Ja, man brukar säga att tider förändras. Frågan är bara om det är sant. Jag har nämligen funnit indikationer som pekar på detta påståendes sanningshalt, men även små spår som tyder på raka motsatsen. Jag menar ofta har man fått höra hur människan för ett antal tusen år sedan var en så kallad samlare. Vad man dock har insett under garderobsröjningar och skåpsletande är att människan fortfarande är en samlare. Åtminstone jag. Aldrig tidigare har jag sett mig som en sån där som sparar på allt, men jag är nu villig att ändra denna uppfattning. Jag menar när man hittar kilovis med gamla broschyrer, 200 miljoner suddgummin, gamla kartonger man någon gång för längesedan sparat för att de kanske kan vara bra att ha är det nog dags att erkänna för sig själv att man trots allt är en samlare. När dessutom 67 % av ens skåpsutrymmen upptas av gamla porslinskatter och andra tvivelaktiga “prydnadssaker” som enbart sparats därför att samvetet säger att man ju inte kan slänga saker man fått i present kan man ju börja undra hur det står till. Sen ska det väl också erkännas att jag själv under mina mellanstadier personligen inhandlat en och annan porslinskatt och bör inte helt skylla ifrån mig innehavandet av dessa på släktingar och vänner som i största välvilja överräckt prydnader i gåva vid födelsedagar och annat. Men i samband med dessa fyndigheter i form av prydnadsföremål som ännu en gång ger sig till känna kan man ju också undra vem, ja vem som gjort det till en allmän sanning att porslinskatter eller prydnadstomtar är en godtagbar present om man inte vet vad man ska köpa till ett födelsedagsbarn. Hur som helst har jag nu ignorerat samvetes röst om vad man får och inte får slänga och i princip gjort mig av med alla dessa mindre dekorativa prydnadsföremål. Jag har insett att när man på frågeställningen “skulle jag ens ställa fram den här katten/tomten/ljuslyktan under pistolhot?” svarar nej faktiskt kan få lov att slänga en hel del.

För att återgå till min inledande undran huruvida tider förändras kanske man bör nämna de små bevis på att tiden nog för med sig en del förändringar trots allt. Ett tydligt tecken är bilderna i de gamla skolkataloger som nu kommit fram och fått se dagens ljus igen. Efter en snabb koll i högstadiekatalogen kan man nu såhär i efterhand ganska snabbt förstå varför skolans snyggaste kille inte riktigt föll som en fura för just mig J Just i detta speciella fall kan man ju glädjas över att saker och ting förändrats, men i vissa andra hänseenden är det med visst vemod man inser att tiderna inte är desamma som förr (med förr menas 90-tal). Det fanns nämligen en tid då det som ansågs vara det mest viktiga i livet var att veta allt om idolerna Hanson. Detta resulterade i en decimetertjock bunt med urklipp från fina tidningar som OKEJ och jag minns hur man i träslöjdsalen på Strömskolan diskuterade med sina kompisar huruvida Taylor eller Zach var den av Hansonbröderna man var kär i. Under det glada 90-talet var även ljudkvalité inte ett begrepp som var särskilt utbrett. Detta fick jag ett klart bevis på när jag under förra veckans bilfärd in till Borås lånade mormors lilla Nissan som endast är utrustad med kassettbandspelare. Då musik är lite av en drivmotor för mig insåg jag snabbt att det under en bilfärd till Borås var tvunget att finnas lite trevlig bakgrundsmusik. På så sätt rotade jag från mina gömmor fram ett antal gamla blandband och det var med stor spänning som man tryckte i Maxellbandet i spelaren för att höra vad som fanns på. Till min stora förtjusning var det ett av syrrans gamla band med milslånga remixer av Beatles-låtar och en kvarts långt ABBA-medley och det var som en tripp tillbaka till barndomen. Med mitt ressällskap diggades det alltså för fullt under bilfärden, men man inser ganska snart at man lämnat det stadie av livet då man fullständigt struntade i ljudkvalité. Nu har man tränat upp sitt tidigare ganska slappa musiköra med hjälp av MP3-spelarens perfekt digitalt levererade ljud, vilket gör att ett kassettband känns lite jobbigt att lyssna på med sitt brus. Ja, det är helt enkelt med nostalgi som man tänker tillbaka på den tid då allt var enklare och man inte var alls lika kräsen vare sig det gällde porslinskatter eller ljudkvalité...