Dagen var i sanning en dag för avsked. Man insåg att det var sista gången på ett bra tag som jag vandrade omkring uppe på Humanisten. En byggnad som jag trivts i, även om den på ett sätt påmint om min gamla högstadieskola. Vad som länkar dessa två byggnader samman är de röda tegelstenarna, med vilka de är byggda. Till skillnad från mitt högstadium är Humanistens tegelstenar inte håliga, vilket var fallet på Lyckeskolan. Vad detta skulle tjäna till vet jag inte, men troligtvis skulle det vara lite spexigt och snyggt. Problemet var bara att högstadieelever i flera generationer roat sig med att stoppa in tuggummin och andra geggiga grejer i dessa håligheter, vilket snarare gjorde dem smaklösa och äckliga.
Hur som helst kommer jag faktiskt sakna denna vinröda tegelbyggnad, med dess långa köer till mikron där folk trängs med sina matlådor. Matlådor som allt som oftast bestod av groddar, linser och mungbönor, eftersom många av de studenter som rör sig i denna byggnad tycks tillhöra släktet vegetarianer. Dock inte jag, men många andra. Dock är det inte byggnaden i sig som jag kommer att sakna mest. Det är så klart mina underbara kursare. Lyckligtvis sa vi "hejdå" på det allra franskaste sätt man kan göra i Göteborg. Med fransk frukost på "Le Pain Français".

Jag är en obotlig plugghäst. Det går inte att förneka och det går inte att bota. Jag försökte mitt bästa att inte vara pluggig genom att svara nekande till antagningen till distanskursen i C-nivåfranskan. Allt tycktes lyckligt och väl ända tills idag. Jag steg så att säga upp med tuppen för att en sista gång hoppa på 300-bussen till Göteborg. Väl på bussen satt redan min kompis som jag lovat ledsaga, då det var dags för hennes första dag uppe på Humanisten, där jag nu tillbringat två terminer. Stolt över att för en gångs skull vara den med koll, var jag i mitt esse då jag vant visade runt den nya studenten i dessa lokaler. Inte heller kunde jag undgå att drabbas av "storasyskonskänslor", fastän att jag till och med är ett år och fyra månader yngre än min kompis. Vad jag menar är att till och med jag å hennes vägnar vart lite nervös över denna "första" skoldag. Särskilt som jag så varmt talat om Humanisten och den uppsluppna stämning som där råder =) Jobbigt vore ju då om inte denna uppfattning skulle delas. Då hade det blivit lite som när man tipsar någon om en bra film man sett och det sedan visar sig att de man gett rådet att se filmen tyckte att den var allt annat än bra. Då står man helt plötsligt där, skyldig till att någon pungat ut med 90 spänn för ett biobesök helt i onödan. Därför brukar jag hålla mig undan att ge folk goda råd om filmer som bör ses, åtminstone på bio. Rör det sig däremot enbart om hyrfilm delar jag gärna med mig av mina cineastiska utlåtanden eftersom det då inte handlar om mer än en 50-lapp som eventuellt kastas i sjön =)

Hur som helst ska jag knyta an till min pluggighet, som jag började berätta om. Som synes hamnade jag på ett sidospår, vilket är hyfsat vanligt förekommande då jag ska berätta någonting. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag är prinsessan av sidospår, som aldrig fort nog kan komma till saken. Nåväl, min "nya" opluggiga approach till våren -07 gick som sagt väldigt bra ända tills idag. Så fort jag vandrade in genom dörrarna på Humanisten slog min kunskapstörst in och jag var inte sen med att ännu en gång anmäla mig till C-kursen i franska. Att läsa denna kurs på distans samtidigt som jag au-pairjobbar kan ju tyckas aningen överambitiöst, men jag kan försvara mig med att informera om att det bara är på halvfart. Hela denna händelse visar inte bara på hur lönlöst det för mig är att försöka hålla mig borta från universitetsvärlden, utan även på min obotliga velighet. Att först tacka nej till denna C-kurs efter att ha blivit antagen och sedan ångra sig och krångla till det med efterregistreringar är just likt mig. Varför göra saker och till på det lätta sättet när man kan göra dem på ett betydligt mer omständligt sätt?