Ja, min nya (ofrivilliga) hobby tycks vara att greja. Det bästa med denna hobby är i och för sig att man kan lägga ner så mycket i just ordet greja. I mitt fall handlar “greja” mest om att flyttpacka och städa. Inte så mycket städa förstås, men ändå. Problemet är bara att jag inte har någon riktig rutin på just flyttpackning vilket leder till en ineffektivitet utan motsvarighet. Saker flyttas från den ena högen till den andra, en flyttkartong fylls och en annan töms på sitt innehåll som ska in i skåp eller garderober. Så, man skulle kunna säga att jag väldigt sakta, men dock säkert, avancerar i mitt packande, men nu börjar tiden bli knapp. Imorgon kl 19.56 stiger jag på tåget i Herrljunga för att kl 22.00 stiga av på Örebro resecentrum. Tur är då i detta sammanhang att jag är en sån oerhörd friluftsmänniska som inte egentligen bryr mig om komfort eftersom de första nätterna kommer tillbringas på luftmadrass i ett hyfsat omöblerat rum till största del fyllt av flyttkartonger. Men nej... Nu var ju inte det där med mig som friluftsmänniska särskilt sant, men jag intalar mig själv att ett par nätter på luftmadrass kommer få mig att så mycket mer uppskatta min säng som kommer åkandes med parenteserna till helgen. Helt enkelt kan det vara bra för en bortskämd ung dam som jag själv att känna på det “hårda livet”. Ja, ganska tydligt visar väl resonemanget om hur ett par nätter på luftmadrass skulle vara slutet på världen på att sanningshalten i att jag skulle vara bortskämd är rätt hög J

Hur som helst är det idag slutspurten på packningen och jag hoppas att det som nu inte finns i kartonger inte är värt att packas ned. Å andra sidan är ju varken Örebro eller Kinna världens ändar (eller jo, kanske Kinna...) så skulle något glömmas av går det ju ganska smidigt att hämta, så länge man inte tar vägen om Ödeshög och Vadstena vill säga!

Kanske kan här vara på sin plats att säga några väl valda ord om hur man såhär dagen innan avfärd känner sig eftersom min B-logg hittills inte fyllts av känslouttömmande redogörelser. Men saken är den att jag i skrivande stund faktiskt är väldigt upptrissad över hela det här med flytten. Sen ska det erkännas att det inte helt och fullt är upptrissat på det positiva sättet utan också på det nervösa sättet. Tidigare har jag ansett att ett halvår varit så långt som man kunnat planera in i framtiden, men nu handlar det helt plötsligt om några år. Jag menar ett halvår är en överskådlig framtid, medan 4 år tillhör en oöverskådlig framtid. Att det sen känns som att en flytt 30 mil hemifrån känns jobbigare än de tidigare utlandsvistelserna flera hundra mil från Kinna känns lite märkligt. Men kanske är det för att man nu ska bli “seriös” och det man gör nu kommer bli lite mer “på riktigt” än au-pairjobb och glassande i den Sydeuropeiska solen.

Nåväl, förväntningarna är ändå stora och det känns bra att kunna säga “sayonara Kinna” för att imorgon kl 22.00 istället utbrista i ett “coucou Örebro”.