Det är nu det vänder... Förra gången jag började jobbet tidigt var det mörkt och regnigt ute då jag gick de dryga trehundra meter som skiljer bostaden från stämpelklockan. Det var då inte så värst lockande att traska till jobbet. Detta var för en vecka sedan. Idag däremot var det strålande sol och ljust ute. Det var med lätta steg som jag trippade ner till jobbet och kände mig extremt taggad att tillbringa de nästföljande nio timmarna bakom kassan =) Det är alltså nu det vänder och går mot ljusare tider. Kalla mig extrem optimist, som endast ett par veckor efter nyår hoppas på våren, men det var till och med "varmt" ute. Jag som på bästa sätt pälsat på mig med fleecetröja under jackan insåg hur onödigt det var när jag väl framme vid jobbet var allt annat än frusen. Så jag håller fast vid min ståndpunkt i att det är nu det vänder...
Det är även nu det händer. Stora saker är på gång. En vän tar polisexamen och firar detta med kalasoch en annan gifter sig. Det finns de som byter Svea Rike mot ett år i USA eller de som flyttar på sig för studiernas skull. Sen finns det såna som jobbar på Hemköp, såna som jag. Men såna som jag vill (med risk för att verka pretentiös) nåt mer än att leva småstadsliv. Såna som jag vill också ha fina anekdoter att berätta för barnbarnen. Såna som jag tycker inte alltid att det är kul att bo i småstad. Såna som jag kan tycka att det är tröttsamt att vara "hon på Hemköp", eller om man då har tur "hon den söta på Hemköp". Såna som jag har nämligen fler goda egenskaper än välkammad yta och att kunna 500 PLU-koder som ett rinnande vatten, men om detta vet få av dem för vilka jag är och förblir "hon på Hemköp". Såna som jag är fåniga då de mer än gärna vill visa vad de går för och känner sig frustrerade då de inte alltid kan göra det. Såna som jag tycker egentligen inte om att beklaga sig och försöker därför göra någonting konstruktivt. Såna som jag ordnar ett jobb som au-pair och tar "semester" från sin småstad. Såna som jag lämnar således familj, släkt och goda vänner för en temporär tillvaro någon annanstans. Egentligen kan man fråga sig varför. Varför lämna det trygga och välbekanta mot något nytt och främmande? Troligtvis för att sådana människor som jag har gjort det förut och på så vis upplevt den bästa tiden i sitt liv med både goda minnen och underbara vänner som följd. Sedan kan det också ha att göra med (men jag säger inte att det är så) det faktum att såna som jag mer än gärna skjuter upp språnget in i vuxenvärlden ytterligare en termin.
Samtidigt känner sådana som jag att det är hög tid att lämna boet, framförallt med tanke på de diskreta hintar som varje födelsedag och jul läggs fram i form av inslagna husgeråd, kastruller och bordsdukar från parenteserna =) Sådana som jag vill ju så gärna bli något och längtar efter en examen från universitetet. Såna som jag tror uppriktigt att de har hittat rätt utbildning, som ska påbörjas i höst, men tycker det är jobbigt när de just för tillfället inte kan ge konkreta svar på frågan "vad de ska bli" efter sin studietid. Istället svarar vi att det vi läser gör vi för att det intresserar oss och inte för att vi vill bli stöpta i "fransklärarformen" som är den brukliga efter ett antal högskolepoäng i detta romanska språk. Vi låtsas därför inte om "du-måste-vara-galen-som-läser-ett-språk-för-skojs-skull-blicken" som oftast brukar följa ens kanonisering av franskan. För nog kan det tyckas onödigt att skrapa ihop poäng i ett ämne som rent krasst "inte ger någonting" konkret, men drömmare som jag är tror jag ändå att jag kommer få mitt drömjobb när jag blir stor. Sen att mitt drömjobb kanske inte ens finns i verkligheten kan man strunta i. Jag tror inte att alla drömmar bör förverkligas. Jag menar, vad skulle man då haft kvar att sträva för? Så jag siktar högt och säger helt enkelt: ad astra