Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringarna under ögonen som man nu i mogen ålder (ja, numer tycks jag behöva gå upp ett par timmar innan jag börjar jobba för att påsarna under ögonen ska lägga sig, så all yttre hjälp i form av ögoncremer och diverse make up behövs användas flitigt...) möts av i spegeln på morgonen. Och då är jag ändå inte småbarnsförälder med bristfällig nattsömn utan istället en väldigt "lättsomnad" och djupt sovande halva i ett (som det så fiffigt heter) DINK-par och borde därför utan problem kunna motverka de flesta tecken på trötthet genom minst 8 timmars oavbruten skönhetssömn... Ja, såna här dagar är man också extra glad att man förutseende nog har en reservburk med nödkaffe gömd i köket så att man inte ska stå utan om man (som dessvärre hände igår) glömt plocka på sig sitt vanliga India Malabar i butiken. Med nödkaffe menas pressokaffe och att det enbart används i nödfall beror egentligen mest på pressobryggarens format (och det faktum att den är löjligt jobbig att diska) som i bästa fall bara räcker till två koppar och tro mig, morningtime är det alldeles för lite. Därför är man såna här dagar också extra nöjd över att det på jobbet tycks finnas en aldrig trytande tillgång till godis, kakor och bullar som (förvisso bara för en väldigt begränsad tid) lyckas höja blodsockret en aning.

Den här extrema tröttheten i kroppen har lyckligtvis en väldigt naturlig och bra förklaring och den heter SH'BAM! Jag hade världens roligaste helg fylld av massa dans, musik och nya underbara människor. Helgens instruktörsutbildning var verkligen toppklass, men med tanke på att träningsdosen var något högre än under en vanlig helg har muskel efter muskel i kroppen rätt så markant låtit meddela att "här är vi och du har inte använt oss på ett bra tag nu". Så nu ger jag mig själv ytterligare någon dags träningsvila innan det blir dags för koreografiinlärning inför kommande premiär! För det märkliga är att jag trots ömmande muskler just nu inte vill göra nånting annat än att köra SH'BAM och det borde ju vara ett väldigt bra betyg på passet...

Det här med ork och förmågan att trotsa trötthet är egentligen ganska stort. Jag menar, hur många gånger har man inte tänkt att man inte orkar mer? För så kan det ju verkligen kännas ibland, oavsett om det gäller något så banalt som att orka sista femton minutrarna på ett hårt träningspass eller om det gäller att orka med jobbiga händelser i livet. Ändå gör man faktiskt just det, orkar gång på gång fast man inte tror det är möjligt och i de allra flesta fallen tack vare någon annan. Om det så är en förälder, respektive, vän, kollega eller tränare så har nog de flesta iallafall någon sådan person i sin närhet som får vara den där som delar med sig av sin ork, för vissa dagar behöver man lite hjälp på traven.

Extrem träningsvärk till trots rullar mitt lilla liv på i ett klassiskt lagom tempo. Även om min tillvaro är välvadderad och stabil (jag menar här sitter jag i soffan och dricker kaffe och käkar kakor som mannen bakat, visserligen kanske som en muta för att få se hockymatchen på husets enda tv, men ändå...) så vet jag att det finns en hel del turbulens i alldeles för många av mina nära och käras liv just för tillfället och då gör det allt lite ont i hjärtat även hos mig. Mina nära och kära vet ju att jag är en sucker för att hitta lämpliga soundtracks till tillvaron för att kunna säga nånting med en låt och i det här läget frälser min "husgud" Gavin de Graw (det finns en Gavin-låt för alla tillfällen i livet har jag noterat, funkar bland annat fint på bröllop...) med låten Soldier.

http://open.spotify.com/track/0MhCb3iakymVqQIOeYPSUf

Så låt just er lilla "soldier", vem det än är, få finnas tillhands. Man måste inte alltid orka själv, för vissa dagar behöver man faktiskt lite hjälp på traven...