Ännu en gång får jag för mig att jag ska återuppta mitt bloggande som jag så flitigt pysslade med under en tidigare period av mitt liv. Varför det på senare tid inte går så bra att upprätthålla den tidigare så täta frekvensen av blogginlägg nuförtiden vet jag inte, men kanske har det att göra med livet på senare tid bjudit på en hel del andra minst sagt tidskrävande händelser.

Som en recap, för den som skulle kunnat missa det är jag ju sedan ett (enligt min partiska åsikt) underbart septemberbröllop inte längre mademoiselle och inte heller en magnusson, utan snarare madame och fru. Dessutom har vi numer två små inneboende fyrbenta, morrhårsprydda och (ur städsynpunkt lite väl)pälsiga krabater. Men lugn, mitt försök till att återuppväcka bloggen från sin törnrosasömn kommer  inte direkt att handla om det nya livet som kattägare och gift (även om jag är oerhört tillfreds med just den tillvaron). Bloggen kommer heller aldrig, jag lovar och svär, innehålla några som helst råd om kattmat eller tips om pälsvård. Inte heller kommer den att fungera som en dagbok där jag minut för minut beskriver min dag. För ärligt talat är det antagligen väldigt få personer som bryr sig om vad jag hade på frukostmackan som intogs 09:47. Om jag använder Sensodyne eller Pepsodent när jag sedan borstade tänderna 10:32 är det säkert ännu färre som vill veta. Så nej, några såna taffliga försök att tillskriva vardagliga händelser i mitt lilla liv större betydelse för andra än vad de de facto har kommer jag inte ägna mig åt. Snarare är mitt bloggande ett sätt för mig att få skriva av mig.

För jag gillar att skriva och jag gillar att skriva mycket. Jag gav mig för en kort tid sedan på att skaffa ett konto på Twitter. För de oinsatta, typ mina föräldrar som är de mest trogna och kanske också enda läsare som följer min blogg, är Twitter en "mikroblogg" där du får 140 tecken på dig att uttrycka dig. Mitt twittrande kan sammanfattas i två ord: epic fail. För mig som aldrig kommer till saken, älskar långa och krångliga meningar, samt avsaknar den där förmågan att vara fyndig och slagkraftig blir begränsningen till 140 ord som ett slags straff. Just av den anledningen blev jag sugen på en nystart i bloggandet, jag menar, varför nöja sig med 140 tecken när man kan få skriva tröttsamt långa inlägg på sin egen blogg?