Eller det engelska personal space som ju faktiskt låter hundra gånger bättre, är ett fenomen som jag den senaste tiden funderat lite på. "Personal space" är nämligen det som likt en bubbla runt oss bildar en slags gräns mot omvärlden. Denna bubbla kan variera oerhört i storlek hos oss och om någon inkräktar i vår lilla bubbla kan detta få oss att känna oss en smula illa till mods.

Det sägs ofta att vi nordbor har behov av ett stort personligt utrymme för att känna oss bekäma med tillvaron och jag har ofta tänkt att jag inte räknas till dem med behov av stort personligt utrymme, men inser efter snart ett års pendlande att min tidigare självuppfattning varit helt fel. Jag som trott att jag var kontinental och kanske hoppats på att ha tagit mig an en lite mer sydfransk läggning under mina Frankrikeistelser. Där tycks nämligen det personliga utrymmet vara i det närmaste obefintligt. Låt mig ge ett exempel genom en högst ovetenskaplig, men ändå komparativ studie som ägt rum under mitt livs bussresor. 

På den tiden det begav sig (alldeles för längesen nu...) och jag och mina kära vänner förkovrade oss i det franska språket i Aix-en-Provence hände det att man åkte buss lite då och då (visserligen rätt sällan eftersom man hellre lade sin lilla inkomst på kanel-lassi eller nya skor än på bussresor). Jag minns särskilt hur man i början inte kunde sluta förvånas över att man på gammalt invant vis hemifrån aldrig kunde få sitta på bussen med väskan på sätet bredvid utan att någon skulle sitta bredvid. I min fåfänga trodde jag till en början att detta kanske var ett uttryck för hur mycket mitt då blonda hårsvall och tämligen ofranska utseende uppskattades tills jag insåg att det är så det fungerar hos våra vänner "les français". Sitter du helt ensam på en tom bus kan du helt enkelt förbereda dig på att nästa person som kliver på kommer att sätta sig bredvid dig, eller åtminstone på de närmst omgivande platserna och inte som här hemma,  den plats som är längst bort från dig.

Precis som jag nämnde tidigare har jag insett att jag inte alls är så överseende med övertramp in i mitt personliga utrymme som jag trott. Detta tar sig exempelvis uttryck i irritation och allmän lättretlighet på mina otaliga bussresor (jag vill helt kort förtydliga att denna känslighet enbart gäller främmande människor, de jag känner och tycker om får gärna inkräkta hur mycket de vill i mitt personliga utrymme). Nu är det nämligen så att Västtrafik startat med något så klyftgt som sommartider vilket gör att en hel del bussturer blivit indragna och att det följaktligen samlas mycket mer folk på bussen vid de tillfällen bussen faktiskt går. Häromdagen ledde det till att cirka tolv personer stod i mittgången på bussen, vilket skapar en tämligen otrevlig och hetsk stämning på bussen, för de som får stå upp under resan till Kinna är inte nöjda om man säger så. Detta leder såklart också till ett ökat tryck efter sittplatser på bussen vilket gör att tiden då man kunde sitta på en plats och ha väskan bredvid sig för att skapa utrymme är förbi. För nu kan man inför varje busstur helt undantagslöst förbereda sig på att man kommer sitta bredvid någon äldre herre som verkligen har behov av stort personligt utrymme och då främst för att läsa sin morgontidning som likt en världskarta vecklas ut och läses med utsträckta armar och skymmer både sikt och rörelseutrymme för övriga medpassagerare. Nej, tack och lov att det snart är semester!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag...