Dekadens signifierar ett tillstånd av förfall. Man skulle kunna säga att jag befinner mig i ett sådant nu. Fast jag känner mig också oerhört upplyft och väl till mods efter en helg i småstad. Denna gången lyckligtvis inte i min egen småstad som ju oftast förvandlar mig till rastlösheten personifierad. Nej, denna gång har helgen tillbringats i småstaden Tidaholm hos min kusin/nästansyster med respektive (hennes respektive alltså, jag vägrar att tillåta ytterligare missförstånd angående mitt eget civilstånd...). Det hela var så extremt sympatiskt att jag nästan inte finner ord (betänk att jag sällan blir mållös och förstå hur extremt sympatiskt det faktiskt måste ha varit om jag tappat min annars så välutvecklade uttrycksförmåga).

Många ställer sig i detta nu antagligen frågan varför jag känner mig så dekadent just för tillfället och det skall givetvis förklaras. Saken är den att denna helg, liksom den i Stockholm då kusinerna samlades, har haft temat "kolesterolkamp". Här pratar vi dock inte om en kamp mot kolesterol, utan en kamp som består i att maxa sin kolesterolhalt å det grövsta under så kort tid som möjligt. Vem av oss tre som vann denna kamp vet jag inte, men jag anar någonstans att jag själv skulle kunna kandidera för förstaplatsen. Lyckligtvis är vi ju alla välsignade (om man nu har de preferenserna) med tämligen smäckra kroppshyddor vilket gör att dylika kolesterolkamper kan tillåtas. Till alla er där ute som känner att ni själva vill kämpa lite med kolesterolet kan jag varmast rekommendera de osannolikt goda "vita och mörka kolamuffins" (jag har inte hittat på namnet...) vi gjorde, som i princip var likt veritabla hjärtattacker och som troligtvis hade fått en viktväktare att gråta.

Anledningen till mitt besök i småstad var nämligen kusinens födelsedag vilket såklart skulle resultera i ett kalas. Det finns ganska få människor i min ålder (med "min ålder" menas folk mellan 20 och 30) som är så pyssliga och husliga som Lottis och Per. Därför var det naturligtvis ett rejält "tabelras" i lördags. Oanat nog tog jag själv förvånande många initiativ i förberedandet av detta tabelras såsom muffinsbakande, tårtdekoration och salladshackande, någonting som antagligen låter föga troligt för folk i min närhet, men sanningen att säga är att den i mig inneboende hemmafrugenen kommer till sin rätta i dylika sammanhang. Den lyser dock med sin frånvaro vad gäller mitt vardagliga näringsintag som mer ses som en nödvändig plåga. Men får man förbereda kalasande är jag mer än villig att bistå med mina husliga talanger. Jag får dessutom tillåta mig själv att framhäva hur huslig jag var som häromagen köpte blommor att ställa i den med min övriga inredning välmatchande vasen.

Nåväl. Som vi alla vet är vardagsmotion välgörande, men denna helgen har inte inneburit någon som helst motion vilket även detta bidragit till mitt lilla förfall. Det enda som skulle kunna liknas vid fysisk aktivitet är den fingerfärdighet som krävts för att slå tärningen till TP och knapptryckningarna under tv-spelandet vi ägnat oss åt. Kanske även detta är lite otippat för folk i min närhet, men sanningen är den att fröken magnusson varit en riktig tv-spelstönt. Det rimmar väldigt illa med min nya lite mer "breeish" image, men vad ska man göra?

Hur som helst har denna helg fungerat som en retreat från det hektiska och fullteckade Örebrolivet och batterierna är laddade för den i världshistorien mest fulltecknade veckan med Juristmässa, genrep och konserter och antagligen en del kompensation för helgens förfall...