Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och det är precis som om Mange Schmidt har brutit sig in i mitt huvud och kör sin låt "ledig" konstant på repeat för mina duktighetsplaner slutar hela tiden i att jag "inte gör nånting, nånting alls". 

Ett väldigt tydligt exempel är de dagliga planerna på att gå upp i god tid på morgonen för att hinna fixa med grejer innan jobbet. Det kan alltså röra sig om planer gällande alltifrån städning till en joggingtur på morgonen. Konstigt nog är tanken på och viljan till dylika aktiviteter ungefär tusen gånger starkare på kvällen precis innan man ska sova än på morgonen när man vaknar. I torsdags kväll var jag exempelvis helt fast och fullt övertygad om att jag  skulle springa en liten runda innan jobbet på fredagsmorgonen och var till och med riktigt taggad för detta (allt snack om Göteborgsvarvet från olika håll ger en ju faktiskt lite "man vill ju inte vara sämre än dem-känsla"). Nånting hände däremot med denna vilja hos unga fröken under de åtta timmar som tillbringades i drömmarnas land, för när mobilen ringde igår morse var jag allt annat än taggad för nånting överhuvudtaget. Jag sneglade snabbt ut genom fönstret och jag gillade inte det jag såg, nämligen ösregn och trädtoppar som vajade lite oroväckande mycket i vinden. Så, de där planerna med att jogga lite för att "piggna till" ordentligt innan jobbet resulterade istället i 55 minuters snoozande och en förmiddag på jobbet i något slags halvdvala.

Sen vet jag ju att jag är en människa som överromatiserar saker och ting. I mina tankar tänker jag på morgonlöprundan som någonting oerhört sympatiskt, där jag utan ansträngning springer mina kilometer genom ett sovande samhälle (för det får mig att känna mig extra duktig att kreti och pleti inte ens vaknat medan jag är ute och springer) med solen i ögonen och därefter kommer hem för att i lugn och ro äta en hejdundrande god frukost. Låter inte detta underbart så säg. Problemet är bara att verkligheten ser lite annorlunda ut. Om jag ens skulle ta mig ut  morningtime (senast det hände var väl förra sommaren skulle jag tro) skulle det antagligen inte likna mina tankar någonstans. Nej vad som händer är att man plågar sig igenom en motionsrunda i ösregn för att komma hem och inse att någon (troligtvis man själv) ställt in ett i princip tomt mjölkpaket i kylen och att den där extremt goda (=extremt söta) müslin man längtat efter under rundan i regnet istället får ätas torr eftersom de cirka 5 cl mjölk som fanns kvar inte räcker till en normalportion. 

Jag kan ibland känna överlag att saker och ting oftast verkar bättre i tanken än vad de gör när de ska genomföras. Förra veckan var jag till exempel i blomsteraffären för att köpa nånting snyggt att ställa på yttertrappan. Jag hade en storslagen idé om hur jag skulle skapa ett litet konstverk att pryda utemiljön med. Det är ungefär vad jag kan bidra med i trädgårdsväg då mina fingrar är allt annat än gröna. Ett bevis på detta är skillnaden på min sida av trädgården och mannens sida av trädgården. För att göra hushållsjobbet lite mer rättvist beslöt vi förra året (tror dock inte att den dealen kommer vara särskilt intressant i år med tanke på vad jag kommer berätta) att ansvara för varsin trädgårdssida om huset. Man skulle väl kunna säga att uttrycket om hur "det som göms i snö kommer upp i tö" stämde väldigt bra på min sida av trädgården nu när våren slog till och det syntes vem som skötte sitt jobb förra säsongen. Medan mannens sida av trädgården hade ungefär 2 maskrosblad och inte en tillstymmelse till annat ogräs hade min sida av trädgården istället 102 000 maskrosblad och då var övrigt smått och gott ogräs inte medräknat. Därför har jag så smått förbrukat förtorendet för trädgårdsarbete och håller mig till att "piffa" lite på yttertrappan. För att återgå dit jag startade med besöket i blomsteraffären där "piffet" till trappen skulle inhandlas var det alltså med stor iver jag gick fram till närmsta personal i butiken för att blotta min okunskap om blommor och bad om hjälp att hitta plantor som är såväl lättskötta som tåliga (med tanke på att de kanske inte alltid får den omvårdnad de behöver). Damen i butiken var helt med på noterna och plockade ihop ett antal växter som passade in på min beskrivning och frågade därefter lite försynt och med en viss oro i blicken om jag verkligen skulle plantera detta hemma på egen hand och förklarade även med huvudet lite lätt på sned att jag isåfall även behöver köpa plantjord. Där och då gjorde jag därför som jag brukar och gjorde en snabb fundering huruvida min storslagna idé om att stå hemma i trädgården i ett par fina blommiga trädgårdshandskar och ett par lika fina trätofflor och pyssla och plantera blommor till mitt lilla trappkonstverk verkligen skulle bli så storslaget som jag trott. Rätt så snabbt kom jag fram till att så säkerligen inte var fallet, för det första saknar jag både fina blommiga trädgårdshandskar och fina träskor. För det andra kändes själva tanken på att släpa hem en 20-liters säck med plantjord allt annat än lockande. För det tredje slog lilla latheten till precis som den brukar när ett projekt innehåller mer än tre moment (ungefär som när jag ska laga mat) och man inser hur andra människor gör vissa saker så mycket bättre än man själv att det inte är värt besväret. Således kan jag alltså inte ta åt mig särskilt mycket av äran vad gäller "min"  lilla trapputsmyckning som hälsar välkommen, för jag var nämligen inte sen att nappa på butikspersonalens erbjudande om att "för en mindre kostnad av 25:-" få hjälp med planteringen på plats. Det kändes inte som att det beslutet var särskilt svårt att fatta med tanke på att jag inte ens fått ena halvan av det där fina paret trädgårdshandskar jag skulle behövt för att göra hemmaplanteringsupplevelsen så fantastisk som jag föreställt mig. 

Ja, den där lilla latheten gör sig allt påmind ibland trots mina ansträngningar att alltid ha en välfylld kalender för att hålla ångan uppe och inte fastna i de där lata perioderna där startsträckan för de flesta aktiviteterna blir så lång (typ som när man kommer tillbaka till jobbet efter semestern och bara tittar på högarna med det som ska göras de första två dagarna efter återkomsten). Men, i ärlighetens namn är ju den där lilla latheten rätt så välkommen ibland och det är faktiskt inte helt fel att "inte göra nånting, nånting alls"...