Måndag morgon. Visst älskar vi den mer än allt annat! Måndag är dagen då vi äntligen får komma tillbaka till jobbet efter den alldeles för långa helgen. Synnerligt lätt att gilla måndagar har man, om man som jag inleder dagen med en timmes kollektivtrafikfärd med färdmedlet buss. Kollektivtrafik är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan bero på det faktum att jag tillbringar cirka 400h om året i en buss. Om man någon gång är trött på pendlandet hjälper det inte riktigt att ägna sig åt dylika matematiska analyser (och ja, det är ungefär så långt mina matematiska analyser (och ja tyvärr, det är bara så långt mina matematiska talanger sträcker sig: antalet arbetsdagar på ett år x antal restimmar. Och ja, vi kan nog alla vara glada att analog räkning är oerhört ovanligt inom bankvärlden nuförtiden). Hur som helst var det inte huvudräkning vi skulle ägna oss åt idag utan att analysera kollektivtrafikens alla fantastiska egenskaper. Bara det faktum att ett stort antal människor samlas på en väldigt begränsad yta får mig att känna extrem olust. Framförallt är det såhär i förkylningstider extra otrevligt att lyssna på medresenärer som snörvlar och hostar medan förkylningsmikrober sprider sig i rasande fart till oss andra. Just en stor folkmassa på liten yta blir också obehagligt med tanke på dofter. Jag är oerhört känslig för, enligt mig, äckliga dofter och jag lovar att det finns gott om dem på bussen. Är det inte en dimma av rakvatten och Old Spice som lägger sig som ett täcke är det istället doften av avsaknad av något som helst hygienartikelbruk. De som känner mig vet att matos och jag har haft ett komplicerat förhållande, men det har bättrats aningen på senare tid sedan jag insett att all form av matlagning blir oerhört svår om man vill undvika stekos till varje pris (nu är i och för sig all form av matlagning svår för mig ändå, men det beror mest på ett brinnande ointresse). Hur som helst anser jag det fortfarande väldigt obehagligt när doften av gårdagens pannkaksstekning sitter kvar i någons jacka. För att återgå till det här med hosta, snörvlande och övriga potentiella smittorisker kan ju en hypokondriker som jag (jag är den värsta sorten, ni vet en sån som har extra vårdförsäkring genom jobbet när hon är 24 av rädsla för att drabbas av någon svår och konstig sjukdom, en sån som den senaste veckan haft ångest över ett hundbett i tron om att stelkrampen när som helst skulle kunna slå till) bara tacka svininfluensan för att den introducerade det allmänna bruket av handsprit til den stora massan! Jag menar, inte ens jag hade en tanke på handspritwns fördelar innan svininfluensalarmet gick, men nu finns em väldigt enkel räddning för såna som jag. En liten flaska handsprit, alternativt desinficerande våtservetter i handväska ger mig helt enkelt lite trygghet i tillvaron och tar inte bara död på bakterier, men också några av mina värsta oroshärdar.Jag skulle kunna fortsätta med en längre lista på otrevligheter med kollektivtrafik, exempelvis det där med att sätta sig på ett alldeles för uppvärmt säte som vittnar om att någon suttit där lite för nyss. Men låt oss lämna detta ämne för nu (jag lär återkomma till det igen) för då jag själv är lite av en miljökämpe (eller?) genomlider jag gärna ovan nämnda fenomen för att hålla växthuseffekten i schack!