Ja, det finns vissa dagar då i princip allt tycks gå emot en. Igår var lite av en sån dag, åtminstone under den tid på dygnet då jag befann mig på jobbet. Som av en händelse upptäckte jag nämligen att mina inrapporterade tider inte blivit godkända vilket i praktiken innebär att enbart en grundlön skulle betalas ut i slutet av juni månad. Och tro mig, den är inte så särskilt angenäm när man i juli månad sedan står inför ett husköp som innebär dubbelt boende, samt en tio dagar lång Frankrikeresa. Just som jag sätter detta lilla beklagande på pränt får jag allt ett litet styng av dåligt samvete. Här sitter jag och beklagar mig över halvdålig lön, dubbla boenden och utlandsresor samtidigt som jag just läst om hur de som bott för nära fotbollsstadion i fotbollsfebriga Sydafrika fått lämna sina boenden och således knappt har något hem alls och dessutom inte ens fått betalt överhuvudtaget för det jobb de utfört för att  att förbereda inför VM. Men, är det ändå inte så att I-landsproblem är och förhoppningsvis alltid kommer att förbli ett fenomen som vi älskar att älska?

De som känner mig och framförallt han som lever med mig vet att jag har en liten tendens att så att säga "göra en höna av en fjäder" och ungefär två sekunder efter att lönefadäsen uppdagats hade jag målat upp diverse scenarier där jag skule bli tvungen att leva på vatten och bröd nästföljande månad och således få en allt annat än engenäm semestertid, men efter en oklar förmiddag med osäkerhet kring om detta ens gick att rätta till i efterhand kunde jag vid lunchtid äntligen pusta ut och släppa mina skräckscenarier, för det verkar trots allt som om det mesta till syvende och sist går att lösa.

Som om inte denna lilla pärs var tillräcklig kantades också hela arbetsdagen av teknikstrul  och jag kan intyga att jag som i de flesta andra sammanhang är en oerhört tolerant människa har nolltolerans vad gäller datakrångel. (För att lite illustrera hur dåligt tålamod jag har vad gäller ämnesområdet teknik och dator kan jag berätta hur jag två gånger gett upp IKEAS köksplanerare för att jag inte förstått hur man placerat in dörrar och fönster. Men tredje gången gillt heter det ju, så när jag idag skulle ge mig på detta lilla köksplanerarprojekt igen insåg jag att allt jag behövt göra var att scrolla ner skärmbilden). Kanske har min nolltolerans mycket att göra med det faktum att jag är lite lätt efterbliven vad gäller teknik och allt som oftast drabbas av det där paniksyndromet att knappa hysteriskt på alla möjliga knappar och banka med datormusen tills någonting händer. Alla som med mig brukar hantera datorkrångel på detta lilla vis vet ju naturligtvis att det inte brukar hända någonting som helst när man gör så (annat än att datorn om möjligt strular ännu mer), vilket får mig ännu mer frustrerad. Och när då ens arbete i stort är omöjligt när saker som telefoni och dator krånglar blir man lite lätt uppgiven. Tur var då att fika dukades upp till eftermiddagens arbetsmöte, för lycka kan visst köpas för pengar och min lycka är lättköpt, så någonting nybakt eller en glass kan räcka för att vända en mindre lyckad dag till någonting ganska angenämt ändå...