Kvällen innan jag åkte till Frankrike kom jag direkt från Örebro till Kinna med sanslöst mycket väskor. Så mycket väskor att en tågresa inte varit hanterbar. Istället var parenteserna snälla nog att ta en liten nätt tur med caben till Studentgatan, allt för att deras dotter skulle få med sig allt bagage.

Hur som helst har jag idag ägnat hela dagen åt att packa upp dessa sanslöst många väskor. Kanske bör här poängteras att "hela dagen" i min värld betyder ett par timmar eller så, men vad jag vill ha sagt är att det tog sin lilla tid. Jag insåg även att det kanske är dags för ett litet köpstopp för min del. Det är nämligen helt absurt att en så liten människa som jag kan ha så mycket kläder/väskor och skor. Vad som kanske är än mer absurt är ändå det faktum att jag minst ett dussintal gånger i veckan dessutom tänker att jag inte har något att ta på mig.

Många höjer här säkerligen ett ögonbryn och är av den åsikten att jag är den mest onödiga flicka som gått i ett par av sina närapå fyrtiotal par skor. Denna åsikt kan nog vara helt adekvat, men sanningen att säga lider jag av en smärre beslutsångest vilket gör att jag mer eller mindre var tvungen att lösa mitt dilemma på så sätt att jag medförde hela garderoben till min sommarvistelse hos parenteserna.

Vad jag mer ägnat mig åt denna dag har varit att rensa bland gamla ting som mor och far hittat då de städat i källäaren. Gamla skolarbeten, prylar och porslinssaker var vad som fanns bland all bråte och som jag var tvungen att dubbelkolla innan färden går till soptippen. Liksom alltid bjuds man på en nostalgitripp utan dess like och jag kände att jag var tvungen att ställa mig vissa frågor. Exempelvis tror jag att jag håller på att bli gammal. Vissa av de arbeten man gjort i mellanstadiet har jag inte ens vaga minnen av att jag författat. Innebär detta månntro att jag håller på att bli senil?

Emellertid tror jag att det var under denna tid som man började formas till den man idag är. Redan då gjorde sig min rojalism påmind i form av ett gediget arbete om Sveriges drottningar. Dessutom tror jag att grunden till min handlingsförlamning i köksmiljöer som idag är ett av mina starkaste signum (denna del av mitt varumärke vårdar jag visserligen dåligt med tanke på att jag igår gjorde egen müsli och bakade bröd, men ändå...)  lades i de dumförklaringar man fick i hemkunskapen. I det gamla hemkunskapsblocket jag hittade hade vi nämligen antecknat "hur man diskar på ett smart sätt". Direktiven var att först sköja av disken och sen lägga det i vattenbadet för att slippa omkringflytande matrester i diskvattnet. Om det var på detta lilla vis som vi blev behandlade i hemkunskapen, likt mindre vetande individer som inte ens kan diska är det knappast konstigt att mitt självförtroende vad gäller husliga och kulinariska sysslor inte är så välutvecklat.

I vissa fall kan man dock glädjas oerhört över att förändringens vindar blåser i livet. Jag har lyckligtvis lämnat den förkärlek jag då tycktes ha för porslinsfigurer bakom mig och numer är allt som kan klassas som prydnadsföremål saligt gått hädan och kommer förhoppningsvis aldrig mer se dagens ljus igen...