Känslan av att "komma hem" och ändå känna sig som gäst är lite speciell. Förändringens vindar har blåst in genom det gula radhuset och vardagsrummet har nu en "ernstig" touch med fondvägg och hypad taklampa och andra små attiraljer som skulle få Martin Timell och kollegorna i Äntligen hemma att fälla en tår. Ja, parenteserna är ganska duktiga på sånt där innovativt tänkande vad gäller tapeter och möbler och dylikt. Sen att startsträckan för sådana homestylingprojekt brukar vara ganska lång och utan någon större acceleration kan man ju strunta i att nämna (förlåt mor och far, men det är ju sant...och jag tycker om er ändå, för jag är ju själv likadan...). Det omgjorda vardagsrummet var det första som mötte mig när jag med en för mig oerhört blygsam packning entrade föräldrahemmet igårkväll. När det sedan var dags att trippa ner till mitt gamla rum insåg jag att det (hur nu det gått till) förvandlats till ett riktigt flickrum, vilket jag inte kan minnas att det var senast jag bodde hemma. Mycket hade nog att göra med att min säng som nu står på Studentgatan ersatts med den säng jag sov i när jag var 12, nämligen en liten nätt 90-säng. Jag förbehåller mig härmed rätten att beklaga mig lite över detta, men ärligt talat skulle faktiskt en 90-sängs komfort till och med ifrågasättas av vilken härdad fakir som helst. Och för mig som definitivt inte är någon fakir och verkligen inte härdad står det därför klart att de kommande veckorna kommer att utmynna i ett och annat blåmärke på knän pch armbågar. Ja, om man som jag vänder och vrider på sig när man sover går det i en säng smalare än en luftmadrass inte att undvika att ett oräkneligt antal gånger slå i såväl knän, som armbågar i väggen.

Ja, inte ens ett dygn har tillbringats i föräldrahemmet, men det dröjer inte länge förrän man faller in i gamla invanda småstadsmönster. Snart sitter jag i kassan på Hemköp igen och gör det jag är bäst på, nämligen att vara professionellt käck. Snart promenererar Frida och jag den vanliga rundan kring golfbanan och är hurtiga på Hälsostudion. Snart dricks det många koppar kaffe med Sivan på Skrädderiet och snart pysslas det ordentligt med systeryster. Snart övas det dessutom för fullt inför julaftons diverse sånguppdrag och snart kommer jag att inse att det i små doser kanske inte är så illa med småstadslivet som jag ofta vill påskina :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag...