Vissa dagar känns allt så rätt. Jag lyckades pallra mig upp ur sängen utan att snooza en enda gång trots att alarmet ringde i arla morgonstund. Havregrynsgröten med kanel och skivade bananer blev perfekt. Kaffet från den nya "presson" blev gudomligt gott. Tid finns uppenbarligen att skriva innan man beger sig till skolan och det strävosamma arbetet med plattången gav ett hyfsat godtagbart resultat och återstoden av dagen kommer inte behöva tillbringas i våndan över att ha en dålig hårdag. Dessutom kommer jag idag med gott samvete lämna ifrån mig de "ofrivilliga rumskamrater" jag haft hos mig den senaste veckan och. Dessa små rumskompisar som är gröna och har fötterna i små krukor har mot alla odds överlevt en vecka i min (van)vård och jag kan utan att skämmas överlämna dem till sin rättmätiga ägare Kristin utan att riskera repressalier från hennes sida för att jag "dödat" hennes små bebisar. (Å, vad jag känner att andan påbjuder ett skämt à la Nilecity där jag får säga att hennes bebisar varit busfrön under sin plantskoletid med mig, men då jag tillhör den generation som egentligen är alltför ung för att uppskatta NIlecityhumor antar jag att det är aningen fruktlöst att vinna någons gunst med att citera Sudden...) 

Hur som helst,  ibland känns allt så rätt och dagar som denna känner man sig oslagbar. Frågan är bara om denna känsla skulle kunna tendera i att bytas mot en mycket mindre påtaglig känsla av oslagbarhet så fort nycklarna vrids om i låset och man inser hur man kommer anlända till skolan för sent, att man glömt de flesta böckerna hemma, att det välplattade håret inte uppskattar den fuktiga svenska vårluften, att de där "imperfektionerna" i hyn syns så oerhört mycket mer i vanligt dagsljus och hur man (ve och fasa) tappat bort sitt Carmex.

Dagens låt torde bli I'm good, I'm gone med Lykke Li för att den ger mig vibbar av oslagbarhet...