Jag kom på att jag är en människa full av motsägelser. Igår skrev jag hur jag aldrig kommer lyckas skrapa ihop några vuxenpoäng och idag förundras jag över hur jag sakta men säkert förandlas till pensionär. Jag kom också till insikten om att jag nog inte är så mycket pensionär som jag tror med tanke på min boendesituation. Inte alltför många personer över 30 skulle väl bo i korridor och man lär knappast inte träffa någon bosatt på studentgatan som fått guldklocka för lång och trogen tjänst. Därför stillades min oro för min "förtidspensionering" en aning och jag gör härmed ett slags ode till korridorslivet:

Du vet att du bor i studentkorridor när...

...golvet i köket är så smutsigt att dina skor fastnar om du står stilla på samma ställe för länge

...det var en dryg vecka sedan någon överhuvudtaget gick ut med soporna 

...du varje lördagmorgon möts av ett antal energidrycksburkar, citronhalvor, tequilaflaskor och andra alkoholrelaterade buteljer i allrummet som stått värd för kårförfesten 

...inredningen i ovan nämnda allrum består av pastellfärgade gardiner (antagligen sydda av någons ömma moder) från det glada 90-talet, de förmodligen kitschigaste prydnadssakerna på hela jordklotet i form av vidrigt målade träänder, den gamla "låt-oss-göra-det-mysigt-och-sätta-i-ett-stearinljus-i-en-flaska-för-att-få-en-fin-ljusstake-klassikern". Ja helt enkelt alla inredningsdetaljer som inte ens under pistolhot skulle komma innanför tröskeln till mitt rum .

...ett oräkneligt antal kvalster har sin boning i soffan i allrumet eftersom ingen under de senaste 15 åren fått för sig att dammsuga den eller företrädesvis gripa sig an den med en ångtvätt 

...du är tämligen ensam om att gå upp 06.45 på morgonen (ajdå, min tidiga uppstigning är ännu ett säkert pensionärstecken)

...bänkytorna och spishällen i köket täcks av ingrodd smuts från de senaste tre veckorna

...du sluter dig samman med de andra i korridoren för en slags kollektiv lovsång då ni hittat plastmuggar i ett av skåpen, eftersom detta kommer att minska diskinsatserna markant

...du fortsätter din lovsång över fyndet av en vattenkokare (i samma skåp) som till skillnad från den befintliga inte är täckt med hundratals lager kalk

 Ja, listan skulle kunna göras oändlig, för livet som boende i en studentkorridor är minsann outgrundligt!

Jag tror jag håller på att bli gammal. Jag har tidigare märkt tendenserna, men jag tycker att var dag som går smärtsamt påminner mig om mitt åldrande. Låt mig ge några små exempel. Vi hade nyss tenta och till den en tillhörande tentafest i goda vänners lag (ja, bara det faktum att jag använder detta uttryck får mig att framstå som medelålders...). Detta var oerhört sympatiskt, men vem var en av de första att lämna tillställningen om inte jag?

Inför ovan nämnda tenta tillbringades oerhört många timmar i biblioteket. När jag pluggar lyssnar jag på klassisk musik. Hur många 20-åringar sitter och myser med sin lagbok i ett bibliotek till tonerna av Bachs Cello suite in G major?

För att lite hålla sig till ämnet om klassisk musik kan ju tilläggas att det kulturevenemang som jag mest av allt skulle vilja bevittna innan jag dör är en balettuppsättning av Svansjön.

Dagen innan tentan var jag på en intervju. Jag ska ta mitt samhällsansvar och bli en bättre människa och engagera mig i Röda Korset och deras flyktingverksamhet.

När syrran var här och hälsade på i helgen trodde min granne inte att det kunde vara min storasyster för att hon "såg så ung ut". Till saken hör att hon är tio år äldre än jag. Det är dessutom inte första gången folk har undrat vem av oss som är äldst.

Det verkar onekligen som att jag håller på att förvandlas till pensionär redan såhär i unga år. Nu åtestår väl bara att jag börjar med släktforskning, schackspel och går med i en bouleklubb så är saken gjord och medlemskapet i PRO är inom räckhåll.

Ja, familjen har varit på besök och det är sannerligen inte lätt att vara en god värdinna när 18 m2 är den enda yta man har tillstädes för att bjuda in till släktgille. Eller ja, gille kanske är att ta i med tanke på att jag inte ens kan bjuda på "riktigt" kaffe, utan det enda som finns i skåpen är snabbkaffe från Coop. Och en god värdinna kan väl oftast duka upp med sju sorters kakor, medan jag själv i panik fick springa ner till Pressbyrån (tack gode Gud för Pressbyrån!) och köpa en uppgraderad variant av Digestivekex (ja, jag uttalar det [sheks] för jag är stolt västgöte!) eftersom frysen knappast var välfylld med småkakor. Dock är frysfacket numer välfyllt med matlådor som min ömma moder med omsorg förpackat i fina portionsförpackningar. Tur är väl det med tanke på att jag lär ekonomisera en del, då inköpet av den fantastiskt trevliga boken Civilprocessen kommer att göra mig allt annat än likvid. Visserligen har jag enbart mig själv att skylla vad gäller min ekonomiska situation. Jag har nämligen gjort det igen, det vill säga gjort en räd i stans butiker och utan att tänka två gånger inhandlat diverse plagg som jag "verkligen behövde". Detta får mig att inse att tiden ännu inte är inne för fröken Magnusson att kalla sig vuxen. Bara i detta blogginlägg har två tämligen osmickrande egenskaper hos henne avslöjats.

Att nära sin fåfänga ådra med klädinköp istället för att rent fysiskt nära kroppen med mat är inte vuxet någonstans. Den som prioriterar en välfylld garderob framför ett välfyllt kylskåp vinner nog inte en tävling där så kallade vuxenpoäng delas ut.

Sedan kan man även ifrågasätta det faktum att hennes mor förser henne med mat, eftersom hon annars inte gärna ger sig in i kulinariska eskapader frivilligt. Men bränt barn skyr elden och här bör tilläggas att rädslan för utsvävningar i köket beror på tidigare misslyckanden, såsom en av klumpighet stjälpt bunke med pannkakssmet. Här kan jag även påpeka för den som undrar, att pannkakssmet som rinner ut på en varm spis resulterar i en enorm jättepannkaka. Hade den varit ätbar hade jag varit nöjd, men så var icke fallet, utan frukten av mitt tappra försök till pannkaksstekande blev helt enkelt en katastrof. Ett annat mindre lyckat initiativ i köket var den gången då en gemytlig filmkväll resulterade i popcorn över hela köket. Nej, för den som undrade hade jag inte glömt lägga på locket på kastrullen. Riktigt så klantig är jag inte. Utan vad som hände var helt enkelt en liten missberäkning av avstånd och andra olyckliga omständigheter som gjorde att de miljoner "popcorn-korn" (ja, vad säger man?) som fint legat i en påse plötsligt "hoppade" ur påsen och hamnade på golvet, i kökslådor, i burkar och i alla andra vrår man kan tänka sig i köket. Det här är bara två förklaringar till min passivitet i köket, men tro mig, det finns fler.

Hur som helst. Familjebesök. Det är ju alltid trevligt. Besöket medförde en massa sympatiska små saker! En riktig kaffebryggare så jag kan bjuda på riktigt kaffe nästa gång någon kommer på besök. Nya gardiner hänger så fint i fönstret och som jag tidigare nämnt riktigt översvämmar frysen av god mat. Riktig söndagsmiddag blev det minsann också och med tanke på tidigare stycke står det väl klart att det inte var jag som tillredde söndagsmiddagen direkt. Nej istället begav sig familjen Westerberg-Magnusson till Naturens Hus, någonting som kan te sig oerhört otippat för folk i vår närhet som ju vet att vi varken är skogsmullar eller ornitologer. Men sanningen att säga uppskattar vi ändå "ordnad" form av natur. Som exempelvis parker, välodlade små skogsdungar eller som vid Naturens Hus, en anlagd damm. Allt detta är former av natur som vi förstår och begriper, men "äkta" natur ter sig alldeles för gåtfylld och mystisk för oss. Att detta sen har att göra med den ökända "magnusson-westerbergska bekvämligheten" vet jag inte. Den bekvämlighet som gör att man i ett vanligt, hederligt radhus i en vanlig, hederlig småstad har tre bärbara telefoner, för att man på så vis kan koppla dem till varandra och använda som interntelefoner eftersom man inte gärna vill höja rösten för att ropa till dottern som sitter i sitt rum på en annan våning. Den bekvämlighet som gör att man under de otaliga bilsemestrarna genom Europa endast med lite tur får plåta sevärdheterna, eftersom man inte gärna ställer ifrån sig bilen då detta leder till försinkning i tidsschemat, utan hellre få hänga sig ut genom bilrutan och i farten ta kort på Pont du Gard eller Eiffeltornet. Den bekvämlighet som gör att far på givet klockslag (ja, syster yson och jag hade slagit vad om tiden...) börjar skruva på sig och säga "nej, om man skulle ta och lyfta" eftersom man inte gärna vill missa niobion på tv4 hemma i sin egen tv-soffa...

"det är såå jobbigt att resa sig upp för att släppa förbi paret som ska sitta i mitten på raden i biosalongen när det gått ungefär 5 minuter och 42 sekunder av filmen..."

ja, jag skulle vilja börja med en liten parentes. När man loggar in på msn möts man ständigt av annonser och reklam. Bland annat en käck liten hälsning från en nätdejtingsajt där frasen "jag saknar någon som glömmer att ta ut soporna" ska få en att inse att man kanske är i behov av en pojkvän trots allt och att lösningen på detta dilemma skulle vara att klicka sig fram på motesplatsen.se. Nu är det faktiskt inte nätdejting jag söker, faktiskt är det en av de sista sakerna jag skulle ägna mig åt. Men vad jag faktiskt skulle uppskatta var någon som tog ut soporna!

 I varje familj är "någon" den mest uppskattade familjemedlemmen och "ingen" den mest illa omtyckta. Många är de gånger man ställt sig frågan varför "ingen" tagit ut soporna och därefter lite försynt (eller snarare irriterat) bett "någon" att göra det iställlet. Ofta (måste jag ändå erkänna) fick jag ikläda mig rollen som "någon" eftersom jag som familjens minsting alltid varit den med mest raska ben och därför sällan kunnat hitta på bra ursäkter till att slippa. Dock ska det inte stickas under stol med att parenteserna minsann också dragit sitt strå till stacken. Vad jag hur som helst ville komma fram till med denna lilla inledande parentes är att vi nog faktiskt skulle behöva "någon" i vår korridor som diskade och städade. I takt med att man lär känna varandra känns inte den präktiga fasaden om att man "alltid diskar och torkar upp på bänkarna efter sig" alls lika viktig att upprätthålla.

Nåväl, imorgon är det tentadags. Förberedelserna har varit många. Hela två gånger har jag varit i affären för att proviantera. Klockslaget för tentan är nämligen 14-19, vilket är min sämsta tid på dagen. Efter lunch drabbas jag av en paltkoma alltför svår att uthärda utan överdriven konsumtion av såväl kaffe som dextrosol eller andra sockerbaserade tilltugg. Därför har naturgodis inhandlats (och redan ätits upp så klart, vilket gör att ett besök till affären är oundvikligt i morgon) och även Coca Cola. För första gången i mitt liv är jag dessutom stolt ägare till ett Fridge pack. Fantastiskt hur ens kyl kan förvandlas till en veritabel Cola-maskin. Att detta antagligen kommer leda till att man efter helgen bälgat i sig hela 330 cl cola, som ju egentligen inte är den nyttigaste drycken kan man dock bortse från. Att det dessutom strider ganska så rejält med mitt medvetna tänkande jag skulle börja med år 2008 att ha tio aluminiumburkar i kylen kan man också bortse från, för både rismjölken och hallonsylten som inhandlades pryddes med små gröna tecken som antydde att produkterna var  "bio" och "krav". Vad mer kan man egentligen begära av en människa?

är ett av mina vänner oerhört uppskattat program, men det är inte detta jag refererar till. Vad jag syftar på är mina "echinae-nånting-brustabletter" som är borta. I hela en termin har jag som av ett mirakel lyckats hålla ordning på alla mina grejer, men nu har någonting oerhört förödande skett och sammanbrottet är inte långt borta. Ett tidigare behandlat ämne här på bloggen är mina drag av hypokondri. Även detta inlägg ska kryddas med en anekdot ur vardagen där denna min mindre smickande egenskap gjort sig påmind.

Alla vet vi ju att terminsstarter är högtidsstunder för alla mikrober och bakterier. Under jullovet då alla studenter beger sig till sina hemtrakter plockar de med sig spännande och exotiska baciller från både norra och södra Sverige för att sedan i början på januari återförenas med andra studenter på studieorten, som också de samlat på sig en och annan mikrob. Detta scenario är ju rent ut sagt en katastrof för en hypokondriker som jag! Det tisslas och tasslas om folk som har råkat ut för sorkfeber. Senast idag visades ett inslag på nyheterna om sorkfeberns framfart. Visserligen inte i Örebro, men de hade ju faktiskt möss på våningen under, då kanske även en och annan sork (eller som på marbo-dialekt [su'rk]) kan ta sin boning bland oss. Än värre är det då det talas om vinterkräksjuka, ett samtalsämne som får mig att helt vilja isolera mig från omvärlden. Ja terminsstarter är den tid på året då varje dörrhandtag kan vara just det dörrhandtag som en influensasmittad person tagit i därför en riktig bakteriehärd. Sanningen är att jag, om jag inte varit så bekväm, faktiskt hade begett mig till närmsta apotek (som dessvärre inte är så närbeläget) för att inhandla handsprit. Men, nu har dock bekvämligheten tagit över och ingen handsprit finns tillstädes. Om apoteket ligger långt bort, ligger däremot min favoritaffär Coop betydligt närmre. Där kan man så käckt vandra omkring bland hyllorna och förse sig med diverse naturläkemedel. Detta var vad jag gjorde häromdagen, när jag som av en slump drabbades av både halsont och lite lätt muskelvärk i ryggen (som säkert inte alls kan härröras till min gymträning dagen innan) när jag gick förbi hyllan med A-B-C-D och E-vitamin och andra käcka små kosttillskott. Till min stora glädje hittade jag också ett rör med Echinacea brustabletter som ju passar alldeles ypperligt när förkylningssymptomen gör sig påminda. Problemet är bara det att jag någonstans från det att jag packade upp matkassarna i köket och därefter gick till mitt rum försnillade min räddning och mitt enda hopp i tillvaron som dessa brustabletter skulle bli. Därför är situationen i detta nu att jag helt på egen hand och utan hjälp av naturläkemedel får kämpa mot mina fiender mikroberna. Men det är väl som man säger, att det som inte dödar, det härdar och såvitt jag vet är det tämligen sällan man avlider av en förkylning. Synd bara att jag själv alltid drabbas av dödsångest och tycks tro att min sista stund är kommen så fort näsan börjar rinna...

Jag vet...det är nästan förbjudet att använda sig av sådana ord som "creddigt" och "namedropping" i skriftspråk. Eller det tycker en språkfascist som jag, men jag kunde inte låta bli. Saken är den att jag känner att jag behöver lite cred för att jag en lördag som denna styrt upp riktig mat, vilket är ett stort framsteg för mig. Min tanke om att börja ett nytt matlagande liv år 2008 kan väl sägas ha gått sådär bra kanske (ja, här är jag nästan värd lite cred för att jag erkänner mina svagheter...) så det är ju bra att jag som redan nämnts i tidigare inlägg hela tiden kommer på nya löften och mål för året så de gamla icke-uppfyllda löftena smidigt kan ersättas. För att riktigt imponera er bör ju nämnas att jag var så förutseende att den riktiga måltiden jag tillredde även räckte till fyra, ja hela fyra stycken matlådor. Detta är ju genialiskt om jag får säga det själv! Genom att göra storkok (ja, det ordet är extremt fult!) koncentrerar man ju tidstjuven/pinan/matospesten/stressmomentet det faktiskt är att laga mat till ett tillfälle för att sedan slippa befatta sig med grytor och kastruller på ett antal dagar.

Ja, frågan är dock hur creddigt det egentligen är att vara dryga 20 år och nästan trilla baklänges av stolthet över att ha tillrett en så kallad riktig måltid? En riktig måltid som Jamie Oliver och hans kollegor antagligen fnyst åt då den i själva verket är den mest triviala man kan göra, nämligen spaghetti och färssås. Och nej, jag har inte glömt prefixet kött- innan färssås, för det fanns inte en tillstymmelse till kött i sojafärsen jag använde. Fröken Magnusson har nämligen gått över till att använda en del sojaprodukter. Sen om det beror på mitt nya medvetna jag är jag inte så säker på, utan snarare på det faktum att mitt förra försök att göra köttfärssås slutade med en katastrof i smakupplevelse då jag trots alla möjliga kryddor och tillsatser inte lyckades få bort den aningen osmakliga "köttiga" smaken på färsen.

Så, svaret på frågan om det är creddigt, rent allmänt att styra upp riktig mat i min ålder är antagligen nej. Men, för en sån som jag borde svaret vara ja. En sån som jag anser nämligen att alla former av matlagning som innehåller mer än två moment, t.ex

1. koka upp pasta

2. blanda ihop med en färdig sås från Kelda

är en prövning alldeles för svår att genomgå. Därför är en sådan kraftprövning som idag ägde rum tämligen imponerande eftersom den innehöll hela fem (!) moment, nämligen

1.bryna sojafärsen

2. hacka paprika

3. tillsätta tomatsås

4. tillsätta oliver

5. koka upp spaghetti

Antagligen lär denna bravad i köket inte vara den sista ni hör talas om, eftersom äta bör man annars dör man och var så säker, jag har alldeles för mycket att uträtta för att trilla av pinn nu!

Det har regnat i princip hela dagen. Då vill man helst inte befinna sig utomhus. Därför har jag ägnat mig åt verklighetsflykt utan dess like. Fröken Magnusson som egentligen borde spendera sin tid med näsan i lagboken med tanke på den nära förestående tentan lyssnar hellre på samlingarna med Hotel Costes (ja, jag vet...det är nästan lite pinsamt att jag börjat lyssna på loungemusik...) vilket får henne att drömma sig tillbaka till et soligt Valencia och på så vis fastna i ett alldeles för negativt "Sverige-måste-vara

-det-tråkigaste-landet-i-världen-ur-klimatsynpunkt-tänkande". Dagar som denna umgås jag också hellre med min gitarr än att konfrontera regnet utanför. Fast detta får ändå ses som ett steg i rätt riktning för mig. Jag har nämligen en tanke om att detta år (jag vet, är det inte otroligt hur jag aldrig slutar att hitta på nya nyårslöften?) ägna mig mer åt saker jag verkligen brinner för. Jag är ledsen att säga det, hur mycket jag än intresserar mig för paragrafer och lagrum kan jag inte säga att det är drivkraften i mitt liv. Jag tror nämligen, efter en liten analys i bästa lekmannapsykologstil, att min mitterminssvacka jag drabbades av i höstas berodde mycket på avsaknaden av sysselsättningar jag verkligen älskar att ägna mig åt. Som exempelvis musicerande och dans som ju alltid tidigare fått en stor plats i mitt liv. Men min lilla flytt till Örebro ledde oturligt nog till det fatala åsidosättandet av dessa element i vardagen. Därför skall gitaren från och med nu inte stå och samla damm och snart skall även mina danssneakers plockas fram i ljuset igen!