Ja, dagens ord får allt bli nystart. Det är ett ord som synes prägla inte bara min, utan även min omgvnings liv och leverne. De flesta av landets gymnasieskolor har vid det här laget sagt tack och hej för gott till de som klarat av tolv års skolgång med livet i behåll och detta med mer eller mindre berömvärda resultat. För dessa flakåkande, vitklädda och mössbeklädda ynglingar är det verkligen tal om en nystart med tanke på att vuxenlivet ofta innebär lite mer än sju veckors sommarjobb. Faktum är att det inte bara är de som tagit studenten som bör tänka på nystart. För om jag minns det hela rätt (det börjar faktiskt vara ett tag sen man gick i grundskolan) så var just sommarlovet den enda chansen man hade att liksom rycka upp sig en nivå och skaffa ny stil, ny fräsch solbränna och kanske en och annan upplevelse från sommarlovet för att därefter göra storstilad entré vid höstterminens början och slå sin omgivning med häpnad. Men som vi alla vet är högstadiet och gymnasiet de invanda rollernas mecka och den typ av nystart jag just beskrivit slår nog sällan väl ut.

Hur som helst är nystart i allra högsta grad någonting som präglar min egen lilla tillvaro. Om ungefär fem dagar är vi ägare till någonting så idylliskt som ett rött hus med vita knutar och det kommer bli "början på något nytt och nånting underbart" som den gode Lars Winnerbäck skulle uttryckt det. Dock har vägen till ett rött hus med vita knutar varit präglad av en och annan djup sorg i samband med forna flyttbestyr. Ett exempel på detta är frånfället av min älskade rosa mp3-spelare som efter mångårig vänskap kommit på villovägar och detta tillsammans med en försvunnen Longchamp-väska, inhandlad på en för mig väldigt betydelsefull Frankrikeresa med familjen Jönsson. Trots dessa smärre motgångar älskar jag ändå den vändning som tillvaron tagit de två år det gått sedan sist. Ja, för just som jag nystartat mitt bloggande inser jag faktiskt att senaste gången jag skrev var för nästan exakt två år sedan då det svenska fotbollslandslagets insatser i fotbolls-em fick en hel nation att vilja emigrera. Som av en händelse är det även nu ett större fotbollsevenemang kallat VM som håller "oss" (jag räknas inte hit) klistrade framför tv'n. Så med vuvuzela-ljud ständigt klingande i öronen likt en grav form av tinnitus slogs jag alltså av snilleblixten att börja skriva igen.

Med tanke på att jag som den aspirerande "banktjänsteman" jag är inte får några större utrymmen för kreativitet på arbetstid har jag under en längre tid känt att den sidan av mig själv kanske borde underhållas lite mer på hemmaplan istället. Tidigare har jag nämligen sett mig själv som en tämligen kreativ person, men allteftersom fritid ersatts med restid till och från jobbet får man ta tillvara på restiden så gott det går och skrivande är nog det bästa man kan utnyttja restiden till, om man bortser från at sova eller att okynnesanvända sig av mobiltelefonen genom meningslösa spel som QuadraPop (och ja, jag är troligen den enda 23-åring i västra Sverige som fortfarande spelar spel på en SonyEricsson istället för att underhålla sig med fräcka "appar" i sin iPhone!). Så, tack vare att någon kom på att man kan förvandla bärbara datorer till någonting så finurligt som mini-pc's är jag nu på väg hem från ännu en dags arbete, sittandes i en buss mitt ute på landsbygden och tar den där annars ganska så tråkiga restiden tillvara.