Sedan min förra veva med bloggen har det hänt en smärre yrkesmässig förändring i mitt liv. Jag firade den 18:e oktober ett år på den avdelning där jag nu jobbar med att serva bankens utlandsbosatta kunder. Detta trivs jag tämligen bra med, då jag skulle hävda att det är bankens mest intressanta kunder man pratar med om dagarna. Mestadelen av dem har sett de flesta av världens hörn och har följaktligen en hel del intressant att förtälja. Hur som helst var det alltså ett år sedan jag tog mitt pick och pack från telefonbanken och trampade nerför trappan till det renommerade plan 4.

Det är inte bara vår avdelning som sitter inhysta på detta våningsplan och mer intressant är att vi delar våningsplanet med bankens aktiemäklare och private bankers. Dock är deras domäner ganska väl avgränsade och liksom "den västra flygeln" i Odjurets slott i "Skönheten & Odjuret" lite av förbjudet område då inga passerkort i världen kan få oss andra dödliga att komma in. Däremot springer man allt som oftast på dessa kollegor vid kaffemaskinen. Det är bara viktigt att veta att de inte använder samma maskin som vi. Ur fickorna på deras välpressade kavajer fiskar de nämligen fram små kapsyler till Nespressomaskinen medan vi andra dricker vårt rävgift från Amica's maskin (som trots att etiketten på säger att den serverat gott kaffe inte alls gör det). Jag säger bara som så att Nespressokapsyler skulle vara den största löneförmån jag kunnat få och är någonting jag ska ha i åtanke nästa gång jag byter tjänst! Vad jag skulle komma till är att merparten av dessa mina kostymklädda kollegor är väldigt trevliga, även om det fanns dem som tog ett halvår på sig innan de började hälsa (och som av en händelse var det främst den kvinnliga delen av personalstyrkan). Kanske hade de bara inte sett mig med tanke på att näsan oftast pekade lätt uppåt, men jag anser mig nu ha charmat de flesta på våningsplanet till att såväl hälsa som att utbyta några ord med mig. (Alla som känner mig vet att jag är en smula översocial, vilket gör att 30 sekunders tystnad i väntan på att kaffet rinner ner i pappmuggen känns oändliga om man inte kan prata med dem i omgivningen.) Till en början var det kanske min ringa ålder som gjorde en del mindre benägna att börja hälsa på mig (det är ingen överdrift att säga att den genomsnittlige kollegan är minst 20 år äldre än mig. Jag menar, jag är nöjd nu när vi ska få en ny medarbetare på avdelningen som jag bara är 8 år yngre än). Säkerligen trodde de flesta att jag var någon form av PRAO-elev som ändå bara skulle vara där en kort period. Men sådär efter 5-6 månader tycktes jag med min fantastiska personlighet få dem att förstå att det här lilla grönögda charmtrollet hade kommit för att stanna.

För visst är det så att livet blir rätt så rejält mycket mer sympatiskt om man är lite trevligare mot folk i ens omgivning. Det kan verka konstigt för vissa, men hör och häpna brukar det vara så att även den mest trumpne av oss har svårt att vara sur när någon är trevlig mot en (de enda det kanske inte funkar på är de stackars människor som ser som sin uppgift i livet att hitta fel hos andra, vilket gör att vi normaltrevliga oftast uppfattas som för 'klämkäcka'. Tro mig, den bittra typen av människor kräver mer bearbetning än ett 'hej' när man möts på gatan). Så jag slår i och med detta helt enkelt ett litet slag för mer vardagstrevlighet såhär på höstkanten och för en av låtarna som finns i min spotify-lista:http://open.spotify.com/track/2HYfViaVzb...YfViaVzbZsEzE9LwiqFB