Ja, det är tyvärr sant... Det verkar som om jag håller på att förvandlas till en tvättäkta Grinch (lyckligtvis har inte min hy samma gröna nyans som den riktiga Grinchen...). Julstämningen lyser med sin frånvaro. Inte ett julpynt har kommit innanför tröskeln i mitt rum och så lär det nog förbli. Jag har ända sedan barnsben firat jul med en sådär 132 prydnadstomtar runt omkring mig i hyllor och skåp. På samma sätt som man ofta har svårt att äta en maträtt man någon gång tryckt i sig alldeles för mycket av, har jag en viss avog inställning till just porslinstomtar, efetr barndomens överdosering av sådana. Lite ledsamt är väl kanske detta med tanke på att min kära mor är mästare på juldekorationer och är värd ett svart bälte i julpyntning och säkert kommer att såras djupt över hur hon misslyckats att överföra denna begåvning som kallas pyntning. Helt sonika förkastar jag istället denna i Westerberg-Magnussonska familjen fantastiska tradition att i juletid frottera sig med tomtar, renar, snögubbar och all möjlig sorts pynt man kan tänka sig. Jag hoppas inte att jag blir bannlyst från julfirandet hemma i år efter detta uttalande. Jag menar det är inte själva firandet det är fel på. Inte för någonting i världen skulle jag vilja missa jul hemma på Boråsvägen bland alla porslinstomtar, men jag är så att säga glad att slippa bekanta mig med småkrafs här på Studentgatan.

Jag kan nästan ana att detta blogginlägg ger ett styng i min mors själ (förlåt mamma, du är bäst på julpynt jag lovar!) , men som plåster på såren vill jag bara berätta att allt hopp trots allt inte är över för mig. Det verkar nämligen som att min uteblivna julstämning har hamnat i Tidaholm hos kusinen som redan fixat och donat och låtit porslinstomtarna flytta in. Själv har jag knappt ens ätit pepparkakor än (kanske är det mitt problem... fler pepparkakor borde göra mig snällare och mer juligt inställd...) och julgodis lär jag väl knappast tillverka något heller.  Hur som helst har juldoktorn herself (dvs Lottis) ordinerat vissa små "kurer" för att få julen att stiga högre i kurs hos mig. För det första bör tydligen bristen på pepparkaksmumsande åtgärdas illa kvickt och lika kvickt ska pepparkakorna sköljas ned med mängder av glögg från Blossa. Sen krävs självfallet julmusik, men min stora fråga är vad man gör när den enda julskiva man besitter är "These are special times" med Celine Dion (jag hoppas att det står klart för er att denna skiva inhandlades för väldigt, väldigt längesen, ungefär samtidigt med Yabba Dabba Dance som också står i min skivsamling) som redan vid första ackordet får en att vilja eliminera denna CD från sin skivsamling. Nej, ska det vara julmusik ska det vara Frank Sinatra och Nat King Cole som i  "the good old days" och i alla amerikanska julfilmer, så jag kan drömma mig bort till snötäckta jullandskap och klichéartade reklamfilmer från Coca-Cola. Filmer verkar väl för övrigt vara just det som slutligen saknas i mina julförberedelser. Enligt kusinen finns det en hel hop med fåniga, barnsliga, tramsiga och "alldeles, alldeles underbara" julfilmer som kan få vem som helst att ändra uppfattning om julen. Så, det är vad jag ska styra upp. För någon idealist är jag inte och precis så lätt att få över på "den rätta sidan" (dvs sidan där de som älskar jul härskar) är jag. Ge mig en fånig romantisk komedi som utspelar sig i ett glimrande och snötäckt New York, så ska ni få se att även jag kommer att längta efter julen :)