Morgonkaffet dracks idag framför tv'n där Amélie Poulains fantastiska öde rullade förbi. Denna underbara film bäddar verkligen för dagdrömmerier, men frågan är bara om Kinna någonsin kommer att kunna mäta sig med ett vårlikt Paris? Visserligen utstrålar min kära storasyster ordentliga "Amélie-vibbar" med sin nya frisyr. Men trots detta och även om solen skiner och vår lilla småstad ändå visar sig från sin bästa sida kan nog ingenting jämföras med min romantiserade bild av Frankrike. Ingen annanstans i världen skulle det vara trevligare att jobba på ett inrökt café, eller att inleda varje dag med torra baguetter till frukost. Inte heller någon annanstans skulle man tycka det var acceptabelt att vänta på en flera minuter försenad buss på grund av att busschauffören stannat för att springa till närmsta tidningsstånd för att köpa ett exemplar av Le Monde. Men jag lovar, min romantiserade bild av trikolorens land kommer sträcka sig längre än enbart intryck från tv-rutan. Snart är jag där igen, men till dess får jag nöja mig med mina dagdrömmar. För visst är det vad som får en att stå ut med den sönderregnade vardagen. Problemet är bara att det kan vara "tuffa tider för en drömmare", som jag skulle uttryckt mig om jag varit blonderad 40-åring bosatt i Halmstad. Men det är jag inte. Frankofil som jag däremot är säger jag således att "les temps sont durs pour les rêveurs", men längtar ändå hoppfullt efter våren som ska tillbringas på betydligt sydligare latitud än Kinna =)