Ja, andnöd har jag drabbats av hela två gånger idag. Den första chocken jag fick som gjorde att jag höll på att trilla av stolen var den då jag insåg vad det skulle kosta att åka tåg till Stockholm om två veckor. Det är då nämligen dags för en liten "get together" med pluggkompisarna från Frankrike och fröken Svensson och jag skall således bege oss till den kungliga huvudstaden. Eftersom vi i dessa tider bör vara miljötänkande hade jag en fin intention om att ta tåget, men ångrade mig tämligen raskt då det tydligen skulle kosta drygt 2700 SEK att färdas på räls genom Sverige. 2700 SEK är en summa som man kan spendera på helt andra saker än tågresor. Därför är det med glädje i sinnet som bilen kommer tankas med etanol och det kommer vara en hederlig roadtrip med målet Stockholm nästa helg. Jag kan ju även tillägga att jag i och med denna prischock fick än mer belägg för min redan tidigare tämligen väl utvecklade skepsis inför statligt ägda företag...

Andnödstillfälle nummer två inträffade på gymet. Nu kan det ju vara oerhört lätt att tro att detta skulle bero på dålig kondition eller liknande, men om jag får tillåta mig att vara självgod så är min kondition faktiskt på topp. Nej, istället berodde detta för dagen andra andnödstillfället på den skvalleruppdatering jag fick. Det är nämligen så att man när man bor i småstad vet allt om alla. Nu har jag dock varit borta från det lilla samhället ett tag och är därför tämligen ouppdaterad. Min okunskap gällande småstadsskvallret avlöstes oerhört snabbt då jag träffade på en gammal klasskompis från mellanstadiet. Jag blev då informerad om hur i stort sett större delen av hennes klass nu har ungefär minst ett barn och hus och hela det levernet. Jag höll vid detta laget på att trilla av min träningsmaskin och drabbades av en offattbar svindel då jag insåg att denna sortens småstadsliv är så oerhört långt från det liv jag nu lever.

Inte för att jag är missnöjd med min livssituation, men det blir bara så oerhört svindlande när man betänker att jag i skrivande stund antagligen varit tvåbarnsmor om jag följt småstadsidealet. Nu är man istället fri som en fågel, rastlös till tusen och helt utan planer på familj vilket i dagsläget passar mig alldeles ypperligt. Tur är dock att vi alla är olika och jag kan inte annat än glädjas å de gamla skolvännernas vägnar för alla husköp och tillökningar i familjerna. Gällande min egen tillvaro gläjds jag just nu istället oerhört över tillökning av två underbara svarta kamelskinnsväskor till mitt väskbestånd...