osmidigaste, men bästa ordet för dagen: "skjuta-upp-till-morgondagen-vad-du-skulle-kunna-göra-idag-aktivitet"

Köket håller på att renoveras. Det är därför till ackompanjemanget av vinkelslipar, sågklingor och borrmaskiner som jag nu försöker skriva av mig den koffeinkick som gått mig ända ut i fingerspetsarna. Saken är den att jag inom en väldigt snar framtid ska inleda läsningen av det trehundranittiofyrasidiga mästerverket Madame Bovary. På franska. Jag har dock en liten känsla att detta inte är någonting man gör med "koffeinenergi" i kroppen. Som bekant för alla kaffedrickare brukar den önskade effekten av kaffeintag, d.v.s pigghet, i de flesta av fallen endast leda till en skenbar energi, som tar sig uttryck i rastlöshet och överdriven pratsamhet. Nu är ju visserligen den sistnämnda egenskapen något jag kan tillskriva mig även i vanliga fall, så man kan ju bara föreställa sig hur det låter när jag druckit ett antal koppar kaffe. Visserligen har detta visat sig vara en bra uppladdning inför talfärdighetslektionerna i skolan, då det är just pratsamheten som bedöms.
Nåväl... egentligen är väl bloggskrivandet just i denna stund mer av en undanflykt för att slippa ta tag i Gustave Flauberts trevliga lilla bok. Till saken hör att jag faktiskt gav mig på att läsa denna bok redan under min gymnasietid, men redan efter en sådär 20 sidor gav jag upp. Flauberts personbeskrivningar helt trogna den realistiska skolan blev mig helt enkelt övermäktiga. Men, boken är säkert lättare på originalspråk. Åtminstone är det i denna falska trygghet jag kommer att invagga mig då jag påbörjar min läsning. Jag "ska bara" äta lite först. Sen "ska jag bara" titta lite på tv och därefter "kanske man bara skulle" lyssna lite på musik och först efter dessa hyperviktiga aktiviteter kan jag läsa :) Märkligt det där hur allt annat helt plötsligt blir mer intressant än det man borde göra. Jag menar, sällan har väl städning varit en mer underhållande sysselsättning än i tentamenstider. Och aldrig annars skulle man få för sig att helt plötsligt börja sortera alla sina tidningar i bokstavsordning, eller varför inte enligt utgivningsår. En annan populär "skjuta-upp-till-morgondagen-vad-du-skulle-kunna-göra-idag-aktivitet" kan även vara att få för sig att på nytt starta upp sitt gamla Super Nintendo för att tvunget varva Zelda ännu en gång. Även ursäkten "jag måste bara spela den här låten en gång" funkar bra som undanflykt, då sanningshalten i det där "en gång" aldrig stämmer. På så sätt kan man lätt spela bort en bra stund som man, om vore duktig, lätt hade kunnat använda till att plöja sig igenom både en eller två böcker. Sen är av erfarenhet uttrycket "det går ändå inte direkt att förbereda sig till den här tentan" (en fras väl använd inför både uttalstentor och översättningstentor) en oerhört bra samvetsstillare då man hellre går ut och äter middag med kompisar kvällen före tentan. Men det är väl så det är för oss vanliga dödliga. Disciplinen är inte den bästa, men turligt nog lyckas man ro sitt lilla skepp i land ändå. Och hur roligt hade det varit att vara disciplinerad precis hela tiden? För visst är det alla dessa undanflykter och "skjuta-upp-till-morgondagen-vad-du-skulle-kunna-göra-idag-aktiviteter" som kallas livet =)
Sen måste det även påpekas att roliga saker faktiskt har uträttats idag. Uppstigen med tuppen begav jag mig till Strömskolan där jag hade ett litet "guest appearance" som "gympafröken". Det var iklädd mysbrallor och luvtröja och med ett antal medhavda cd-skivor fyllda med diverse danslekar, som jag äntrade den lilla idrottshallen. Jag undrade just när denna gympahall krympt. När jag själv hade gympa där på lågstadiet var avståndet mellan basketkorgarna oändligt, medan jag nu kunde stega över salen med en sådär 10 steg. Underligt det där. Det var nästan så man kände sig lite nostalgisk när man faktiskt insåg att det nu var ett bra tag sen man själv var sådär liten. Nu vill ju inte det säga att jag har gått o blivit gammal och grå, eftersom min ålder fortfarande är ganska ringa. Så värst stor är jag ju inte nu heller för den delen, men ändå kan man inte låta bli att undra hur tiden gick så fort (och nu vet jag att folk i mina föräldrars generation småler och tänker: Visst, lilla du... tänk då hur hisnande fort tiden går när man är 50+ ). Så som jag minns det, var det hur som helst inte längesen man på darrande små ben klev in i skolans värld. Ändå har man nu hunnit med både att vitklädd och med studentmössa lämna den, för att ett sommarlov senare på nytt kliva in i den stora vuxenskolan som kallas universitet. Turligt nog har jag trots de vuxenpoäng jag lyckats skrapa ihop genom såväl kaffedrickande, som universitetsplugg lyckats behålla mitt barnasinne. Något som faktiskt tog sig uttryck på ett perfekt sätt i morse då jag tillsammans med en sådär tjugo stycken 6-åringar började dagen med att dansa för glatta livet på ett "gympahallsgrönt" golv och för en stund totalt kunde ignorera den bok jag nu ska börja läsa. Men innan jag gör det, ska jag bara...

Jag undrar hur stor chansen är att en alkis våldför sig på dina föräldrars bil och på så sätt åstadkommer bucklor på den? Sedan ställer jag mig frågan hur stor chans det är att din katt tuggar av dina rosa-vita hörlurar till din creativespelare? Sist kan man också fundera på om det är troligt att dessa två, i min värld så allvarliga incidenter inträffar på samma dag...

Sannolikt eller inte, detta var vad som inträffade häromdagen i min lilla värld. Jag som intill nu trott att man går säker från missöden på kvällarna i lilla Kinna vet nu att så inte är fallet. Nu ska jag visserligen inte påstå att det är någon vidare action i den underhållande historia jag ska berätta, men den visar på ett klart och tydligt sätt att vad som helst kan hända, även i småstäder.
Föreställ er följande: en trevlig kväll med middag i goda vänners lag, som just avslutats. Hemfärden ska just till att börja, men döm av unga frökens förvåning då hon bakom sina föräldrars bil skymtar tre personer, som för henne var helt okända och som pysslade med något hon inte kunde begripa.
Då jag inom mig har en liten dramatiker föreställde jag mig här då ett scenario som var mycket mer spännande än det som verkligheten bjöd på. I min vilda fantasi hade helt plötsligt familjens mörkblå Saab blivit bifigur för knarkhandel eller andra mindre lagliga handlingar som skulle platsat i den bästa av beckfilmer. Men, som sagt...verkligheten motsvarade tack och lov inte mina fantasier. Vad som istället försiggick vid sidan av vår bil var att dessa tre personer höll på att hjälpa upp en allt annat än nykter man som gått omkull och landat i en vattenpöl stor som en sjö. All denna dramatik begränsade sig dittills till parkeringsrutan bredvid den där jag stod parkerad och vår bil stod på säkert avstånd. Men just som jag är i fart att ringa till polisen (vilket ju tar en stund med tanke på att man till största delen pratar med en växeltelefonist som befinner sig på stort avstånd från lilla Kinna) har de tre hjälpsamma karaktärerna hjälpt mannen på fötter. Slutet gott, allting gott hade man ju kanske hoppats på där, men icke. Innan jag visste ordet av hade den tämligen store mannen halvt om halvt hävt sig över vår bil då hans balanssinne inte var vad det borde varit. Normalt sett brukar inte personer åstadkomma bucklor på en bil genom att stödja sig mot den, men så blev det i detta fall. Till min förskräckelse hör jag hur det knakar till i plåten på bilen och där och då såg jag framför mig hur alla pengar vikta för julklappshandel istället skulle gå åt till lackbehandling av parentesernas bil. Lyckligtvis var skadorna i plåten inte så allvarliga, men bucklig plåt är inte så värst roligt ändå.
Det blev alltså till att ringa till sina arma föräldrar och berätta att en alkis "ramlat" in i bilen och att vi nu hade två inbuktningar på vänster bakdörr, vilket efter omständigheterna mottogs ganska väl. Turligt nog har jag väldigt förstående föräldrar som vänligt fick mig att förstå att det faktiskt inte var mitt fel att jag ställt mig på fel parkeringsruta vid fel tillfälle. Det är ju helt sant att man inte kan beräkna såna händelser i förväg, men försmädligt är vad det är =/

Som en liten krydda på det inträffade gjorde jag en mindre trivsam upptäckt när jag kom hem senare på kvällen. Jag skulle då varva ner lite genom att lyssna på min MP3-spelare innan det var dags att sova. Till min stora förfäran märker jag att inget ljud strömmar genom hörlurarna. Förödande var vad det var! Katten visade sig ha gnagt av sladden till hörlurarna, vilket lätt kunde bevisas av de "gulliga" bitmärkena från kattänder som fanns överallt på sladden. Visserligen kom det inte som någon riktig chock att något inte stod rätt till med mina hörlurar. Redan när jag kom hem från jobbet började jag ana oråd då jag till min fasa fann MP3-spelaren på golvet. Jag visste alldeles bestämt att det inte var där jag lagt den när jag gick hemifrån. Men en snabb utforskning av spelaren lugnade mig tillfälligt. Vad jag då inte visste var att mina i Frankrike inhandlade rosa-vita hörlurar aldrig mer skulle förse mina öron med ljuv musik. Hade jag då vetat detta hade jag sannerligen övervägt att inleda en förundersökning mot de bägge katterna för att få reda på vem av dem som skulle bli utan mat de närmaste dagarna =) Men nu nåddes jag inte av det ödesdigra beskedet förrän vid tolvtiden på kvällen, vilket gjorde att orken att jämföra bitmärkena på sladden med katternas tänder inte riktigt fanns där.
Hur som helst har jag nu så smått kommit över händelsen med bilen, som i ärlighetens namn inte var något större trauma för mig. Dessvärre var förlusten av hörlurarna lite jobbigare att smälta, men även detta börjar nu bli hanterbart. (Viktigt är också att poängtera att inga katter har blivit lidande under min bearbetningsprocess...jag är alldeles för mycket djurvän för att åsamka dem onödig plåga såsom svältning etc...)

I vilket fall har jag av detta lärt mig att man minsann inte behöver lämna hemstaden för att få lite spänning i vardagen (och särskilt inte när man är en drama queen som jag). Vad man också kan dra för slutsats är den att man kanske skulle hängt med lite bättre på lektionerna om sannolikhetslära i matten...Säkerligen fanns det i matteboken formler för hur man ska beräkna sånt här:
En parkeringsplats har 53 parkeringsplatser, om du ställer dig på en av dem hur stor sannolikhet är det då att ett fyllo ramlar i en vattenpöl på platsen bredvid? Hur stor är sedan sannolikheten att han bucklar till dina föräldrars bil då han reser sig upp?

Men, livet går tack och lov vidare med eller utan rosa-vita hörlurar, även om det nog blir lite svårt att klara vardagen utan dem :P