Nej... nu pratar jag inte om den smärta som ibland gör sig påmind i min högerfot efter en grav stukning. Denna allvarliga incident inträffade under konfirmationslägret på Dyrön för ett par veckor sedan och aldrig tidigare i mit liv har jag haft så ont (därav kopplingen till denna stukning i förhållande till rubriken nödvändigt on...) Kommentarer som “aldrig trodde jag att man kunde se så lidande ut om man inte var döende” haglade från alla möjliga håll då jag under leken “monster och ynk” trampade snett och vrickade till min stackars fot. Men uttrycket “det som inte dödar, det härdar” stämde även den här gången, så nu sitter jag här starkare i min högerfot än någonsin. Tilläggas bör dock att jag vid olyckstillfället inte ville höra talas om såna käcka talesätt då jag uppriktigt trodde att jag skulle avlida. De som vid denna händelse befann sig i min direkta närhet fick på ett väldigt klart och tydligt se hur jag bejakar min lite mer maskulina sida. Ja, alla vet ju hur man brukar säga att killar/män är grymt bra på att ömka sig själva och jag vill bara skänka några uppmuntrande ord till den manliga läsarskaran och det är att jag förstår er. Det är alltid mest synd om mig också när jag är förkyld, bryter en nagel (mindre vanligt problem för killar kanske...), har rinnande ögon och framförallt när jag stukar min fot. Så, mitt ord på vägen är följande: lite självömkan har man aldrig dött av =)

Varför nu detta med stukningen skulle dras upp kan ju vara för att det är det mest dramatiska som någonsin hänt mig och jag kände ett starkt behov av att dela denna traumatiska upplevelse med andra. Värt att veta kan ju också vara att man i väldigt många fall kan filtrera mina bekymmer genom en väldigt fin sil eftersom mina “vardagsproblem” är tämligen banala och i stil med problematiken med att vara den enda familjen i Sverige som fortfarande har modemuppkoppling, det tråkiga med att numer inte kunna använda sig av de ofta fenomenala franska stående uttrycken man lärt sig och framför allt en språkpolis irritation över att vara bosatt i en kommun där 97 % av invånarna gladeligen säger saker som att “jag har pratat med han” eller “ge den till han”. Frågan är bara om jag har rätt att vara en språkpolis när jag själv skriftligen uttrycker mig med meningar som täcker ett halvt A4-ark och där punktering är lika sällsynt som vatten i en öken.

Hur som helst ska jag återkomma till ett av de ständigt återkommande vardagsproblemen och det är detta jag benämner som ett nödvändigt ont. Detta mitt värsta vardagsproblem kallas städning. Jag vet att vi alla någon gång under livet tvingas konfrontera städning och att det egentligen inte är så farligt vilket är helt rätt. Men varför mitt förhållande till städning är så komplicerat finns det en orsak till och den kallas uppskjutning. Man skulle alltså kunna säga som så att om städning är min värsta ovän så är uppskjutning min bästis. Varje gång jag ska konfrontera min ovän städning hör jag min bundsförvant uppskjutning komma med fantastiska förslag som “varför inte sätta sig o spela lite gitarr?” eller “gå hellre och fika med dina kompisar”. Tyvärr har jag nu insett att min goda vän uppskjutning (som även dyker upp i samband med tentatider, men då brukar jag inte vilja veta av uppskjutnings idéer) är väldigt bedräglig. Alla gånger jag gjort annat istället för att städa har resulterat i klädhögar, dammråttor och allmän oordning i mitt rum. Jag vet att “rummet ser ut som ett bombnedslag” avslutar frasen “du vet att du förvandlats till dina föräldrar när du säger...” i en gammal MAD-tidning från 70-talet, men jag tillåter mig att trots allt nyttja detta uttryck för det beskriver situationen ytterst korrekt. Vad som då fått bägaren att rinna över och nu slutligen tvingar mig att en gång för alla göra upp med städning är försvinnandet av ett pärlörhänge. Inför en afton som skulle tillbringas med kursare från franskan inne i Göteborg lyckades jag, under mina försök att göra mig vacker, tappa bort detta örhänge någonstans mellan tv-bänken och min byrå. Oddsen att finna detta smycke är inte särskilt stora då det bokstavligen talat är som att leta efter en nål i en höstack. Därför vill jag nu bara vädja till er att ha mig i åtanke då jag nu slutligen tar mig an att röja bland bråten och att uteblivna livstecken från mig inom de närmsta dagarna kan bero på att jag kommit vilse bland klädhögar och dammråttor, men var inte oroliga I’ll be back =)