Förra inlägget kan tyckas vara lite av ett hån mot den yrkeskår jag faktiskt tillhör, nämligen snabbköpskassörskekåren. Nu var det inte alls så det var menat. Det var mer ett slags uttryck för att just den sysselsättningen inte är det jag kommer sakna mest när jag är iväg =) Sen ska det allt erkännas att jag vid ett antal tillfällen igår på jobbet tänkte tanken att det kunde vara sista gången som jag satt där bakom kassan och då var det allt med en smula vemod ändå. Trots allt är det där jag gjorde min entré i arbetslivet för snart två år sedan. Det är på denna arbetsplats som man lär sig vem som brukar handla vad. Det är där som man ställer frågan "var det bra så?" ett oräkneligt antal gånger om dagen. Det är där och ingen annanstans som man lär sig EAN-koden för 6-pack ägg utantill (om nån skulle vilja veta 7392765063998) eftersom streckkoden är så dåligt tryckt att den inte går att läsa av elektroniskt. Det är även denna plats där man dagligen hör skämt om "jackpott varje gång", då käcka kunder får växel tillbaka i cashguarden. Och det är på denna plats som leende halvdanskar tar en i hand och önskar en all lycka i livet. Så såhär i efterhand när jag räknat upp en hel del saker som händer på denna arbetsplats inser jag att det kanske inte är så enformigt ändå. Det är trots allt ett jobb där man dagligen är i kontakt med människor och som vi all vet är ingen människa den andra lik.
På tal om likhet känner jag ett starkt behov av att pränta ner min förundran över någonting som hände i lördags på en viss examensfest. Just som syrran och jag går runt och presenterar oss då vi kommit dit får vi (just efter att vi sagt att vi är systrar) höra "hur det inte kan skilja många år på oss, eftersom vi praktiskt taget måste vara jämgamla". Man börjar då lite oroligt undra om det är jag, som redan nu börjat åldras på ett mindre smickrande sätt, eller om det är syrran som ser onaturligt ung ut. Jag gissar på det senare alternativet. Det är det trevligaste alternativet för oss båda och det gynnar ju min kära syster som snart kommit till en viss ålder som ofta för med sig kriser av diverse slag. Får man däremot höra att man vid denna krisålder ser lika ung ut som sin 19-åriga syster kan man nog skjuta upp eventuella åldersnojor ännu ett antal år. Men visst, tio år är ju ändå ingen åldersskillnad att tala om =) Jag menar jag var nio år när syrran flyttade hemifrån och vissa av hennes vänner har fortfarande svårt att förlika sig med tanken att jag inte längre är den överenergiska lilla tjejen som praktiskt taget klättrade på väggarna. (Överenergisk är jag visserligen fortfarande, men jag klättrar inte på möblerna längre iallafall.) Visserligen finns det nog fortfarande spår hos mig av den där lilla tjejen jag var då. För någon vecka sedan kände jag mig allmänt iakttagen på jobbet av en person, då jag stod och plockade ner cigaretterna. Plötsligt kommer den här killen fram till mig och frågar om det är jag. Hmm, låt mig tänka, svarade jag. Det beror väl på vem du syftar på när du undrar om jag är jag. Men mycket riktigt så var jag det jag han undrade fall jag var. Det visade sig vara en av min systers gamla kompisar, som jag inte sett på de senaste tio eller elva åren. Det hela är alltså mycket märkligt. Man skulle kunna säga att tiden är ur led. Ena veckan liknar man fortfarande den man var när man var tio och veckan därpå får man frågan vem av mig o syrran som är storasystern :)

Nåja...om en vecka exakt är jag i Frankrike =)