Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "uteljuden" av fåglar, klockan på golfbanan och andra gemytliga ljud (visserligen hör vi också ett visst brus från 41:an om man lyssnar riktigt noga, men det faller inte in under kategorin "andra gemytliga ljud" så jag väljer att inte låtsas om det) så gjorde våren det den alltid gör, nämligen kom tillbaka och tog oss alla med storm. För det är nåt som händer när solen tittar fram igen och värmen börjar smyga sig på. Det är som att alla dåliga samveten och måsten som blivit liggande i "att-göra-högen" under hösten och vintern på grund av bristande motivation helt plötsligt känns som "a piece of cake" att genomföra (jag vet, egentligen är det kanske inte helt ok att använda sig av engelska uttryck sådär, men hur ok låter å andra sidan "lätt som en plätt"?).

Hos mig blir iallafall startsträckan för de olika projekten man tänkt åta sig inte alls så lång på våren, som under vinterhalvåret, då jag oftast inte ens kommer till startsträckan. Som ett exempel kan jag nämna min löpträning som tagit en (enligt mig) rivstart. Jag har fler mil i benen efter den senaste veckan än vad jag haft det senaste året. Jag som under vinterhalvåret nöjt mig med att tänka på mina gamla meriter och min formtopp (som av en händelse inföll för ganska exakt fyra år sedan och precis under den perioden jag blev kär i en viss skenebo...) då jag med lätthet kunde springa milen i både ur och skur. Däremot hyser jag nu alla förhoppningar om att tiden då jag inte lyssnar på mina ursäkter om hur "det ju inte går att springa om det regnar" eller att "blåst gör det 100 gånger jobbigare att springa, så jag tar det imorrn istället" (nu är det i och för sig sant att blåst gör det jobbigare att springa, framförallt motvind, men alla vet att det väldigt sällan blir något "imorrn") är kommen.

Imorse blev jag väckt av ovan nämnda skenebo, som informerade att han "drar nu". Extremt yrvaken som jag var och totalt omedveten om tiden (min känsla var att klockan inte kunde vara mer än 06:00) undrade jag om jag fattat fel och på något sätt "tappat bort" första maj och den lediga dagen och att det helt plötsligt var dags för jobb igen. Ganska snabbt insåg jag dock vad det var frågan om. Nu är det nämligen inte bara vårtid, utan också golfänketid. Turligt nog  är maken av det lite mer morgonpigga slaget än jag, så i de flesta fall har han hunnit med golfrundan innan jag ens hunnit tänka tanken på att gå upp. Men om allt har sin tid är den stora frågeställningen om det är i år som det är golftid för mig? Senaste gången jag var medlem i golfklubben spelade jag nog de två dyraste golfrundorna i världshistorien och frågan är om jag ännu är mentalt redo för den mest tålamod- och tidskrävande sporten någonsin? Jag har visserligen visat löjligt stora framsteg i mitt golfande på Wii, men frågan är om det hjälper när man ska slå ut på golfbanan. Nej, kanske är det inte rätt tid för mig att återuppta golfandet i år heller, men eftersom det låter rätt schysst att kunna åka på golfresor till Florida, Sydafrika, Skottland och andra ganska trevliga platser i världen får jag väl ta tag i golfandet i god tid innan pensionen så vi har något att pyssla med då...

Eftersom allt har sin tid var april visst tiden då det var dags att byta arbetsplats. När jag jobbade med bankens utlandsboende kunder som knappt satt sin fot i Sverige på flera år, var den outstanding viktigaste komponenten i snicksnacket att redogöra för skillnaden i väder och något förenklat hur det alltid var bättre väder hos kunden i utlandet än hos oss i Sverige. På det lokala bankkontoret där jag nu jobbar är däremot det viktigaste snicksnacket det där man redogör för följande:

a) släkttillhörighet

b) var man bor

c) vem man känner och om man har gemensamma nämnare

Vilket låter ungefär såhär: "Jaså du är Anita och Lasses tös? (kan också följas av: "det ser jag ju nu när du säger det...") Bor de kvar där på Boråsvägen? Och ni har hus uppe i RIsäng säger du, då vet du säkert vem ... är?"

Hela den här grejen är ändå väldigt charmig, men jag känner att jag själv har en del att lära vad gäller lokalkännedom. Det är också ganska lustigt hur jag fick höra att "jaja, då är det därför du pratar så roligt" när jag på min förra arbetsplats berättade att jag var från Kinna då jag hade en dragning för Telefonbankskollegorna. Första dagen på nya jobbet här hemma får jag istället höra "men du kan inte vara härifrån från början". Det visar sig alltså att jag inte är riktigt den goda kameleont jag trodde jag var, men en sak är säker och det är att jag för var dag som går lägger mig till med än mer marbodalekt...

Allt har sin tid och nu är för min del lite av tid för längtan till juni månad och det som skall komma. Däremot vet jag att "min tid är nu" och att bästa möjliga ska göras av den, vilket också gjorts på sista tiden. De senaste tre helgerna har tillbringats tillsammans med underbara människor på olika platser och verkligen haft "ta dagen som den kommer" som motto, men är jag helt övertygad om att juni kommer bli månaden med stort M. Summerburst Stockholm, Midsommar i Dalarna och min allra första Atlantflygning kommer att äga rum i juni och hade man haft en "analog kalender" hade jag satt nedräkningsstreck i den precis som fångar i väntan på att bli frisläppta altid gör på film.

Hur som helst är det nu tid att göra nånting vettigt av den här dagen och idag tror jag minsann att nånting vettigt för min del innebär altanhäng i solen. För allt har sin tid och nu får vara hög tid för mig att forcera fram lite fräknar i sällskap av en bra bok och bra musik i lurarna...