Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och det är precis som om Mange Schmidt har brutit sig in i mitt huvud och kör sin låt "ledig" konstant på repeat för mina duktighetsplaner slutar hela tiden i att jag "inte gör nånting, nånting alls". 

Ett väldigt tydligt exempel är de dagliga planerna på att gå upp i god tid på morgonen för att hinna fixa med grejer innan jobbet. Det kan alltså röra sig om planer gällande alltifrån städning till en joggingtur på morgonen. Konstigt nog är tanken på och viljan till dylika aktiviteter ungefär tusen gånger starkare på kvällen precis innan man ska sova än på morgonen när man vaknar. I torsdags kväll var jag exempelvis helt fast och fullt övertygad om att jag  skulle springa en liten runda innan jobbet på fredagsmorgonen och var till och med riktigt taggad för detta (allt snack om Göteborgsvarvet från olika håll ger en ju faktiskt lite "man vill ju inte vara sämre än dem-känsla"). Nånting hände däremot med denna vilja hos unga fröken under de åtta timmar som tillbringades i drömmarnas land, för när mobilen ringde igår morse var jag allt annat än taggad för nånting överhuvudtaget. Jag sneglade snabbt ut genom fönstret och jag gillade inte det jag såg, nämligen ösregn och trädtoppar som vajade lite oroväckande mycket i vinden. Så, de där planerna med att jogga lite för att "piggna till" ordentligt innan jobbet resulterade istället i 55 minuters snoozande och en förmiddag på jobbet i något slags halvdvala.

Sen vet jag ju att jag är en människa som överromatiserar saker och ting. I mina tankar tänker jag på morgonlöprundan som någonting oerhört sympatiskt, där jag utan ansträngning springer mina kilometer genom ett sovande samhälle (för det får mig att känna mig extra duktig att kreti och pleti inte ens vaknat medan jag är ute och springer) med solen i ögonen och därefter kommer hem för att i lugn och ro äta en hejdundrande god frukost. Låter inte detta underbart så säg. Problemet är bara att verkligheten ser lite annorlunda ut. Om jag ens skulle ta mig ut  morningtime (senast det hände var väl förra sommaren skulle jag tro) skulle det antagligen inte likna mina tankar någonstans. Nej vad som händer är att man plågar sig igenom en motionsrunda i ösregn för att komma hem och inse att någon (troligtvis man själv) ställt in ett i princip tomt mjölkpaket i kylen och att den där extremt goda (=extremt söta) müslin man längtat efter under rundan i regnet istället får ätas torr eftersom de cirka 5 cl mjölk som fanns kvar inte räcker till en normalportion. 

Jag kan ibland känna överlag att saker och ting oftast verkar bättre i tanken än vad de gör när de ska genomföras. Förra veckan var jag till exempel i blomsteraffären för att köpa nånting snyggt att ställa på yttertrappan. Jag hade en storslagen idé om hur jag skulle skapa ett litet konstverk att pryda utemiljön med. Det är ungefär vad jag kan bidra med i trädgårdsväg då mina fingrar är allt annat än gröna. Ett bevis på detta är skillnaden på min sida av trädgården och mannens sida av trädgården. För att göra hushållsjobbet lite mer rättvist beslöt vi förra året (tror dock inte att den dealen kommer vara särskilt intressant i år med tanke på vad jag kommer berätta) att ansvara för varsin trädgårdssida om huset. Man skulle väl kunna säga att uttrycket om hur "det som göms i snö kommer upp i tö" stämde väldigt bra på min sida av trädgården nu när våren slog till och det syntes vem som skötte sitt jobb förra säsongen. Medan mannens sida av trädgården hade ungefär 2 maskrosblad och inte en tillstymmelse till annat ogräs hade min sida av trädgården istället 102 000 maskrosblad och då var övrigt smått och gott ogräs inte medräknat. Därför har jag så smått förbrukat förtorendet för trädgårdsarbete och håller mig till att "piffa" lite på yttertrappan. För att återgå dit jag startade med besöket i blomsteraffären där "piffet" till trappen skulle inhandlas var det alltså med stor iver jag gick fram till närmsta personal i butiken för att blotta min okunskap om blommor och bad om hjälp att hitta plantor som är såväl lättskötta som tåliga (med tanke på att de kanske inte alltid får den omvårdnad de behöver). Damen i butiken var helt med på noterna och plockade ihop ett antal växter som passade in på min beskrivning och frågade därefter lite försynt och med en viss oro i blicken om jag verkligen skulle plantera detta hemma på egen hand och förklarade även med huvudet lite lätt på sned att jag isåfall även behöver köpa plantjord. Där och då gjorde jag därför som jag brukar och gjorde en snabb fundering huruvida min storslagna idé om att stå hemma i trädgården i ett par fina blommiga trädgårdshandskar och ett par lika fina trätofflor och pyssla och plantera blommor till mitt lilla trappkonstverk verkligen skulle bli så storslaget som jag trott. Rätt så snabbt kom jag fram till att så säkerligen inte var fallet, för det första saknar jag både fina blommiga trädgårdshandskar och fina träskor. För det andra kändes själva tanken på att släpa hem en 20-liters säck med plantjord allt annat än lockande. För det tredje slog lilla latheten till precis som den brukar när ett projekt innehåller mer än tre moment (ungefär som när jag ska laga mat) och man inser hur andra människor gör vissa saker så mycket bättre än man själv att det inte är värt besväret. Således kan jag alltså inte ta åt mig särskilt mycket av äran vad gäller "min"  lilla trapputsmyckning som hälsar välkommen, för jag var nämligen inte sen att nappa på butikspersonalens erbjudande om att "för en mindre kostnad av 25:-" få hjälp med planteringen på plats. Det kändes inte som att det beslutet var särskilt svårt att fatta med tanke på att jag inte ens fått ena halvan av det där fina paret trädgårdshandskar jag skulle behövt för att göra hemmaplanteringsupplevelsen så fantastisk som jag föreställt mig. 

Ja, den där lilla latheten gör sig allt påmind ibland trots mina ansträngningar att alltid ha en välfylld kalender för att hålla ångan uppe och inte fastna i de där lata perioderna där startsträckan för de flesta aktiviteterna blir så lång (typ som när man kommer tillbaka till jobbet efter semestern och bara tittar på högarna med det som ska göras de första två dagarna efter återkomsten). Men, i ärlighetens namn är ju den där lilla latheten rätt så välkommen ibland och det är faktiskt inte helt fel att "inte göra nånting, nånting alls"...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringarna under ögonen som man nu i mogen ålder (ja, numer tycks jag behöva gå upp ett par timmar innan jag börjar jobba för att påsarna under ögonen ska lägga sig, så all yttre hjälp i form av ögoncremer och diverse make up behövs användas flitigt...) möts av i spegeln på morgonen. Och då är jag ändå inte småbarnsförälder med bristfällig nattsömn utan istället en väldigt "lättsomnad" och djupt sovande halva i ett (som det så fiffigt heter) DINK-par och borde därför utan problem kunna motverka de flesta tecken på trötthet genom minst 8 timmars oavbruten skönhetssömn... Ja, såna här dagar är man också extra glad att man förutseende nog har en reservburk med nödkaffe gömd i köket så att man inte ska stå utan om man (som dessvärre hände igår) glömt plocka på sig sitt vanliga India Malabar i butiken. Med nödkaffe menas pressokaffe och att det enbart används i nödfall beror egentligen mest på pressobryggarens format (och det faktum att den är löjligt jobbig att diska) som i bästa fall bara räcker till två koppar och tro mig, morningtime är det alldeles för lite. Därför är man såna här dagar också extra nöjd över att det på jobbet tycks finnas en aldrig trytande tillgång till godis, kakor och bullar som (förvisso bara för en väldigt begränsad tid) lyckas höja blodsockret en aning.

Den här extrema tröttheten i kroppen har lyckligtvis en väldigt naturlig och bra förklaring och den heter SH'BAM! Jag hade världens roligaste helg fylld av massa dans, musik och nya underbara människor. Helgens instruktörsutbildning var verkligen toppklass, men med tanke på att träningsdosen var något högre än under en vanlig helg har muskel efter muskel i kroppen rätt så markant låtit meddela att "här är vi och du har inte använt oss på ett bra tag nu". Så nu ger jag mig själv ytterligare någon dags träningsvila innan det blir dags för koreografiinlärning inför kommande premiär! För det märkliga är att jag trots ömmande muskler just nu inte vill göra nånting annat än att köra SH'BAM och det borde ju vara ett väldigt bra betyg på passet...

Det här med ork och förmågan att trotsa trötthet är egentligen ganska stort. Jag menar, hur många gånger har man inte tänkt att man inte orkar mer? För så kan det ju verkligen kännas ibland, oavsett om det gäller något så banalt som att orka sista femton minutrarna på ett hårt träningspass eller om det gäller att orka med jobbiga händelser i livet. Ändå gör man faktiskt just det, orkar gång på gång fast man inte tror det är möjligt och i de allra flesta fallen tack vare någon annan. Om det så är en förälder, respektive, vän, kollega eller tränare så har nog de flesta iallafall någon sådan person i sin närhet som får vara den där som delar med sig av sin ork, för vissa dagar behöver man lite hjälp på traven.

Extrem träningsvärk till trots rullar mitt lilla liv på i ett klassiskt lagom tempo. Även om min tillvaro är välvadderad och stabil (jag menar här sitter jag i soffan och dricker kaffe och käkar kakor som mannen bakat, visserligen kanske som en muta för att få se hockymatchen på husets enda tv, men ändå...) så vet jag att det finns en hel del turbulens i alldeles för många av mina nära och käras liv just för tillfället och då gör det allt lite ont i hjärtat även hos mig. Mina nära och kära vet ju att jag är en sucker för att hitta lämpliga soundtracks till tillvaron för att kunna säga nånting med en låt och i det här läget frälser min "husgud" Gavin de Graw (det finns en Gavin-låt för alla tillfällen i livet har jag noterat, funkar bland annat fint på bröllop...) med låten Soldier.

http://open.spotify.com/track/0MhCb3iakymVqQIOeYPSUf

Så låt just er lilla "soldier", vem det än är, få finnas tillhands. Man måste inte alltid orka själv, för vissa dagar behöver man faktiskt lite hjälp på traven...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "uteljuden" av fåglar, klockan på golfbanan och andra gemytliga ljud (visserligen hör vi också ett visst brus från 41:an om man lyssnar riktigt noga, men det faller inte in under kategorin "andra gemytliga ljud" så jag väljer att inte låtsas om det) så gjorde våren det den alltid gör, nämligen kom tillbaka och tog oss alla med storm. För det är nåt som händer när solen tittar fram igen och värmen börjar smyga sig på. Det är som att alla dåliga samveten och måsten som blivit liggande i "att-göra-högen" under hösten och vintern på grund av bristande motivation helt plötsligt känns som "a piece of cake" att genomföra (jag vet, egentligen är det kanske inte helt ok att använda sig av engelska uttryck sådär, men hur ok låter å andra sidan "lätt som en plätt"?).

Hos mig blir iallafall startsträckan för de olika projekten man tänkt åta sig inte alls så lång på våren, som under vinterhalvåret, då jag oftast inte ens kommer till startsträckan. Som ett exempel kan jag nämna min löpträning som tagit en (enligt mig) rivstart. Jag har fler mil i benen efter den senaste veckan än vad jag haft det senaste året. Jag som under vinterhalvåret nöjt mig med att tänka på mina gamla meriter och min formtopp (som av en händelse inföll för ganska exakt fyra år sedan och precis under den perioden jag blev kär i en viss skenebo...) då jag med lätthet kunde springa milen i både ur och skur. Däremot hyser jag nu alla förhoppningar om att tiden då jag inte lyssnar på mina ursäkter om hur "det ju inte går att springa om det regnar" eller att "blåst gör det 100 gånger jobbigare att springa, så jag tar det imorrn istället" (nu är det i och för sig sant att blåst gör det jobbigare att springa, framförallt motvind, men alla vet att det väldigt sällan blir något "imorrn") är kommen.

Imorse blev jag väckt av ovan nämnda skenebo, som informerade att han "drar nu". Extremt yrvaken som jag var och totalt omedveten om tiden (min känsla var att klockan inte kunde vara mer än 06:00) undrade jag om jag fattat fel och på något sätt "tappat bort" första maj och den lediga dagen och att det helt plötsligt var dags för jobb igen. Ganska snabbt insåg jag dock vad det var frågan om. Nu är det nämligen inte bara vårtid, utan också golfänketid. Turligt nog  är maken av det lite mer morgonpigga slaget än jag, så i de flesta fall har han hunnit med golfrundan innan jag ens hunnit tänka tanken på att gå upp. Men om allt har sin tid är den stora frågeställningen om det är i år som det är golftid för mig? Senaste gången jag var medlem i golfklubben spelade jag nog de två dyraste golfrundorna i världshistorien och frågan är om jag ännu är mentalt redo för den mest tålamod- och tidskrävande sporten någonsin? Jag har visserligen visat löjligt stora framsteg i mitt golfande på Wii, men frågan är om det hjälper när man ska slå ut på golfbanan. Nej, kanske är det inte rätt tid för mig att återuppta golfandet i år heller, men eftersom det låter rätt schysst att kunna åka på golfresor till Florida, Sydafrika, Skottland och andra ganska trevliga platser i världen får jag väl ta tag i golfandet i god tid innan pensionen så vi har något att pyssla med då...

Eftersom allt har sin tid var april visst tiden då det var dags att byta arbetsplats. När jag jobbade med bankens utlandsboende kunder som knappt satt sin fot i Sverige på flera år, var den outstanding viktigaste komponenten i snicksnacket att redogöra för skillnaden i väder och något förenklat hur det alltid var bättre väder hos kunden i utlandet än hos oss i Sverige. På det lokala bankkontoret där jag nu jobbar är däremot det viktigaste snicksnacket det där man redogör för följande:

a) släkttillhörighet

b) var man bor

c) vem man känner och om man har gemensamma nämnare

Vilket låter ungefär såhär: "Jaså du är Anita och Lasses tös? (kan också följas av: "det ser jag ju nu när du säger det...") Bor de kvar där på Boråsvägen? Och ni har hus uppe i RIsäng säger du, då vet du säkert vem ... är?"

Hela den här grejen är ändå väldigt charmig, men jag känner att jag själv har en del att lära vad gäller lokalkännedom. Det är också ganska lustigt hur jag fick höra att "jaja, då är det därför du pratar så roligt" när jag på min förra arbetsplats berättade att jag var från Kinna då jag hade en dragning för Telefonbankskollegorna. Första dagen på nya jobbet här hemma får jag istället höra "men du kan inte vara härifrån från början". Det visar sig alltså att jag inte är riktigt den goda kameleont jag trodde jag var, men en sak är säker och det är att jag för var dag som går lägger mig till med än mer marbodalekt...

Allt har sin tid och nu är för min del lite av tid för längtan till juni månad och det som skall komma. Däremot vet jag att "min tid är nu" och att bästa möjliga ska göras av den, vilket också gjorts på sista tiden. De senaste tre helgerna har tillbringats tillsammans med underbara människor på olika platser och verkligen haft "ta dagen som den kommer" som motto, men är jag helt övertygad om att juni kommer bli månaden med stort M. Summerburst Stockholm, Midsommar i Dalarna och min allra första Atlantflygning kommer att äga rum i juni och hade man haft en "analog kalender" hade jag satt nedräkningsstreck i den precis som fångar i väntan på att bli frisläppta altid gör på film.

Hur som helst är det nu tid att göra nånting vettigt av den här dagen och idag tror jag minsann att nånting vettigt för min del innebär altanhäng i solen. För allt har sin tid och nu får vara hög tid för mig att forcera fram lite fräknar i sällskap av en bra bok och bra musik i lurarna...