Känslan av att "komma hem" och ändå känna sig som gäst är lite speciell. Förändringens vindar har blåst in genom det gula radhuset och vardagsrummet har nu en "ernstig" touch med fondvägg och hypad taklampa och andra små attiraljer som skulle få Martin Timell och kollegorna i Äntligen hemma att fälla en tår. Ja, parenteserna är ganska duktiga på sånt där innovativt tänkande vad gäller tapeter och möbler och dylikt. Sen att startsträckan för sådana homestylingprojekt brukar vara ganska lång och utan någon större acceleration kan man ju strunta i att nämna (förlåt mor och far, men det är ju sant...och jag tycker om er ändå, för jag är ju själv likadan...). Det omgjorda vardagsrummet var det första som mötte mig när jag med en för mig oerhört blygsam packning entrade föräldrahemmet igårkväll. När det sedan var dags att trippa ner till mitt gamla rum insåg jag att det (hur nu det gått till) förvandlats till ett riktigt flickrum, vilket jag inte kan minnas att det var senast jag bodde hemma. Mycket hade nog att göra med att min säng som nu står på Studentgatan ersatts med den säng jag sov i när jag var 12, nämligen en liten nätt 90-säng. Jag förbehåller mig härmed rätten att beklaga mig lite över detta, men ärligt talat skulle faktiskt en 90-sängs komfort till och med ifrågasättas av vilken härdad fakir som helst. Och för mig som definitivt inte är någon fakir och verkligen inte härdad står det därför klart att de kommande veckorna kommer att utmynna i ett och annat blåmärke på knän pch armbågar. Ja, om man som jag vänder och vrider på sig när man sover går det i en säng smalare än en luftmadrass inte att undvika att ett oräkneligt antal gånger slå i såväl knän, som armbågar i väggen.

Ja, inte ens ett dygn har tillbringats i föräldrahemmet, men det dröjer inte länge förrän man faller in i gamla invanda småstadsmönster. Snart sitter jag i kassan på Hemköp igen och gör det jag är bäst på, nämligen att vara professionellt käck. Snart promenererar Frida och jag den vanliga rundan kring golfbanan och är hurtiga på Hälsostudion. Snart dricks det många koppar kaffe med Sivan på Skrädderiet och snart pysslas det ordentligt med systeryster. Snart övas det dessutom för fullt inför julaftons diverse sånguppdrag och snart kommer jag att inse att det i små doser kanske inte är så illa med småstadslivet som jag ofta vill påskina :)

Juletid är väl för de flesta också hemvändartid och så är även fallet för mig. Att vara hemma i Markbygden flera veckor i sträck gör mig nästan lite nervös eftersom detta inte skett sedan innan min Spanienséjour, vilket enligt min tideräkning skulle ha tilldragit sig för ett år sedan. Jag som i vanliga fall kan tillskriva mig egenskapen överenergisk (förutom igår då en formsvacka utan dess like infann sig) var idag om möjligt ännu mer uppe i varv. Jag var helt enkelt så uppspelt som vara en som "går på jullov" kan vara. Kanske hade det också att göra med den enorma lättnaden som infann sig när arbetet med rättsutredningen som till synes varit utan ände äntligen var klart. Dock kommer jag att sakna alla trevliga kafferaster (jag är nämligen en ivrig förespråkare av sådana i grupparbetessammanhang...), alla otaliga, osannolika och oerhört roliga sidospår man kommit in på under sena eftermiddagar (okej...inte bara sena eftermiddagar, utan i princip hela dagar) och framförallt det idoga arbete med kartläggning av schtektendenser som med fördel kunnat utföras från första parkett i biblioteket :)

Nåväl, vidare uppdateringar från fröken Magnussons vistelse i småstad kommer inom kort...

Nyss hemkommen från julmys med mina kära vänner. Ja, just den mysiga biten med jul har jag inte särskilt svårt för. Jag klagar inte heller när det dukas upp med lussebullar och glögg, men vad jag har svårt för är när julmusiken kommer fram. Ja, ni vet när Absolute Christmas plockas fram ur skivsamlingen. Detta album har väl ändå spelats ett antal gånger för mycket i varje svenskt hem och den känns faktiskt inte alls som den ultimata julskivan. Det gör faktiskt inte heller "Jag kommer hem igen till jul" med allas vår Peter Jöback. Denna skiva började spelas under vår julgemytlighet och jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle kunna härda ut, men redan efter spår ett kände jag att mute-knappen på stereon blev min bästa vän då den snabbt och effektivt klippte bor den lismande julmusiken. Men, vad som gladde mig var ändå att det faktiskt gick att ha ett alldeles förträffligt trevligt julmys även utan säsongsenlig musik :)

Lucia. Konservativ som jag är (jag har väl sagt det innan, men det är värt att sägas igen...) är jag även lite av en traditionstönt (ja, fast jag inte gillar porslinstomtar gillar jag andra juliga traditioner) som verkligen uppskattar Luciafirande. Därför hade jag verkligen planerat att stiga upp tidigt för att tillsammans med mina kära vänner mysa till ett riktigt Luciatåg i biblioteket. Ja, hur detta nu går ihop med mitt tidigare uttalande om ogillande av jlmusik kan man undra. Saken är dock den att det i min värld går alldeles utomordentligt bra med julmusik så långe den framförs live. Då finns det inget som kan hindra julvibbarna i mig, men det är just julmusik i CD-form som får det att börja klia lite i kroppen på mig.

 Dock inträffade det hemska att fröken Magnusson försov sig imorse. Det är inte ofta det händer, men de gånger jag får för mig att ge efter för min favorithobby, nämligen den att snooza på morgonen slutar det alltid lika illa. Varje gång jag trycker på snoozeknappen på telefonen tror jag verkligen att jag bara kommer att trycka på den en enda gång och sedan gå upp. Problemet är bara det att man aldrig "bara" trycker på snoozeknappen en enda gång, utan snarare tre eller fyra gånger för att sedan trycka av alarmet och slumra in igen. Så kom det sig att jag missade Luciafirande och således kom två timmar försent till skolan.

En liten fråga väcktes då hos mig. Jag undrar lite försynt hur det kan vara möjligt att när man i cirka 90 % av sitt liv varit försenad till alla tidsbestämda möten etcetera ändå aldrig lär sig att skynda på lite? Att det även om man är hyperstressad ska ta två timmar att trycka i sig lite frukost och fixa i ordning sig är för mig en gåta.

 Nåväl... Det är väl sådan jag är, försenad och försoven...

Talrikt är vad detta inlägg lär bli. Alla som känner mig vet att jag inte är särskilt talträngd, men jag har aldrig gillat tal. Då menar jag tal som i ekvationer och dylikt. Sådana tal och siffror kan få mig att bli galen, men jag har insett att det ibland kan vara smidigt att uttrycka sig i tal...

147 är så många kronor jag betalade för franska tidningar idag

8 står för att städveckan i korridoren infaller var åttonde vecka och således denna vecka. 

63497561 multiplicerat med 57 är antagligen antalet bakterier som bor i disktrasan i korridorsköket

500 procent ökades kitschfaktorn med på Studentgatan 20 när julpyntet plockades fram till korridorens allrum

0 är det antal julklappar jag hittills köpt

1 är för den enda kära syster jag saknar och längtar efter att träffa i jul

2 stycken är de föräldrar jag också ser fram emot att hänga med i jul

x antal fina vänner (bäst att slänga sig med det matematiska "x" enligt devisen ingen nämnd, ingen glömd) bör boka in många fikastunder på Skrädderiet med mig till juluppehållet i Mark

4,5 kilometer var den promenaden jag gick i eftermiddags

3 är antalet julkort jag idag köpte för att skicka till mina franska familjer.

6 är antalet frimärken jag köpte för att kunna skicka julkorten till mina franska familjer (ja...vad tycker man egentligen om postens portokostnader?)

18 december bär det av till Kinna för "jullov"

500 är antalet PLU-koder jag ska leta fram ur minnet om jag ska juljobba på Hemköp i år igen

3 månader har gått sen jag sist fick spela på ett piano

9 är så många dagar det dröjer innan jag kommer hem och faktiskt kan få spela på ett piano igen

2 är antalet gånger jag tappat bort och även återfunnit ett av pärlörhängena jag fick från min franska mamma Karine.

34 stycken foton hänger på väggen sedan jag förra helgen pysslat med min lilla "installation" i rummet

100-tal är de små saker i vardagen som jag varje dag förundras över

3 är det antal garderober jag har i mitt rum

5 är det antal garderober jag faktiskt borde ha i mitt rum för att få plats med alla kläder och för att slippa knö och skrynkla ihop mina plagg då de är nytvättade

9 är det klockslag då myskväll med te och film i korridoren går av stapeln ikväll

Ja, det är tyvärr sant... Det verkar som om jag håller på att förvandlas till en tvättäkta Grinch (lyckligtvis har inte min hy samma gröna nyans som den riktiga Grinchen...). Julstämningen lyser med sin frånvaro. Inte ett julpynt har kommit innanför tröskeln i mitt rum och så lär det nog förbli. Jag har ända sedan barnsben firat jul med en sådär 132 prydnadstomtar runt omkring mig i hyllor och skåp. På samma sätt som man ofta har svårt att äta en maträtt man någon gång tryckt i sig alldeles för mycket av, har jag en viss avog inställning till just porslinstomtar, efetr barndomens överdosering av sådana. Lite ledsamt är väl kanske detta med tanke på att min kära mor är mästare på juldekorationer och är värd ett svart bälte i julpyntning och säkert kommer att såras djupt över hur hon misslyckats att överföra denna begåvning som kallas pyntning. Helt sonika förkastar jag istället denna i Westerberg-Magnussonska familjen fantastiska tradition att i juletid frottera sig med tomtar, renar, snögubbar och all möjlig sorts pynt man kan tänka sig. Jag hoppas inte att jag blir bannlyst från julfirandet hemma i år efter detta uttalande. Jag menar det är inte själva firandet det är fel på. Inte för någonting i världen skulle jag vilja missa jul hemma på Boråsvägen bland alla porslinstomtar, men jag är så att säga glad att slippa bekanta mig med småkrafs här på Studentgatan.

Jag kan nästan ana att detta blogginlägg ger ett styng i min mors själ (förlåt mamma, du är bäst på julpynt jag lovar!) , men som plåster på såren vill jag bara berätta att allt hopp trots allt inte är över för mig. Det verkar nämligen som att min uteblivna julstämning har hamnat i Tidaholm hos kusinen som redan fixat och donat och låtit porslinstomtarna flytta in. Själv har jag knappt ens ätit pepparkakor än (kanske är det mitt problem... fler pepparkakor borde göra mig snällare och mer juligt inställd...) och julgodis lär jag väl knappast tillverka något heller.  Hur som helst har juldoktorn herself (dvs Lottis) ordinerat vissa små "kurer" för att få julen att stiga högre i kurs hos mig. För det första bör tydligen bristen på pepparkaksmumsande åtgärdas illa kvickt och lika kvickt ska pepparkakorna sköljas ned med mängder av glögg från Blossa. Sen krävs självfallet julmusik, men min stora fråga är vad man gör när den enda julskiva man besitter är "These are special times" med Celine Dion (jag hoppas att det står klart för er att denna skiva inhandlades för väldigt, väldigt längesen, ungefär samtidigt med Yabba Dabba Dance som också står i min skivsamling) som redan vid första ackordet får en att vilja eliminera denna CD från sin skivsamling. Nej, ska det vara julmusik ska det vara Frank Sinatra och Nat King Cole som i  "the good old days" och i alla amerikanska julfilmer, så jag kan drömma mig bort till snötäckta jullandskap och klichéartade reklamfilmer från Coca-Cola. Filmer verkar väl för övrigt vara just det som slutligen saknas i mina julförberedelser. Enligt kusinen finns det en hel hop med fåniga, barnsliga, tramsiga och "alldeles, alldeles underbara" julfilmer som kan få vem som helst att ändra uppfattning om julen. Så, det är vad jag ska styra upp. För någon idealist är jag inte och precis så lätt att få över på "den rätta sidan" (dvs sidan där de som älskar jul härskar) är jag. Ge mig en fånig romantisk komedi som utspelar sig i ett glimrande och snötäckt New York, så ska ni få se att även jag kommer att längta efter julen :)

Ett fenomen vi i vår familj väldigt ofta pratar om är mat-och sovklockan. Nu säger jag inte att det är ett begrepp patenterat för familjen Magnusson-Westerberg, för alla är vi medvetna om att Skalman är den ende i detta avlånga land som sitter på upphovsrätten till denna fantastiska uppfinning.

Hur som helst har min vardag kommit att omkullkastas på ett alldeles extra krångligt sätt de senaste veckorna. Ända sedan den nya kursstarten har jag varit ur fas. Detta för att något ljushuvud kommit på den fantastiska idén att lägga föreläsningarna mellan 12 och 14, vilket vill säga mitt i maten. Nog kan jag i mångt och mycket uppfattas som konservativ, men det är något jag försöker slipa bort, men vad gäller mattider har jag ingen som helst lust i världen att ändra på ett vinnande koncept, nämligen det att äta lunch klockan tolv. Möjligtvis skulle jag kunna sträcka mig till att vara flexibel och avvakta en halvtimme eller så efter tolvslaget innan mat intas, men när det handlar om två timmar är det inte okej.

Detta var vad som hände igår. Klockan två då föreläsningen var slut var det även dags för möte med en lärare, vilket gjorde att lunch inte kunde intas förrän halv tre (halv tre!!) och fröken Magnusson var som ett vrak. Det var på vacklande ben som man orkade sig bort till Prismahuset som ju är vår sedvanliga matplats. Nu kan man då tro att allt var frid och fröjd när maten var uppäten och magen var mätt, men icke. Jag drabbas nämligen väldigt ofta av vad som kallas paltkoma, det vill säga en oerhörd trötthet och en oemotståndlig längtan att "vila middag". Mina igår helt skruvade mattider ledde alltså följaktligen till att jag 18:36 då jag kommer hem från skolan går och lägger mig, vaknar till vid 21-tiden och tassar upp till datorn och betalar en räkning som jag i mitt yrvakna tillstånd kommer på att jag borde betala, för att sedan gå och lägga mig igen och vakna först kl 07:15 idag. Ja, skruvade tider är vad det är och det är inte okej. Men jag kanske inte bör lägga all skuld på skeva mattider, utan även på den annalkande förkylning som jag känner av. Många (däribland jag själv) skulle nog tillskriva mig vissa hypokondriska drag och det innebär följaktligen att jag känner efter alldeles för mycket. Men nu talar förkylningstecknen för sig själva. Halsont, morgonsnuva, extrem trötthet och ryggont kan bara betyda en sak och det är förkylning.

Hur som helst kan man väl knappast sitta hemma och vänta ut en eventuell förkylning, dagen skall istället tillbringas i ett bibliotek nära mig, där ett antal böcker bör plöjas igenom...

När Internetuppkopplingens vara eller icke vara på min dator enbart handlar om ren tur är det ganska irriterande. När det enda sättet på vilket man kan få en fungerande internetanslutning är att be till Gud och hålla tummarna varje gång man startar datorn. Jag vet att detta är ett I-landsproblem utan dess like, precis på samma sätt som det dilemma jag beskrev igår med min vansinnesshopping, MEN ändå tär det här Internetuppkopplingsproblemet på krafterna. Jag menar tid är dyrbar och att varje gång man startar datorn behöva vänta i 15, jag säger det igen 15 minuter innan man med lite tur kan komma ut på nätet gör mig lite smått vansinnig.

Hur som helst ska jag här bryta av min klagovisa med något oerhört angenämare, nämligen lite rapporter från korridorslivet. Tidigare skulle jag nog definiera mina korridorsgrannar som " trevliga när man träffar på dem i köket, men vi umgås inte direkt med varann”. Detta har det blivit en ändring på. Söndagskvällarna (och även andra kvällar) är numer reserverade åt tekvällar med filmtittande här på Studentgatan 20. Varför denna tradition inleddes vet jag inte och undrar än i dag vart vändpunkten kom. Kanske var det höstens ankomst som drev oss ut från våra 18, 8 m2 stora rum för att tillsammans möta regnet som slog mot rutorna, som ju kan få vem som helst att bli deprimerad för mindre. Igår försökte vi exempelvis glömma bort hösten utanför med ett antal timmars " Situation Magnusson”. Oerhört roande om man gillar skruvad humor, vilket vi gör och jag vet inte hur många gånger orden “ jag dör” kom ur min mun. Det verkar visst vara min standardfras när jag håller på att kikna av skratt vilket jag ändå gjorde ett flertal gånger igår kväll.

Däremot bör man inte klaga över hösten här i Närke egentligen. Till skillnad från mina hemtrakter där vädret från oktober månad fram till låt mig säga mars kan definieras som “ slush puppy”. Ja, ni vet den där vidriga isdrickan man kan köpa när man är utomlands på semester som har allsköns spännande färger och vars enda komponent torde vara en hel del E219, E563 och andra trevliga konserverings- och färgmedel. Den enda skillnaden är väl dock att den gigantiska sörja av slush puppy man traskar omkring i hemma i Kinna om vintrarna är grå och helt färglös till skillnad från isdrickan som åtminstone har spexiga färger.

Hur som helst närmar sig julen med stormsteg och efterfrågan om en liten önskelista från Fnylis har kastats ut av min mor. Därför kommer inom kort en önskelista att anlända per mail (om Internetuppkopplingen vill tillåta deta förstås) till er parenteser som kanske kan ha vänligheten att vidarebefordra denna till Jultomten. Eftersom man inte verkar kunna nå honom via den för mig enda fungerande kommunikationsformen Facebook vet jag inget annat sätt än att överlåta ansvaret på er för att föra fram min gedigna önskelista till honom. Ni har ju klarat det så bra tidigare år menar jag. Frågan är dock om släden funkar på “ slush-puppy-underlaget” hemma i Kinna  :)

Ja, då sitter man här och ska avge en lägesrapport medan vuxenpoängen flyger åt alla håll och kanter. Med ett nytt favoritfenomen nämligen dideroteffekt (återkommer till detta senare) sitter man så i skrivande stund i ett välinrett och välstädat rum där inget är mismatch och till och med vattenflaskan vid sängkanten passar ihop med den övriga inredningen. Rummet fick igårkväll husera några kompisar och jag var värdinna och dukade upp till lördagsmiddag med både bordstabletter, underlägg till glasen och riktiga serveringsfat. Jag undrar nästan om det är början till slutet, om det är nu man kan räkna sig som vuxen på riktigt. Jag har nämligen alltid ansett att man verkligen är "gammal" när man ser det som viktigt att använda underlägg till dricksglasen för att undvika märken i bordet. Om denna åsikt är rätt och riktig är jag i sådana fall gammal nu. Att jag dessutom bjuder in till lördagsmiddag och verkligen uppskattar att duka fint och pyssla till det i rummet är väl också värt ett och annat vuxenpoäng kan jag tycka. Till råga på allt strömmar Vivaldis fyra årstider ur högtalarna i skrivande stund. Så, frågan är om detta är säkra tecken på att man håller på att bli gammal eller om det helt enkelt är bevis på att man trots allt skulle passa som hemmafru. Nåväl, för att lugna oroliga famlijemedlemmar som antagligen undrar vem som har slagit mig hårt i huvudet och på så vis orsakat en drastisk personlighetsförändring med tanke på att varken matlagning eller städning varit mina huvudintressen kan jag säga att jag fortfarande lyser upp när ett Nintendo 8-bits dyker upp i min närhet. Jag anser fortfarande att NIlecity, Hipp Hipp, Simpsons och Family Guy är de mest raffinerade formerna av tv-underhållning och jag kan inte låta bli att då och då bläddra i de gamla Mad-tidningarna som trängs med lagboken i bokhyllan. Så, varen icke förskräckta, den akademiska hybrisen har inte helt slagit ut den gamla vanliga Fnylis :)

 Som jag tidigare nämnde har vuxenpoängen flugit åt alla håll och kanter och sanningen att säga är det så at de otaliga vuxenpoäng som samlades ihop igår under middagsbjudningen fallit bort lika snabbt. Sveriges minst privatekonomiskt begåvade person (jag alltså) har nämligen gjort det igen. Det vill säga gått "loco" i stans affärer. Detta tillsamans med Frida som trogen vapendragare. Kanske är det onödigt att tillägga att det inte var stans mataffärer som inventerades. Nej, istället är det helt onödiga saker som införskaffats. Exempelvis en feststass (visserligen oerhört tjusig) som jag inte har någon som helst aning om när den ska användas, ett par skor (kan kanske vara det sjunde paret skor sedan jag flyttade till Örebro), ännu en klänning, en klänning till och slutligen ett skärp. Ja, vem som helst kan ju se att det inte finns några som helst vuxenpoäng att skrapa ihop när man tycker det är viktigare att fylla sin garderob än sitt kylskåp.

För att nu knyta ihop min lilla redogörelse ska jag således återkomma till mitt nya favorituttryck. Det finns inget som tydligare skulle kunna beskriva de situationer jag ideligen försätter mig i. Dideroteffekten har fått sitt namn efter "Avis à ceux qui ont plus de goût que d'argent" (typ "tankar till de som har mer smak än pengar"). Detta är en anekdot om hur Diderot då han bytt ut sin gamla morgonrock mot en ny, mer exklusiv sådan tvingas byta ut allt han hade i sitt rum efetrsom de gamla prylarna inte längre passade till den nya, galanta morgonrocken. Man skulle helt enketl kunna säga att det är så det nu kommer bli för mig. Kanske krävs ingen renovering av mitt rum, men till festklänningen jag köpt krävs

1. En tillställning att bära den på

2. Nya tjusiga skor (för det har jag ju inga sen innan, eller hur?)

3. En matchande väska (för det har jag ju heller ingen sen innan, eller hur?)

4. Ett snyggt halsband till, som pricken över i:et. Detta halsband i sin tur kommer ju så klart kräva matchande örhängen...

Ja, såhär skulle det kunna hålla på i all oändlighet och smarta köp verkar uppenbarligen inte vara min starka sida. Hur som helst lovar jag bot och bätttring och skall hädanefter enbart göra "osmarta"" köp till andra och det i form av julklappar. Jag menar, man får ju inte förta sig innan mellandagsrean ;)