna tillstånd kommer på att jag borde betala, för att sedan gå och lägga mig igen och vakna först kl 07:15 idag. Ja, skruvade tider är vad det är och det är inte okej. Men jag kanske inte bör lägga all skuld på skeva mattider, utan även på den annalkande förkylning som jag känner av. Många (däribland jag själv) skulle nog tillskriva mig vissa hypokondriska drag och det innebär följaktligen att jag känner efter alldeles för mycket. Men nu talar förkylningstecknen för sig själva. Halsont, morgonsnuva, extrem trötthet och ryggont kan bara betyda en sak och det är förkylning.

Hur som helst kan man väl knappast sitta hemma och vänta ut en eventuell förkylning, dagen skall istället tillbringas i ett bibliotek nära mig, där ett antal böcker bör plöjas igenom...